”Brasilien var tidigare känt för två saker: alla älskar fotboll och ingen protesterar”, säger en bekant en kväll på en bar i Rio de Janeiro. Men när nu Brasilien ska stå värd för världens största fotbollsturnering är det något med den gamla bilden som inte stämmer. Inför herrfotbolls-VM som startar nästa vecka har Arbetaren besökt staden där de fattiga trängs undan och polisen bestämmer vem som får dö och vem som får leva.

Det började redan förra året. Då – sommaren 2013 – hölls Confederation Cup, en fotbollsturnering som samlar de bästa lagen från olika kontinenter, i Brasilien. Det sågs som en uppvärmning inför herrfotbolls-VM, och de Olympiska spelen som går av stapeln i Rio 2016. Men i stället för en trevlig förfest bjöd turneringen på helt nya erfarenheter: miljontals brasilianare samlades på gatorna för att protestera.

Den tändande gnistan var att priset för en bussbiljett i Rio de Janeiro höjdes från 2,80 till 3 brasilianska reais, det vill säga från cirka 8,40 till 10 svenska kronor. Men protesterna kom att handla om ökade priser i allmänhet, bristande social service och brutna löften. Att det satsades stora pengar på att ordna internationella turneringar, samtidigt som både sjukvårds- och utbildningssystemet är ytterst bristfälligt, var något som stack i ögonen på många brasilianare. Protester pågick inte bara i metropolerna Rio de Janeiro och São Paulo, utan även i mindre städer i andra delstater.

– När vi demonstrerade möttes vi av staket och poliser. De kastade tårgasbomber och sköt med gummikulor mot oss. Protesterna behandlades som en polissak, säger Ana Luiza Rodriguez, som arbetar som lärare i Rio de Janeiro.

I början av augusti 2013 gick Ana Luiza Rodriguez tillsammans med sina kollegor ut i en strejk som varade i mer än två månader.

– Vår strejk kriminaliserades, säger hon.

Det auktoritära bemötandet var något som alla de som demonstrerade fick uppleva. Polisen gjorde ingen skillnad på unga och gamla, våldsamma eller fredliga protester: alla bemöttes med samma brutala metoder.

– Förra året hade vi alltid gasmasker och simglasögon med oss när vi skulle delta i manifestationer, berättar Ana Luiza Rodriguez.

Kanske var det en av orsakerna till att protesterna, trots sin storlek, slutade nästan lika plötsligt som de började. För lärarnas del tog det slut i oktober; då slöt lärarfacket ett avtal med kommunen och lärarna återvände till skolorna. Men få av fackets medlemmar var nöjda med avtalet, och efter att under flera månader ha sett hur de förändringar som ändå utlovats hela tiden sköts på framtiden gick de återigen ut i strejk den 12 maj i år.

Då hade många av Rio de Janeiros väktare redan strejkat i nästan tre veckor, och bara några dagar tidigare hade stadens busschaufförer genomfört en vild strejk som under 24 timmar skapade kaos i trafiken. Busschaufförerna och de personer som tar betalt på bussarna – två arbetsuppgifter som tidigare alltid var skilda åt i Brasilien men som nu allt oftare faller på en och samma person – accepterade inte det avtal deras eget fackförbund gått med på. Någonstans mellan 400 och 500 bussar förstördes i konflikter mellan strejkbrytare och strejkande chaufförer. En vecka senare utlystes en ny strejk som den här gången varade i 48 timmar.

– Lönen har alltid varit låg men det är nu folk har fått upp ögonen, säger Paulo Silva, som har tagit betalt av bussresenärer i Rio de Janeiro i 15 år.

Precis som alla andra påpekar han att Rio de Janeiro har blivit allt dyrare på senare år och att lönen helt enkelt inte räcker till. Samtidigt lovar han att allt kommer att ha återgått till det normala när herrfotbolls-VM väl börjar.

Många tycks dock övertygade om att protesterna fortsätter även under själva turneringen. ”Det blir inget VM” (#Nãovaitercopa) och ”VM – för vem?” (#copaparaquem) är några av de vanligast förekommande hashtaggarna i sociala medier under de senaste månaderna. 

Förutom de pågående strejkerna – lärare, busschaufförer och väktare är bara några exempel – har det sedan början av maj anordnats demonstrationer på många håll i landet. Argumenten är i princip desamma som förra året: Hur kan det finnas pengar för att bygga arenor när folk dör i sjukhusköerna? De pengar som eventuellt genereras under VM lär endast komma utländska företagare och rika brasilianare till del. 

Många arenabyggen har slagit rekord i utgifter och de flesta har också blivit försenade. Samma sak gäller för flera av de infrastrukturprojekt som utlovats ge positiva effekter även för vanligt folk.

