Novellen: The Ashes of Europe Calling

23:e december. Hur ser det ut när människors liv släpps från dunklet i skyn ned till marken? Jag tittar ut genom bilfönstret. Flygplan som svänger in från Atlanten, de glider ned mot alla de ljuspunkter som till slut skapar Köpenhamn. Taxibilen tar oss till hotellet, inte långt från där min styvmorfar växte upp. Det var sådana här tysta nätter som han satt och vaktade vid Kastrup som värnpliktig polis under andra världskriget.

Jag vill skrapa mitt språk så rent att det bara återstår helt genomskinliga, tunna och kristallhårda bokstäver. Allt annat ska ligga övergivet framför mina fötter.

I morgon ska vi till ett av Europas yttersta områden. Flygplanet kommer dra ett streck över kartan. Teneriffa, Kanarieöarna. Ett kluster av semesterorter beläget utanför Afrikas västkust. En av de stängda inkörsportarna till ett Europa som aldrig återhämtat sig från revolutionen 1917. En geografisk chimär, ett politiskt landskap som hela tiden skälver av sin egen instabilitet. Grekland, Spanien, Storbritannien. I går demonstrerade 16 000 människor i Kärrtorp mot den nazism som reellt attackerar demokratin igen. Konfronterade med en bred folklig mobilisering reagerade borgerlighetens vakthundar med att sluta upp bakom den vidsträckta  fascistiska palett som är kapitalets yttersta försvar. 

Allt detta låter tragikomiskt, som ett eko av de barnskivor vi lyssnade på under 1970-talet.

Men när Svenska Dagbladet – i diskussionen kring alla de som stod där på idrottsplatsen – hävdar att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti så måste vi vara ärliga. Sverigedemokraternas fascism ger den borgerliga minoritetsregeringen de mandat som behövs för att fortsätta den politiska omvälvningen till de besuttnas fördel. En populär anti-fascism hotar inte bara nazismen utan även det parlamentariskt svaga grepp borgerligheten har om den politiska makten.

I vinterkylan gör de sina val.

Det finns något obscent i allt detta. Över de arbetslösa, tiggarna, kropparna utanför Lampedusa. Att vi lägger ett glittrande filter över denna värld. Upplysta julgranar. Importerade fantasier som aldrig lämnat skuggan av Disneys vittnesmål om anti-amerikanska aktiviteter i 1947. Allt i ett försök att krama ut det sista ur ett ekonomiskt system som bevisligen inte tillgodoser alla människors behov. Själv sitter jag trött i ett hotellrum. Jag vill bara komma undan. Klockan är halv nio. Dags att sova.

[…]

24:e december. Moonlit silhouette, my eyes are rolling, rolling back in my head. Köpenhamns flygplats, Kastrup. Vi har en värld som sträcker sig från taxibilarna utanför, incheckningen och säkerhetskontrollerna i de enorma hallarna, till det glittrande universum av Hennessy, Marlboro, Ray-Ban, Anthon Berg, Burberry, Carlsberg, Gucci, Dior, Martini, Glenfiddich och Chupa Chups. En Range Rover står uppställd under spotlights, på väggarna hänger levande ljusskyltar för Samsung, Aberdeen Asset. Vi går omkring som om detta vore Walter Benjamins arkader i efterdyningarna av Pariskommunen 1871.

Jag försöker att tänka på denna stund som den kvadrat som trängts ned i hörnet av Kazimir Malevitjs målning Vitt på svart/vit kvadrat. Som om vi alla vore en del av denna tavla som överlevde Stalins konsolidering av makten bara för att försnillas av en svensk slavist.

Fast i stället sitter jag i en Airbus 320. Jag befinner mig i ett flöde av kroppar. Även i dag kommer Europa att göra sitt yttersta för att stoppa båtarna från Nordafrikas kust, krigets Syrien. Samtidigt är det självklart att vi kan resa till en av kolonialismens bortglömda fläckar.

Inklämd mellan pensionärer och barnfamiljer försöker jag fördriva timmarna medan luftgroparna skakar våra liv. Jag tänker på att det var lite mer än tjugo år sedan jag reste till Gambia. Det var längs med samma flygrutt som nu. Chocken att som nittonåring ställas inför den helt öppna sexturismen. Det självgoda utnyttjandet. Taxichauffören i hotellrummet bredvid som tyckte att vi också kunde köpa en prostituerad. De tyska sextioåriga kvinnorna som grovhånglade med unga män ute på en restaurang. Men jag kommer också ihåg drömmarna. När vi satt på en liten bar och drack. Pojkarna som bara ville komma därifrån. De ville åka till Babylon. Med en juju som gjorde dem osynliga skulle de råna en bank utan att skada någon. De ville bara ha ett bättre liv. Ett år senare skakades landet av en militärkupp.

