Jag och min sambo ägnar några dagar åt att samla ihop saker till tiggarna inne i Umeå.
Jag frågar efter Elisabeta när jag träffar den unge killen utanför Systembolaget. ”Det är min mamma”, berättar han, med stolthet i rösten, och ler mot mig. Han heter Victor och är 17 år. Vi väntar in hans mamma. Det är henne jag har stämt träff med. Vi har samlat ihop kläder, täcken och matpengar till hennes yngre barn. Vi har pratat lite innan. Jag vet att hon gillar kaffe, att hon röker om hon får möjligheten, och att hon bär diklo, eftersom hon är gift. Jag vet också att hon har humor, är empatisk, och att hon är väldigt oroad över sonen, eftersom han har epilepsi och de inte har haft råd med medicin på länge.
Vi sätter oss en bit bort och väntar på henne. Det är varmt ute, och fredag. Det borde vara en bra dag att sitta utanför Systembolaget och tigga pengar, tänker jag. Helt plötsligt kommer en välpolerad ung man med ett gäng kompisar ut från Systembolaget och attackerar Victor. Sparkar honom så han faller. Slår honom i huvudet upprepade gånger, och vrålar att Victor har telefon, och att han därför inte är fattig. Hatet är överväldigande. Victors telefon går sönder i tumultet. På några sekunder är det över. Victor reser sig upp samtidigt som vi hinner fram till honom. Han har tårar i ögonen och han ber oss ringa polisen. Hans mamma kommer efter en liten stund, och hans mormor.
Det skrämmer mig att polisen, som inte ens var där, beskrev det för lokaltidningen som en revirstrid mellan tiggare. Trots att vi var flera vittnen som sett vad som hänt.
När Victor åker iväg för att höras av polis sätter jag mig med hans mamma och fikar. Pratar lite om vad som hänt, och om andra saker.
När vi dricker kaffe lägger jag märke till hur folk omkring oss ryggar, och stirrar. De har sett henne sitta utanför butikerna. Det språk som media använder om tiggarna ekar i huvudet på dem. ”Revirstrider” och ”organiserad”, tänker de. Ord som skrämmer och skapar osäkerhet. Ett utanförskap som cementeras av mytbildning om romer, och mytbildning om tiggare. En mytbildning som får förbipasserande att hålla lite extra hårt i sina barn.
Jag vet inte om Elisabeta inte ser det, eller om hon helt enkelt är så van att hon inte reagerar. Förmodligen är hon inte medveten om hur hon och de andra tiggarna framställs i media, och vilken typ av mentala bilder folk därmed har om dem. Hon har inte läst Laila Bagges upprördhet över att tiggare har telefon, och därmed inte är fattiga, eller om den före detta FrP-politikern från Norge som fick rubriker genom att uttrycka att romer borde hackas upp till hundmat.
Vi pratar om Rumänien, och hur det är att leva där. Hon berättar att hon och hennes familj tigger bland annat för att betala barnens skolgång.
– Utan utbildning kommer vi aldrig att komma ur fattigdomen, säger hon. Jag vill att mina barn ska slippa sitta och tigga.
Själv har hon gått två år i skolan, eftersom hennes mamma, som sitter vid en affär lite längre bort och tigger för barnbarnens skolgång, inte hade råd med mer. Jag frågar hur det är att vara i Sverige. Hon berättar om midnattssolen som gör det svårt att sova i bilen de bor i.
– Umeå är bättre än Stockholm, säger hon. Människor är inte lika hårda.
En del som går förbi dagligen hälsar när de ser henne. En har haft med sig kaffe, en annan bjuder på en cigarett. Eftersom hennes son precis har fått stryk i Umeå kan jag inte låta bli att fundera över vad de upplevt i Stockholm.
Elisabeta tittar på mig med tårar i ögonen och berättar att hon saknar sina andra barn. Jag frågar varför hon inte har med dem. Hon förklarar för mig att hon hade med dem förra gången hon var i Sverige. Socialtjänsten i Umeå kom och frågade efter hennes barn, och när de såg barnen ville de ta dem, berättar hon. Så nu tar hennes syster hand om dem i Rumänien.
Hon tar med sig kläderna hon fått, tillbaka till dem. Och filtarna, så de slipper frysa.
