Han var med och startade en revolution i slutet av 1980-talet. I dag, nästan 30 år senare, är han inte helt nöjd med utvecklingen men stolt över vad han själv har åstadkommit. Arbetaren träffar en av tidernas bästa rappare som nu funderar på att lägga musiken på hyllan.
Big Daddy Kanes turnémanager är sur. Någonstans har det brustit i kommunikationen mellan Amsterdam och Stockholm och det som tycks ha varit tänkt som en ledig eftermiddag i Sverige blir i stället några upphackade timmar av intervjuer mellan soundcheck och spelning.
– Du får tio minuter, max, han behöver sova innan giget, säger den svenska tjejen med ansvar för promotion något stressat i telefon.
Längst in i ett trångt rum bakom bardisken på klassiska klubb- och konsertlokalen Fasching, på Kungsgatan i centrala Stockholm, sitter Antonio Hardy tillbakalutad i en soffa. Han ser trött ut men böjer sig fram, hälsar och tittar på klockan. De senaste dagarna har han, för vilken gång i ordningen vet han nog knappast själv, turnerat genom en rad europeiska städer. Frankfurt, Berlin, Basel, Haag. Ytterligare några veckors intensivt schema väntar innan han än en gång tar flyget hem till USA och konserter i bland annat Miami och Los Angeles, sedan tycks turnén över för den här gången.
– Jag hoppas kunna göra mer tv i framtiden, det är verkligen mitt mål, det är dit jag siktar, att kunna bli mer involverad i den businessen.
Något som, när allt kommer omkring, kanske inte är så konstigt. Som ett av de riktigt stora namnen inom hiphopen slog han igenom redan i slutet av 1980-talet men hamnade lite orättvist i skymundan bakom giganter som Public Enemy och Run D.M.C.
Nu kan han titta tillbaka på en karriär som sträcker sig 30 år tillbaka i tiden. En evinnerlighet i popsammanhang där den enkla matematiken säger att det gått nästan lika lång tid mellan Elvis genombrott och Big Daddy Kanes hyllade debutalbum Long Live the Kane som mellan den skivan och nu. Och en hel del har naturligtvis hänt under tiden. Hiphop har sedan länge, för dem som vill, lämnat gatan och bekvämt parkerat där den vill parkera. Fortfarande finns det naturligtvis en levande undergroundscen men musiken har blivit mainstream och har, enligt Big Daddy Kane själv, genom det tappat en del på vägen.
– Om jag ska vara ärlig så tror jag vi hade betydligt roligare än vad dagens artister har. Du vet, då betydde texterna mer, de var nyckeln till allt och gjorde att det fanns en originalitet på ett sätt som inte riktigt finns kvar i dag. Men samtidigt, hiphop är här och nu, mitt bland oss nu, det går inte att komma ifrån, rap har blivit en del av samhället och det är väl bra på många sätt. Men om jag fick bestämma så skulle jag förmodligen ändra på ett par saker. Visst finns det många duktiga rappare som håller på, men jag lyssnar mest på gammal soul nu, artister som Otis Redding, Marvin Gaye, Willie Hutch och så. Sen finns det ju en ny soul-våg som faktiskt är mer intressant än vad som händer inom hiphopen, det gillar jag.
Big Daddy Kane växte upp i Brooklyn, New York, men formades som rappare i hiphopkollektivet Juice Crew från Queensbridge tillsammans med bland annat den legendariska producenten Marley Marl, och de gjorde sig ett namn genom spridningen av billiga mixtapes och kasetter som de sålde utanför klubbar och spelningar. Några år senare släpptes hans solodebut och en av de första som fick följa med och värma upp publiken innan spelningarna var ingen mindre än Jay Z. I dag är de fortfarande vänner men lever väldigt olika liv. Big Daddy Kane har till exempel lämnat New York och flyttat söderut till en sömnig småstad i North Carolina.
– Alla frågar mig om det där, vad ska jag säga? Det finns ingen annan anledning än att det är lugnt och skönt där och att jag ville prova på något nytt, inga konstigheter alls, säger han och tittar nästan irriterat ut över rummet när frågan än en gång kommer.
Men nu är det som sagt film och tv han siktar på. Han debuterade som skådespelare redan 1993 i Mario Van Peebles western-skildring Posse och har sedan dess med jämna mellanrum hoppat in i en rad andra produktioner. Flera av hans klassiska låtar har också hamnat på soundtrack till filmer, som bland annat ”Nuff Respect” som plockades in i den socialrealistiska gangster-skildringen Juice från 1992 med bland annat en ung Tupac Shakur i ena huvudrollen.
– Jag är otroligt stolt över vad jag har gjort. Att jag varit med enda från början och introducerat hiphop för världen. Tack vare det har jag fått se platser jag aldrig skulle besökt annars, träffat intressanta människor och det har öppnat många dörrar. Jag har fått uppleva framgång och det är inte alla som får känna på det. Men om jag tittar framåt, då är det faktiskt tv-världen jag är mest sugen på just nu.