Arlanda flygplats är en av de tuffaste platserna i landet att arbeta på som parkeringsvakt. Här är förolämpningar och hot från bilister vardag. Louise Pettersson står inte med i telefonkatalogen och hon avvaktar med att berätta vad hon jobbar med för folk hon inte känner. Det har hänt att hon struntat i att lappa en bil av rädsla för att råka illa ut. Arbetaren fick följa med henne och kollegorna under en dag på jobbet.
I Sigtuna kommun utanför Stockholm ligger Arlanda som är Sveriges största flygplats. Under ett vardagsdygn landar och lyfter cirka 600 flygplan och runt 60 000 resenärer. Runt Arlanda är det en intensiv trafikbild med bilar och bussar som hämtar upp, släpper av eller parkerar på någon av de 15 000 parkeringsplatser som finns i direkt anslutning till flygplatsen. För de åtta parkeringsvakter som arbetar här gäller det att se till att trafiken flyter, att folk parkerar korrekt och inte bromsar upp och skapar köer. Inte sällan är trafikanterna stressade, vilket inte minst antalet felparkerade bilar vittnar om. Varje dag hånas och hotas parkeringsvakterna av bilister som inte vill betala för sig.
Louise Pettersson är i 40-årsåldern och heter egentligen något annat. Av säkerhetsskäl vill hon inte vara med i tidningen med sitt riktiga namn.
Precis som de flesta av hennes kollegor på Sigtuna parkeringsövervakning har hon arbetat som parkeringsvakt, eller trafikövervakare som det också heter, i flera år. Jobbet på Arlanda kräver erfarenhet, inte minst på grund av intensiteten i trafiken och hotbilden. På Arlanda arbetar hon aldrig ensam utan i par. Detta för trygghetens och säkerhetens skull. Trots att hon nästan dagligen hamnar i diskussioner med missnöjda, sura eller arga bilister trivs hon med sitt jobb.
– De allra flesta är faktiskt inte otrevliga. Jag trivs jättebra med jobbet och känner att jag gör en insats, att det jag gör har en betydelse. Och så tycker jag om att vara ute, säger hon.
– På tidigare arbetsplatser har det funnits stämpelklockor men här har vi stor frihet. Det är ingen som klockar oss, ingen chef som hänger över axeln.
Vi sitter i en arbetslokal inne på flygplatsen. Här samlas parkeringsvakterna innan de går på sina pass; dricker kaffe, går på toa och hämtar uniform och utrustning. Louise Pettersson förklarar att trafiksäkerheten är första prioritet, sedan framkomlighet och tillgänglighet.
– Jag skulle inte vilja jobba för ett företag som lappar bilar för att dra in pengar, säger hon och skivar upp en bit bulle.
De flesta av Louise Petterssons kollegor har varit med om allvarliga hot och kränkningar i jobbet. Hon säger att det är skönt att inte arbeta i den kommun där hon bor. Att hon på hemmaplan slipper möta dem som lappats.
– När jag var mammaledig blev jag uppringd av en person jag gett en parkeringsanmärkning. Det kändes väldigt obehagligt och jag ångrar i dag att jag inte polisanmälde personen.
Fram till nyligen fanns hon inte på Facebook och hon står inte med i telefonkatalogen av rädsla för hot.
– Jag har en kollega som blev slagen en gång. Det tog henne väldigt hårt. Ett par personer har slutat och då har hot spelat in i beslutet, säger Louise Pettersson och blickar ut genom fönstret där ett flygplan modell jättestort är i färd med att parkera.
Hon tittar på klockan uppe på väggen, den visar kvart över ett. Hon vänder sig till sin kollega Bengt Andersson.
– Ska vi röra på oss?
Han nickar och hänger på sig bältet som bär skrivare och handdator. Kommunikationsradion sitter uppe på höger axel och är av samma typ som den polisen använder. I den finns också ett larm. Utöver detta inkluderar arbetsuniformen även skor, skyddsbyxor, jacka och en gul väst som ökar synligheten.
