Folk trängs runt tv-båset. ”Hur ska ni öka jämställdheten?” frågar reportern, och KD-ledaren Göran Hägglund manövrerar för att förklara hur det bästa sättet är att i praktiken inte göra någonting alls, det där måste arbetsmarknadens parter och familjerna lösa, naturligtvis är jämställdheten jätteviktig.
Samtidigt tågar nazistiska Svenskarnas Parti i en tyst procession, ett tätt sammanhållet sjumannaled mellan Almedalsbiblioteket och parken, mitt i folkvimlet. Alla runt omkring försöker sitt bästa för att inte låtsas om dem, men en del ser sig besvärat omkring. Det oskrivna Almedalskontraktet förutsätter att alla åsikter tolereras, men att ingen tycker något alltför extremt. Jippot är här den politiska aktionens grundform – former för öppen konflikt saknas helt.
På många sätt är Almedalsveckan i Visby en politisk låtsasvärld. Beslutsfattare som i vanliga fall befinner sig utom räckhåll för medborgarna flaggar för sin tillgänglighet för samtal och diskussion; vi besökare inbjuds att under en vecka låtsas att de strukturella samhällskonflikterna inte finns, alla positioner är möjliga att inta (men alla vill vi i slutändan ungefär samma sak), må bästa och fräschast paketerade och fiffigast framlobbade åsikt vinna! Bara i Almedalen kan ett politiskt område där det mesta tyder på att vi är på väg käpprätt åt fel håll – såsom den globala klimatpolitiken – presenteras så att det mest förefaller handla om små uppiffningar och en och annan utmaning innan vi är i mål. Overklighetskänslan blir mellan varven nästan svindlande.
Men samtidigt som så mycket här är teater finns det få platser där samtidens politiska mittfåra framträder i tydligare belysning – alla debattmoderatorer, utfrågare, kommentatorer och respondenter orienterar sig efter den. Här blir det också tydligt att någonting nytt har hänt.
Det ökade intresset för budskap om progressiv livsstil i åsiktsbåsen är slående. Och den stora vinnaren heter Feministiskt initiativ. Köerna till Fi:s antirasistiska fest på tisdagskvällen, strategiskt förlagd till samma tid som Jimmie Åkessons tal i Almedalen, ringlar sig från S:ta Karins kyrkoruin över hela Stora torget, ned i gränderna. Besökarnas ansikten är glada och uppsluppna, inte målmedvetet stelt leende som nere vid hamnen.
Det är som om Fi förkroppsligar Almedalsveckans sociala kontrakt, fast på riktigt: Här råder en optimism och en framåtanda som i sammanhanget känns äkta, inte påbjuden och konstlad. Kanske svarar det mot en underliggande törst hos Almedalsbesökarna, efter år av välkoreograferade pr-jippon.