Framför mig på brickan ligger Mette ­Moestrups diktsamling Dö, lögn, dö. Raden Glasrevolvern ligger i fryspåsen är det som håller flygplanet uppe i luften på 10 000 meters höjd. Vi står stilla över Marocko. Under den klara himlen kan vi se öknen, Atlasbergen som reser sig likt en svart mur upp ur marken. Vägar dragna som blanka streck, ritade av en skakig och osäker hand. Det var här William S. Burroughs gömde sig för att dö, för att skriva Den nakna lunchen, men ändå lyckades överleva sig själv. Han blev till slut den gamle man som dog i Lawrence, Kansas, omgiven av sina katter.

Flygplanets högtalare skär genom våra öron. Extraerbjudanden om sprit, parfym, smink, klockor. Flygvärdinnorna drar vagnen genom flygkroppen, de försöker övertyga oss om att köpa ett nio-pack med läppstift. Mina trumhinnor börjar att tryckas inåt. Jag tittar ut genom fönstret tillsammans med min dotter och vi ser hur havet stiger upp mot oss.

[…]

25:e december. Vuxna människor som har diadem med renhorn och ett glas mousserande vin i handen. Det är morgon. Julmusik i hotellets högtalare. Ett mikroskopiskt universum baserat på förträngning och frosseri.

När vi satt på bussen som tog oss från flygplatsen till hotellet slogs jag av hur mycket som ändrats sen jag var på Teneriffa sist. Trettio år har förflutit. Motorvägar, köpcenter, hotell har växt fram ur den karga marken. När jag steg av planet på 1980-talet var Franco-regimen ännu så pass nära i tiden att man kunde röra den. Saker och ting har blivit bättre. Ljusare. Samtidigt lever vi i en instabil värld. I förra veckan röstade det spanska parlamentet fram en repressiv lagstiftning som reellt sett försvårar demonstrationer. Konfronterade med protester mot politikens misslyckande försöker politikerna att begränsa demokratins utrymme.

När jag nu sitter vid poolen med en utgåva av Ezra Pounds Cantos ser jag inget av detta. 

Det som finns runt omkring mig är människor som sakta äter och dricker ihjäl sig. Många av dem märkta av gamla liv. Armétatueringar och ärr. Samtidigt sitter vi på ett hotell som efterliknar borgerligheten från början av 1900-talet. För ett kort tag tänker jag på att det är så här det måste ha sett ut, 1917, när arbetarna bröt upp dörrarna och satte sig vid de resturangbord de tidigare inte fått sitta vid. Men det här är inte rämnandet av den värld som måste överges. Det här är de sista skälvande försöken att hålla den vid liv.

På ett bord har någon lämnat kvar en brittisk dagstidning. Rasistiska artiklar om hur bulgariska och rumänska romer översvämmar England. Långa reportage om arbetsskygga bidragsfuskare. Ett helt uppslag som ägnas åt att rehabilitera tanken att det första världskriget var ett rättfärdigt och ärofyllt krig som förråtts av fega intellektuella. Ett upphöjande av den aristokrati som aldrig accepterat demokratin. Förbi mig går en kvinna i en kort paljettklänning, kaninöron på huvudet och en drink i handen. Hon är på väg till middagsbuffén där kyparna väntar vid borden som täckts av nystrukna vita dukar. I taket hänger kristallkronorna som kommer lysa upp denna juldagskväll väster om Afrika.

[…]

26:e december. And ole T.E.H. he went to it, / With a lot of books from the library, / London Library, and a shell buried ‘em in a dug-out, / And the Library expressed its annoyance. / And a bullet hit him in the elbow / …. gone through the fellow in front of him, / And he read Kant in the hospital, in Wimbledon, / in the original, / And the hospital staff didn’t like it.

Ett barn blir knackat på axeln, vänder sig om och börjar storgråta. Bakom pojken stod en stor giraff och vinkade med huvudet lagt på sned. En reseledare försöker tillsammans med modern övertyga om att giraffen är snäll. Att den bara vill pojken väl. Giraffen tar ett försiktigt glädjeskutt för att rädda det som var en lugn frukost. Pojken börjar att gråta än mer. 

Detta är en värld som jag inte kan greppa. Under dagen kommer man att ordna underhållning vid poolen. Till ljudet av musik kommer tio fulla turister ställa sig på mittsektionen. I illa åtsittande kläder, peruker, sombreros och sangria-glas i händerna kommer de att dansa i decembervärmen. Kvinnorna kommer försöka dansa utmanande för hotellpersonalen som står på knä framför dem och filmar. En bit bort, nere i poolen, leker barnen oförstående inför det som sker.