Kvart i fem i morse smög Bengt Andersson upp så tyst han kunde för att inte störa hustru och barn som sov i radhuset som de precis köpt. Han bredde två smörgåsar, packade ned dem i en väska och tog sedan bilen till jobbet. På plats i lokalen drack han kaffe och läste nyheterna i mobilen. Utsikten över landningsbanorna intresserar honom inte. Han är 47 år gammal och i grunden barnskötare. Men de senaste tio åren har han arbetat som parkeringsvakt, både i Luleå och i Stockholm. Precis som sina kollegor har han fyra veckors parkeringsvaktsutbildning och en tvådagarskurs i ”bilflytt”. Genomsnittslönen på arbetsplatsen ligger på 25000 kronor i månaden och då tjänar de mer än parkeringsvakter ute i landet. Bengt Andersson säger att han alltid varit med i facket och att det är ideologiskt grundat.
– Tidigare när jag jobbade på Securitas uppe i Luleå var jag medlem i Transport och fackligt aktiv. Nu är det Kommunal som gäller. Jag är av det gamla gardet som tror att facket behövs. Man kan få hjälp mot arbetsgivaren om det sker felaktigheter och så vidare, det är viktigt, säger han.
Bengt Andersson och Louise Pettersson stegar ut från lokalen i riktning mot entrén till terminal 5, för avgående plan som ska utrikes.
– Den där står illa till, säger Louise och ökar på stegen mot en förarlös taxibil som står parkerad i kollektivkörfältet precis utanför entrén.
– Gatan är reserverad för kollektivtrafik, där får man inte ens köra, förklarar Bengt Andersson och drar upp dragkedjan på jackan. Det är en gråmulen fredag i april och folk håller sig inte utomhus för skojs skull. Louise Pettersson plockar upp sin handdator och skriver ut en anmärkning som hon sätter på vindrutetorkaren på framrutan. I samma stund kommer taxichauffören ut med en kund.
– Nej nej nej, det där ska du inte göra, säger mannen som är i 30-årsåldern.
– Jo tyvärr, du får inte stå här. Det är ingen parkering, replikerar Louise Petterson.
– Jag sköter mitt jobb och ni sköter ert. Jag arbetar hårt för att få in min lön. Ta tillbaka den där, säger mannen i höjt tonläge och pekar på anmärkningen.
En två minuter lång diskussion följer då mannen vägrar acceptera anmärkningen. Han ser ledsen ut, hans kund likaså. Louise Pettersson står på sig, Bengt Andersson säger ingenting men står snett bakom henne under hela diskussionen. En polisbil stannar till och en polisman kliver ur bilen och frågar vad som försiggår. Polisen säger åt taxichauffören att acceptera anmärkningen och åka iväg, vilket denne gör efter lite ohörbart protestmummel.
– Hur kändes det där? frågar polismannen. Louise Pettersson säger att det var lite jobbigt när taxichauffören först tog ett steg fram mot henne men att det sedan ändå gick bra.
– Han gick aldrig över gränsen, säger hon.
Bengt Andersson säger att de flesta dispyter slutar så där; att föraren till sist tar anmärkningen och åker iväg med en rivstart.
– När det gäller de som blir riktigt arga för att vi kommer, gäller det att få dem att lugna ned sig och förstå varför man gör som man gör. Det är sällan det går över styr. Folk är inte så elaka som allmänheten tror. Den stora massan är trevlig, säger han men drar sig till minnes den gången en kollega blev hotad med misshandel.
– Han blev rädd och tog tillbaka lappen, förklarade sedan för mig att han hade barn och aldrig skulle riskera något. Det är inte vanligt att sådant händer, men det förekommer.
Parkeringsvakternas larm går direkt till SOS och dessutom finns det åtta skyddsvakter och flera polispatruller i tjänst på Arlanda. Och det behövs. Kränkningar sker varje dag och Bengt Andersson har blivit hotad minst tio gånger. Han har polisanmält ett par stycken och varit på fotokonfrontation. Men fallen har lagts ned.
– Man ska göra både det ena och det andra med mitt könsorgan, och min mamma får utstå mycket. Hon ligger dock spridd för vinden, säger Bengt Andersson och skrattar till.
