Så många saker jag skulle vilja skriva om nu, men bara en sak som får plats i huvudet. För några dagar sedan var jag på begravning. Tyvärr inte den första eller sista i år, men nu var det en person som varit med mig sen jag föddes som jordfästes. Min mammas barndomsvän Lisbeth. Jag har […]
Så många saker jag skulle vilja skriva om nu, men bara en sak som får plats i huvudet. För några dagar sedan var jag på begravning. Tyvärr inte den första eller sista i år, men nu var det en person som varit med mig sen jag föddes som jordfästes. Min mammas barndomsvän Lisbeth.
Jag har varit med om många begravningar i mitt liv, men en speciell sak med den här var att hälften av de församlade i kapellet var vuxna som var väldigt närvarande i min barndom. Nästan som extraföräldrar. Lisbeth inte minst.
Jag tänkte på Lisbeth när jag läste Ingens mamma, Josefine Adolfssons antologi. Någon som ger frikostigt av det hen har, men inte har egna barn, och som på vissa sätt levde ett friare – och bitvis mer ensamt – liv på grund av det.
När jag tänker på Lisbeth tänker jag också på en av de mest baktalade personerna i Sverige. Kulturtanten. Lisbeth var antitesen till den lite aningslösa och självupptagna nidbild som florerar. Engagerad, nyfiken, skarp, solidarisk, mjuk och hård om vartannat. Och så var väldigt många av de som fanns i min omgivning i min barndom. När jag såg bilder av dem efter begravningen såg jag ett Sverige som delvis är svagt i dag. Douglas ”Dogge Doggelito” Leon pratade om hur svenskar bildade kommittéer som mötte chilenska flyktingar sekunden de klev av planen. Det Sverige håller på att vakna ur sitt slummer i den begynnande folkrörelsen mot rasism som växer fram på arbetsplats efter arbetsplats. Men det är ändå ett engagemang som misstänkliggörs varje sekund det omnämns.
Det engagemang som Lisbeth och hennes vänner delade växte så klart ur andra förutsättningar. Men när jag ser bilder av Barbro, Åsa, Bibbi, Gittan, Molou, Ragnar och Sander, Micke och Ragna med flera så är det bilder på folk som tillhörde den första generation då både medelklassens och arbetarklassens barn fick studera, resa, då kvinnor fick ta plats. De levde valspråket för andra generationens feminism, ”det personliga är politiskt”. Antiauktoritär barnuppfostran, bokklubbar, studiecirklar, solidaritetsarbete blandades i praktiken, och framför allt drog de alltid med varandra i saker.
De sista åren Lisbeth var i livet sågs och pratades 1) musik 2) politik. Och det bästa var att det var ungefär samma sak. För några år sedan gav Lisbeth bort en och annan helig graal av jazzskivor till mig för att hon själv hade fått så känslig hörsel att hon inte kunde njuta av dem längre. Men hon ställde ett krav: ”berätta hur andra reagerar när du spelar dem”. Att dela upplevelser var så grundläggande. Den sista person som talade på begravningen var en kvinna som Lisbeth lärde känna med leukemi. På grund av leukemin kunde de inte ses inomhus för att minsta lilla influensa kunde få dödlig utgång. ”Då får vi ses och promenera ihop i stället”, var Lisbeths inställning. Vilket de gjorde, vecka ut och vecka in.
Jag önskar att vi som har det mesta av livet kvar kan dela lika mycket som de som hittar sätt att göra det sista i livet njutbart och meningsfullt.