Den som ännu inte har sett Mia Engbergs dokumentär Belleville Baby från 2013 har inte längre någon ursäkt. Filmen ligger sedan länge uppe på Svt Play och kommer att finnas kvar ett bra tag till.
Få filmer jag såg förra året gjorde mig så upprymd som denna. Den tar sin början när Mia Engberg får ett telefonsamtal från en gammal parisisk pojkvän. Han har precis kommit ut ur fängelset och ber henne berätta det hon minns av deras förhållande. Från att de träffades, tills att han bara försvann.
I deras relation ryms både klasskildring och kärlekshistoria. Men det som framför allt utmärker filmen är i mina ögon dess få beståndsdelar. Hela Belleville Baby består i princip bara av telefonkonversationer, en berättarröst och grumliga bilder av mobiltelefonskvalitet. Det fascinerar mig hur lite bilderna berättar. Nu är Belleville Baby absolut inte ett extremt formexperiment, men den använder sig av långtifrån så många effekter som historien tillåter, och påminner ibland mest om en bildsatt radiodokumentär. Den är helt enkelt ganska lite ”film”.
När filmkonsten utvecklades i början av förra seklet frågade sig teoretiker huruvida filmen verkligen skulle få kallas den sjunde konstarten. De sex konstarter som fanns var arkitektur, skulptur, måleri, poesi och musik (enligt Hegels klassifikation) och den senare tillagda scenkonsten. Filmen var, trots sin uppenbara särart, inte självklart näst på tur. Argumenten handlade ofta om att filmen till sin natur var för förförisk. Den tog sig in i medvetandet och manipulerade det på ett helt nytt sätt. En tidig teoretiker, Ricciotto Canudo, skrev 1911 att filmen ”förverkligar maximal rörelse i sin framställning av livet”. Till skillnad från tidigare konst som han menade frös det till något stillastående.
Den uppslukande kraft som filmmediet har inneboende förstärks ofta genom dramaturgi, foto, musik, och så vidare. Film som kämpar emot för mycket hamnar på konstscenen, inte på biograferna. Slentrianförklaringen till varför filmen ofta tycks så låst i sin form, brukar lyda ekonomi och byråkrati. Det finns också en djupt rotad tanke om att filmen ska utnyttja sin särart till maximum. Om något lika gärna kan vara radio, borde det helt enkelt vara radio. Filmen ska så att säga vara filmisk.
Det intressanta är att även när filmen inte förstärker sin indragande förmåga, finns konstformens manipulativa essens kvar. På så sätt har filmen potential att vara ytterst icke-filmisk, men ändå åtnjuta det förbund som rörliga bilder skapar med betraktaren. Det går att tänja på formen, eftersom filmens själva identitet egentligen inte ligger där. Mediet kan därmed också utnyttjas till maximum genom att det inte utnyttjas alls.
Veckans tips: Förutom Belleville Baby kan sommaren ägnas åt en ofta missförstådd klassiker: Charles M Schultz Snobben. Amerikanska förlaget Fantagraphics arbetar sedan 2004 med att ge ut samtliga serier i kronologisk ordning. Volymen The Complete Peanuts: 1991–1992 kom nu i juni.
