Fick jag en tia för varje gång någon inflikat ”vi måste prata om klass” under feministiska och antirasistiska samtal de senaste åren skulle jag kunna göra en klassresa. Jag säger verkligen inte emot – att se samhället, segregation, diskriminering och exploatering som sammansatta fenomen är kärnan i såväl socialism som intersektionalism. Men än hellre: prata […]
Fick jag en tia för varje gång någon inflikat ”vi måste prata om klass” under feministiska och antirasistiska samtal de senaste åren skulle jag kunna göra en klassresa. Jag säger verkligen inte emot – att se samhället, segregation, diskriminering och exploatering som sammansatta fenomen är kärnan i såväl socialism som intersektionalism. Men än hellre: prata om arbete. Och om fördelning av resurser. Annars blir ropet på tal om klass en parodi på identitetspolitik. En önskan om att prata om en annan identitet än kön eller rasifierad. Är man lite elak är det ibland ett annat sätt att säga ”jag då?”.
Om vi i stället talar om arbete (ett kliniskt dött samtal på kultursidorna) ser vi desto mer. Var utförs det? I fabriker? I vård och omsorg? I andras hem? Med andras barn? I otrygg trafik? Med risk för att utsättas för våld i vården? Ensamt? Utan fast anställning? Utan medborgerliga rättigheter? Var och hur bor de som arbetar var?
Klass är en nödvändig generalisering om relationer som uppstår på grund av tillgång till resurser, position i strukturer, ägande och egendomslöshet, lagliga rättigheter och rättslöshet. I vår individualistiska samtid, där status, ställning, makt och karriär utmålas som resultatet av talang, skicklighet och rättmätig tävlan, snarare än väldigt olika utstakade hinder, fördelning av makt och tillgångar förklaras snart sagt varenda reaktionär hållning eller beteende som ett resultat av klasstillhörighet. Rasism, dålig hälsa, bigotta fördomar, låg bildning kommer ur arbetarklassen just för att det omvänt är så viktigt att förklara privilegierade positioner som välförtjänade. Det är de som hars sätt att projicera skuld.
Tanken att (ut)bildning, hälsa, erfarenhet av rasism och diskriminering fördelas olika och i sig (åter)skapar klass går på tvären mot de flesta mainstreamröster i media idag. Ordet proletär betyder egendomslös, men i dagens Sverige finns tack vare årtionden av klasskamp och välfärdsbygge knappast några medborgare som är fullständigt egendomslösa, även om utvecklingen nu är desto mindre trygg. Däremot finns det desto fler pappers- (och rätts-)lösa som är det. Klasskampen börjar med att skapa gemenskaper, inte i att exkludera, vilket de flesta partier med SD i spetsen vill göra i olika utsträckning. Om vi inte förtydligar hur klass görs kommer till och med nationalisterna och Jonas Thente att kunna göra klass till sitt begrepp. Så ja, låt oss prata mer om klass. Men ta med staten, gränser, medborgarskap, obetalt arbete, hemarbete och kön i samtalet, annars blir klass obegripligt.
P.S. Alla förhandskränkta nationaldagsfirare: svenska flaggan tronar inte på minnen från fornstora dar. Den fastställdes 1906, just som en eftergift till den norska självständighetsrörelsens ”skändning” av svenska flaggan, och att den unga svenska arbetarrörelsens antimilitaristiska agitation och mobilisering förhindrat att de nationella krafterna fortsatte hålla nere det norska folket i en påtvingad union. D.S.