– Jag är inte rädd men jag tänker på omgivningen. Jag har aldrig luva på mig exempelvis, det minskar synfältet. Och man har koll på kollegorna. Ser man att en person är på väg mot en kollega piper man till i radion för att varna.
Arbetsmiljöverket för ingen statistik över gruppen parkeringsvakter. Däremot finns siffror för kategorin ”Säkerhetsverksamhet” där parkeringsvakter inkluderas. I denna kategori är hot och våld den dominerande orsaken till anmäld arbetsolycka med sjukfrånvaro. Mellan 2008 och 2012 var det elva arbetsolyckor med sjukfrånvaro per 1 000 sysselsatta i jämförelse med sex per 1 000 som är genomsnittet för samtliga branscher i landet.
Mikael Kraus är parkeringsvakt och handläggare med ansvar för bortforsling av bilar på Arlanda. Han är även skyddsombud och säger att för parkeringsvakter är nog Arlanda bland de tuffaste områdena i landet.
– Hot och förolämpningar är mer förekommande här än på andra platser. Våld sker i sällsynta fall men det är mycket tjafs med bilister. Rent generellt är det betydligt mer tillbud i dag än för tio år sedan, säger han och minns ett särskilt obehagligt möte som inträffade för några år sedan.
– Det var en man vars bil jag precis lappat som kom ut och sa, mitt bland en massa folk, att ”hoppas jag stöter på dig på krogen din jävel för då ska jag fan döda dig”.
Tänk om han menar allvar, funderade jag, berättar Mikael Kraus.
Han polisanmälde mannen som senare dömdes för olaga hot och fick betala dagsböter.
– Det var viktigt och jag kände att jag fick upprättelse. Om man blir hotad har man rätt att bli tagen ur tjänst, lugna ned sig ett par timmar eller åka hem. Det är skönt.
Tio minuters bilfärd från Arlanda har Mikael Kraus sitt kontor som han delar med sin chef. Att ha ansvar för bortforsling av bilar innebär mycket administrativt arbete och mer än hälften av tiden sitter han på kontoret. Övrig tid är han ute på fältet som parkeringsvakt.
– Jag har världens bästa jobb, säger han med eftertryck.
– Jag får träffa många människor och själva parkeringsövervakandet är väldigt fritt. Jag tycker om att försöka svara på allmänhetens frågor och ha en dialog. Om jag inte kan besvara en fråga försöker jag ta reda på det eller hänvisa till någon som kan. Det handlar om att ge bra service.
Ett knep som parkeringsvakterna använder för att utröna huruvida en bil stått för länge eller inte är att kika på ventilerna på däcken. Om positionen på ventilerna är desamma efter ett antal timmar har bilen sannolikt inte rört sig och en parkeringsanmärkning utfärdas. På lappen som sätts på framrutan framgår vad föraren gjort sig skyldig till för förseelse, var man fått den, hur mycket det kostar, vem som utfärdat den och hur man gör för att bestrida den.
Parkeringsbolag där de anställda har som krav på att skriva ett visst antal fordon per timme ger Mikael Kraus inte mycket för.
– Jag hörde om ett företag där de anställda ska lappa i snitt 2,5 bilar i timmen, gör de inte det får de förklara sig för sin arbetsledare. Det är rent ut sagt för jävligt. För vissa företag som arbetar på exempelvis köpcenter är detta en kassako. Men vi gör inga sådana pengar. Det vi får in täcker upp verksamheten med löner, fordon och uniformer, resten går till samhället; skola och omsorg. Våra parkeringsvakter på Arlanda kan ha en hel dag där de lappar fem bilar, andra dagar där de lappar 50, säger han.
På frågan om han själv parkerar bra flinar han.
– Nja, haha. Faktum är att jag driver två ärenden mot polismyndigheten i Stockholm som ska upp i hovrätten. Jag vann i tingsrätten. Jag parkerade fel två gånger inom loppet av en vecka där jag bor, men anser att p-vakterna angett fel överträdelsepunkt vilket gör att parkeringsanmärkningen faller, det blir tekniskt fel. Så nu väntar jag på att mina 1 200 kronor ska återbetalas.
