Arbetaren träffar Jens Lapidus på hans kontor på Kungsholmen i Stockholm. Vid sidan av författarskapet är han till yrket brottsmålsadvokat.
– Advokatjobbet är för mig ett jordnära jobb som i högsta grad har med verkligheten att göra. Jag känner att jag behöver ha det också, om jag ska kunna skriva mina romaner. Att bara vara författare skulle inte ge mig så mycket spännande att skriva om.
Det tar en stund att se innanför kostymen på Jens Lapidus, som för några år sedan korades till Sveriges bäst klädde man. Den kritvita skjortan, manschettknapparna som sticker fram. Håret lagom ostyrigt. De blankputsade skorna. Den lediga hållningen. Och den knallblå, stadiga blicken.
En man på rätt sida om makten. Innanför samhällets VIP-rums dörrar. Vad kan han veta om utanförskap? Men innanför det korrekta finns det faktiskt utrymme för mer än elegant effektivitet och en slimmat välstruken struktur. Till exempel nyfikenhet. En utforskarådra. En passionerad lust att berätta om vad han möter i sitt yrkesliv, och lite till. Hans arbetsiver är som han själv säger ett resultat av ren överskottsenergi.
Jens Lapidus båda yrkesval är kanske det naturliga resultatet av ett genuint intresse för människors öden och livsval. En nyfikenhet inför olika miljöer, korsat med en förmåga att hitta på nya världar. Och en vilja att undersöka hur människor fungerar i de mest utsatta situationer, när de tappar kontroll och fotfäste. Jens Lapidus berättar också något om vår samtid. Om våra nya ideal. Och han har hittat författarens trolldryck. Han säljer, och han fångar sina läsare. Det är det som är anledningen till att vi träffas i dag.
Det är en vid det här laget en ganska förmögen man som nu genom sin litteratur utforskar vad pengar kan göra med människor. Och vad jakten på pengar kan innebära. Hur den kan förblinda, eller öppna dörrar. Ge en skjuts uppåt, eller en spark rätt ut i avgrunden. Han vill förmedla lika delar gott och ont, fult och vackert, högt och lågt.
Jens Lapidus är saklig utan att vara formell. Öppen, men inte på vid gavel. Vet att utrycka sig effektivt. Artig, men inte privat. Närmast utstuderat bekväm i sin roll som intervjuobjekt. Det är inte svårt att tänka sig honom i en rättssal.
– Om man ska vara advokat måste man gilla estraden. Gilla att fånga åhörare. Det är ett bra komplement till mitt ensamma skrivande som ju också handlar om att visa upp det som inte är svart eller vitt.
När romanen Snabba Cash kom för åtta år sedan slogs många under läsningens gång av de drastiska omflyttningarna i författarens perspektiv. Ena sekunden stekaren på Stureplan, nästa invandrargrabben utan några lysande framtidsutsikter. Deras olika sätt att prata korsbefruktades och lät trovärdiga. Blattesvenska mot domstolsspråket. Det litterära mot det pratiga, mot det journalistiskt kortfattade. Och om man saknar överdriven värme i ett möte med Jens Lapidus så kommer den med texten. Jens gillar sina fiktiva karaktärer. Han gillar att ta oss med hela vägen in i deras brokiga liv. Att utmana dem, ge dem en chans.
Snabba Cash följdes av ytterligare två böcker om JW, Jorge, och deras polare. Aldrig fucka upp och Livet de luxe blev också de bästsäljare och framgångsrika filmer. Utan alltför mycket ödmjukhet i rösten tror Jens Lapidus att böckerna gjort ett bestående avtryck i den svenska litteraturen.
– Det är alltid svårt att beskriva sin samtid. Men om några år kommer vi nog att se Snabba Cash som ett tidsdokument över början av 2000-talet.
Men vad är det i Jens Lapidus litterära universum som lockar oss? Vill vi se in i förortsgängens torftighet och jakten på snabba cash som nästan aldrig visar sig vara mödan värd? Eller är det skildringarna av överklasslivet som drar, där pappas pojkar slarvar bort miljoner och genast får tag i nya? Jens svarar genom att citera sin gamla skrivarlärare Sören Bondesson: ”Låt spåren gå uppåt i samhället”.
– Det ligger nog något i att vi vill se att även rika människor kan vara olyckliga. Temat som handlar om ruttenheten innanför fasaderna lämnar jag inte. Men jag har faktiskt ingen politisk agenda när det gäller detta med klassfrågor. Jag vet inte riktigt vad klass betyder i dag. Och jag vet inte om [den franske filosofen] Bourdieus teorier stämmer i vår tid, med det han sade om sociala rum, kodade regler och värderingar i samhället. Jag vill bara studera människor, komma in i dem, lära känna dem och beträda deras miljöer. Undersöka olika subkulturer som inte alltid syns på ytan. Stekarna på Stureplan är en lika tydlig subkultur för mig som kidsen i förortsligorna.
Även om Jens Lapidus inte vill använda ordet klass så talar han ofta om olika slags identitetsmarkörer. Små detaljer som signalerar tillhörighet. Och det är intressanta cocktails av inkomstnivåer och levnadsöden som vi får följa även i den nya boken VIP-rummet, också den en del i en tänkt serie med Stockholm som skådeplats. Skrivstilen är fortfarande hårdkokt. Det är skitigt, trasigt, mörkt och brottsligt. Det är inte alltid man hänger med. Och det är nog inte heller meningen – det är de invigda som ska förstå vad som händer när olika kulturer och subkulturer krockar. Statusmarkeringarna på var och varannan boksida är ibland ganska subtila. Klarar man dem har man hamnat ett slags intellektuellt VIP-rum, tänker jag.