Ana Luiza Rodriguez säger att lärarnas strejk handlar mer om att få bättre resurser till skolorna än om att få högre löner till de anställda. Själv undervisar hon 25 femåringar. För 22,5 timmars undervisningstid i veckan får hon motsvarande omkring 4 200 svenska kronor i månaden. Med tanke på att hyrorna i Rio de Janeiro under senare år stigit så att de närmar sig svenska nivåer tvingas hon jobba dubbla skift för att få inkomster och utgifter att gå ihop.

– Vi vill inte strejka, vi vet att det är dåligt för eleverna, men tyvärr har vi ingen annan metod för att säga vår åsikt, säger hon.

Skolan hon arbetar på i ligger precis i utkanten av ett av Rio de Janeiros många slumområden, så kallade favelas, och hon berättar att detsamma gäller för de flesta av hennes kollegor: antingen arbetar de mitt i en favela eller i närheten av en. Det betyder att många av deras elever kommer från hem med små ekonomiska resurser, samt att den brottslighet som ofta finns i dessa områden även påverkar lärarnas arbete.

– Ett av våra krav är att polisen håller sig borta från skolorna, säger hon, och förklarar att skolorna annars riskerar att bli måltavlor i konflikter mellan polisen och de lokala gängen.

Skolorna och de som arbetar där berörs även av de senaste årens förändringar, framför allt processen att pacificera centralt belägna favelas genom att öka den polisiära närvaron. Edson Diniz arbetar för organisationen Redes de Maré i Complexo da Maré, ett område som utgörs av 16 olika favelas i norra Rio de Janeiro, och där drygt 130 000 personer bor. Det är ett av de senaste i raden att fredas: den 22 mars i år gick polisstyrkor in i bostadsområdet för att ”rensa upp”, en operation som krävde 16 liv och ledde till drygt 150 gripanden. När de polisiära styrkorna väl gjort sitt var det dags för militären att tåga in, i militärgröna uniformer och i sällskap av stridsvagnar. Ockupationen (det är faktiskt det ord som används) firades med en ceremoni där den brasilianska flaggan hissades på en öppen plats i Maré.

– Det är väldigt symboliskt, som att de hissar flaggan på ett erövrat område, säger Edson Diniz, som inte har så mycket emot den militära närvaron, men som är tveksam till att det behövdes en ceremoni av det slaget.

I  dag finns det militärer i vart och vartannat gathörn i Maré och enligt Edson Diniz har det gjort att området är lugnare; det är mindre skottlossning på öppen gata i dag än tidigare. Han tror inte att polisens operation lett till att produktionen av och handeln med droger skulle ha försvunnit från området, men det är inte heller droghandeln som bekymrar honom mest.

– Problemet är vapnen, och om de nu hålls mer undangömda så är det bra, säger han.

Marés läge och storhet har gjort området till bas för ett flertal kriminella grupper, och innan militärens intåg var konfrontationer dem emellan inte ovanliga. Dessutom sköts det så fort polisen gick in i området, något de ofta valde att göra tidigt på morgonen samtidigt som tusentals skolbarn var på väg till skolan. Edson Diniz pekar på en mur full av hål och säger att alla är skotthål.

– De flesta som bor här har ingenting emot polisen, men de vänder sig mot deras metoder, säger han.

Vid tidigare större sportarrangemang har invånarna i Maré i stället för att inspireras till att idrotta fått acceptera att hela deras bostadsområde omringas av polisen.

– Folk kunde komma och gå som de ville men det var som att polisen ville säga ”kolla vi är här, om ni gör något så kommer vi”.

Dessutom, menar Edson Diniz, gav det en signal att Maré är en fara för Rios övriga invånare, något som förstärker idén om den delade staden.

Den stora oron i området i dag är vad som kommer att hända efter sommaren. Då är det meningen att militärerna ska lämna området och att det i stället ska upprättas en UPP (unidade de polícia pacificadora) i Maré. UPP är namnet på de polisenheter som sedan 2008 har haft till uppgift att garantera säkerheten i de pacificerade områdena.

– Militärerna går inte in i folks hus, de stoppar inte folk på gatan, men det gör poliserna, säger Edson Diniz.

Metoden med UPP:s har kritiserats. Många poliser anklagas för korruption och för att använda mer våld än vad situationen kräver. Ett av de stora problemen som Edson Diniz ser med de fredsbevarande polisenheter som redan etablerats på andra håll i staden är att poliserna är ensamma om att se till att lagen efterlevs i slumområdena. De blir både dömande och utförande makt.