Men några uttalade politiska åsikter har du väl?
Jens Lapidus lutar sig tillbaka bakom sitt lagom välstädade skrivbord. Inte störd, inte road, inte förvånad. Bara korrekt.
– Jag är advokat. Mitt yrke är att se saker från alla håll. Då blir det svårt att hitta en politisk övertygelse som fångar in allt.
Advokater verkar leva inne i sin egen bubbla, bortom 9–5-liv, kollektivavtal, och fackförbund. Det kan vara svårt för andra att förstå, säger Jens Lapidus. Han minns hur han efter ett arbetspass på 30 timmar kom hem till sin mamma, socionomen som tyckte att han tog ut sig själv för hårt som nybakad jurist. ”Vad säger egentligen facket om det här? hade hon undrat.
– Men det är så det är i delar av den här branschen. På den affärsrättsliga byrå där jag jobbade då fanns många strebrar och karriärister, folk som offrar mycket för att lyckas med sin karriär. De som är beredda att ta ut sig för jobbet.
Fast det gäller inte riktigt advokaten Jens Lapidus. Han har nämligen romaner att skriva. Som advokat har han gått ned på halvtid för att hinna med allt annat som är viktigt i hans liv. Han har tre barn att ha hand om, den yngsta har inte fyllt två år. Föräldraledigheten delas jämt med frun som är journalist.
– Men nu märker jag att det börjar bli svårt att skriva så strukturerat som jag gjort förut.
Hur det än må vara med Jens Lapidus politiska åsikter är det tydligt att han hänger med i vad som händer med samhället. I böckerna synliggör han samtidsfenomen som privatiseringar och växande klyftor. Han låter en av huvudkaraktärerna som suttit i fängelse i åtta år betrakta det nya Sverige han kommer ut till. Han reflekterar över små saker, som lågenergilampornas inmarsch i folkhemmet, men också över stora: tjänstepension, tjyvheder och hur brottens karaktär har förändrats under åren.
– 90-talet var värderånens tid. Nu har vi kommit in i en ny era. Det handlar om mjuka mål. Till exempel kidnappningar, som VIP-rummet handlar om.
Jens Lapidus berättar att det finns journalister som anser att han skrivit en mer politisk bok denna gång. Enligt honom själv är det inget medvetet drag. Men han tänker att det kan bero på att hans karaktärer den här gången faktiskt diskuterar sin verklighet. De vrider och vänder på välfärd, jämlikhet, och feminism. Reflektionerna tar ofta formen av att en karaktär liksom i förbifarten konstaterar hur saker ligger till. Till exempel med ett företag som Svenska Spel. Ett företag som ska arbeta för att motverka spelproblem, men ändå pytsar ut sina Vegasautomater i framför allt socialt utsatta områden. Lägst är antalet automater i det välmående Danderyd: flest finns i Botkyrka och Strömsund, ”där de fattiga människorna egentligen behövde sina sista kronor till annat.”
Men vad upprör Jens Lapidus om vi lyfter blicken från boksidorna? Han skrev nyligen tillsammans med några kollegor en debattartikel i Aftonbladet om restriktioner i häktningar. Han berättar att han ser våra häktningsprocesser som rent omänskliga.
– Det är ren tortyr att isolera människor på det sätt vi gör i vårt land.
Han förklarar att internationella tortyrkommittéer på besök i Sverige kommit med en massiv kritik. Det handlar om användandet av restriktioner, som är rekordhögt i Sverige i förhållande till andra jämförbara länder.
– Restriktioner är ett finare ord för isolering. Den misstänkte placeras i ensamhet och får bland annat inte ta emot besök eller ringa telefonsamtal. Det handlar om att skära av den misstänktes alla kontakter med omvärlden. Ett antal forskningsrapporter visar att isolering av häktade leder till psykisk ohälsa, vilket också försämrar deras möjligheter att försvara sig eller ens tala sanning när deras mål sedan ska avgöras i domstol.
Om monotoni knäcker en människa kan man undra vad ett skruvat arbetstempo har för effekter. Jag frågar Jens Lapidus om han någonsin funderar på att ta det lugnt. Han säger att han ser hur småbarnstillvaron börjar ta allt mer tid. Men han vill fortfarande ha kvar möjligheten att, mellan förskolehämtningar och vaknätter, fortsätta berätta om antihjältarna. Att hitta på historier om sina fiktiva kompisar i den undre världen, och så några där ovanför.
– Jag vill underhålla, flytta läsaren in i mina karaktärers huvuden. Karaktärer som jobbar på olika arenor, men ändå enas i och med att de vill något med sina liv.
Det huvud den kommande boken till stor del rör sig i tillhör en ung kvinnlig jurist. Hon vill uppåt, framåt, är i full fart med att stiga in i de utvaldas salonger och VIP-rum, trots arbetarvärderingar i ryggen. En annan karaktär är en tilltufsad man som just muckat till ett liv utan jobb och bostad, efter åtta långa år på kåken. Att låta dessa två mötas och betrakta varandra, att låta deras värderingar, erfarenheter och bakgrund avslöja vad de ser, är ett stilgrepp som gör att författarrösten kan luta sig tillbaka. Till det på ytan neutrala. Där Jens Lapidus trivs bäst.