– De bestämmer vem som ska dö och vem som inte ska det. Polisen måste ha samma roll här som i Leblon [en av Rios rikare stadsdelar, redaktörens anmärkning]. Där går de inte in i någon lägenhet utan att ha laglig rätt till det, om de träffar på en ung kille som röker marijuana på stranden kommer de inte att slå honom, om de tar någon med kokain tar de med dem till polisstationen – de dödar honom inte. Alla de där sakerna händer här, säger Edson Diniz.

Förutom ockupationen upplever han inte att herrfotbolls-VM innebär några för­ändringar för dem som bor i Maré, eller i något annat av Rios fattigare bostadsområden heller för den delen, men han kan se en större politisk medvetenhet i dag än för några år sedan.

– Om du hade kommit hit till Rio de Janeiro inför förra fotbolls-VM hade du sett gatorna fulla av brasilianska flaggor, nu är det ingenting. Folk har börjat reflektera, säger han.

Processen att göra de favelas som ligger i närheten av Rio de Janeiros centrala delar säkrare får konsekvenser även på andra håll i staden. Till skillnad från de flesta andra storstäder ligger fattiga och rika områden här strax intill varandra. Även på höjderna kring Copacabana och Ipanema, de hotelltätaste kvarteren, trängs tegelhusen i det som en gång var olagliga markockupationer. Samma sak gäller för området kring Maracanã, Rios VM-stadion.

Messias Alves de Souza arbetar som servitör på en restaurang ett par hundra meter från stadion. Precis som alla andra Arbetaren pratat med säger han att han skulle föredra att det inte hölls något VM i Brasilien, men samtidigt påpekar han att han kommer att göra sitt bästa för att ta hand om alla internationella gäster. En månad före turneringen har han och hans kollegor redan börjat märka av en ökning på restaurangen.

– De senaste veckorna har det kommit fler utlänningar, de vågar komma hit nu, säger han.

Tijuca, medelklasskvarteren där Maracanã ligger, ansågs tidigare som ett relativt osäkert område. Sedan slutet på april har dock polisnärvaron ökat markant – i gathörnet utanför restaurangen där Messias Alves de Souza jobbar står numera en polisbil parkerad i princip dygnet runt. Det är inte bara de vanliga polisstyrkorna som finns på plats utan även polisens speciella insatsstyrka, BOPE. När deras bilar dyker upp betyder det att någon ska dö, sägs det.

Messias Alves de Souza berättar att i takt med att kvarteren där han arbetar har blivit säkrare, har kvarteren där han bor blivit allt farligare.

– De senaste veckorna har det varit mycket mer skottlossning och brottslighet än tidigare, säger han.

Förorten Duque de Caxias där Messias Alves de Souza och hans föräldrar bor ligger norr om staden, långt bortom Maré och de pacificerade slumområdena. Militären och polisens aktioner i centrala Rio har alltid annonserats i förväg, vilket innebär att de personer som velat komma undan har haft gott om tid på sig att göra det. Ingen tror på allvar att brottsligheten har försvunnit, den har bara blivit mer dold och i vissa fall flyttat på sig. Fast, säger Messias Alves de Souza, det är inte den enda anledningen till att våldet har ökat i hans bostadsområde.

– Det började framför allt när polisen försvann för två veckor sedan. Polisstyrkorna behövs för att hålla ordning i centrum, säger han.

Och trots den ökade polisnärvaron utanför restaurangen där han arbetar känner sig Messias Alves de Souza inte säker på jobbet heller.

– Här kan manifestationerna komma från vilket håll som helst, och de kan gå fort, säger han och pekar i riktning mot de fyra vägar som möts utanför restaurangen.

Än så länge har årets demonstrationer varit relativt små och spridda. Ett av kännetecknen för förra årets protester i Brasilien var just att de saknade ledare – de var mer eller mindre spontana reaktioner på en ekonomisk situation som blivit alltmer ohållbar. Det spekulerades, och spekuleras fortfarande, i att delar av dem initierades av oppositionen, eller kanske till och med av Arbetarpartiet, PT, som sitter vid makten, som ett sätt att smutskasta konkurrenterna inför presidentvalet som hålls i oktober i år.

Den 12 juni är det avspark i herr­fotbollsturneringen. Det finns de som garanterar att manifestationerna kommer att fortsätta, andra hävdar att så fort matcherna börjat kommer allt det där att glömmas bort. För även om brasilianarna börjat protestera lär de inte sluta älska fotboll. Oavsett vad som händer under själva turneringen är Messias Alves de Souza säker på en sak:

– Allting som görs i Brasilien inför VM är bara en fasad, som en sminkning. Förr eller senare kommer allt att rasa.