För att komma undan tar jag min dotter till en liten spelhall som ligger inklämd mellan en bar och en klädbutik precis utanför hotellet. Vi ställer oss vid ett flipperspel. Terminator 2 – Judgement Day. Jag vill visa henne en av de saker som gått förlorade. En av de kärlekar som formade mig.

När vi börjar spela inser jag att tiden ohjälpligt glider ur mina händer. Det som en gång fanns är bara ett vagt minne. Ljudet är så högt uppskruvat att det skär sig. Maskinen sväljer vartannat mynt. Flipprarna är inte spända. Hälften av bumprarna fungerar inte. Flipperspelet har antagligen inte underhållits på femton år. Men i den strida strömmen av turister fyller kabinetten ändå en funktion. Varje vecka kommer nya barn som lägger i en eller två euro. Mynt som sedan går förlorade. Ägarna vet om att ingen orkar ringa reparationsfirmans telefonnummer som står angivet på klistermärket vid myntinkastet. 

[…]

27:e december. Från utflyktsbussen tror jag mig se hotellet där bodde jag som barn. Det som en gång var ytterkanten av staden är nu helt kringbyggt. Omgivet av lägenheter, biltvättar, nattklubbar och trädsgårdscenter. Det är en märklig morgon som ställs framför oss. Bussen tar oss utåt. I utkanten av staden finns ett övergivet tivoli. HiperDinos gröna dinosaurie. En skylt som förkunnar att Jesus älskar oss. När bussen tar oss upp för kullarna ser vi det samhälle som turisterna på hotellet försöker förtränga. Liv sönderslitna av nästan 35 procent arbetslöshet. Grafittimålningar i regndikena. Enorma bananodlingar. Ofärdiga husgrunder. Nästan helt död mark täckt med magra kaktusar. Utspridd bebyggelse på sluttningarna. Fattiga byar som knappt andas. Små barer som skyltar med en stor fatöl för en euro. Väckelsekyrkor i morgonsolen. Återförsäljare av naturmedel som förses med kunder av resebyråerna. En avsides bilskrot i det karga landskapet. Vi åker buss 194 upp för sluttningarna mot Teide. Den vulkan vars stora utbrott Kristoffer Columbus bevittnade 1492 när han lämnade ön Gomera för att korsa Atlanten.

När jag slutligen står i den tunna bergsluften och tittar ut över den enorma kratern så accepterar jag för mig själv att detta kommer bli en av de sista utposterna när utbrottet kommer. Denna återkommande fantasi om samhällets totala kollaps. Här – där USA i skydd av Francoregimen på 1960-talet spelade in den iscensatta månlandningen – kommer även bli den plats där de sista människorna håller stånd mot det oundvikliga. 

Troligtvis kommer smittan till Teneriffa genom den södra flygplatsen. Sedan kommer den sprida sig längs med kusten. När cirkeln bokstavligen har slutits kommer hundratusentals zombier att börja ta sig upp för sluttningarna. De små byarna kommer inte kunna bjuda något motstånd. Till slut kommer det enda som finns kvar att vara det lilla turistcentret med en linbana upp till toppen av Teide. Jag ser på människorna runt omkring mig här i myllret av turistbussar. Den danska rockern med sin flickvän. Mannen som jag föreställer mig är John Goodman. Den tyska barnfamiljen. Det unga ryska paret. De spanska linbaneoperatörerna. Här där luften gör dem andfådda kommer de slåss för sina liv. De kommer försöka överleva på den mat som finns kvar i automaterna. I mitt inre ser jag hur ambulansföraren får panik, hur han försöker forcera natten med påslagna sirener. Hur han kraschar. I timmar kommer de andra höra sirenen och se ljuskäglorna som fortsätter tills bilbatteriet tar slut, långt efter att föraren förblött. Slutligen kommer de vandrande döda att ha tagit sig fram över stenlandskapet. Det enda man kommer kunna göra då är att retirera upp till toppen av berget, skåda ut över det massiva molntäcket som ligger likt en mjuk matta vid fötterna och invänta det bittra slutet.

[…]

28:e december. Hela dagen har molnen vällt ut över bergskammen, runnit ned för de branta sluttningarna. Mörka, regntunga, har de virvlat fram mot oss. I timmar har jag betraktat hur molnen skavts sönder mot klipporna, träden och husen tills ingenting finns kvar.

[…]

31:e december. Jag står vid de kapitel Ezra Pound skrev när han var tillfångatagen i Pisa. De förvirrade och antisemitiska kapitel som skrevs strax efter Salòrepublikens kollaps. Allt förlorar sina konturer, skärpan försvinner. Jag slår ihop boken. New Directions, 1956. Köpt i Berkeley, jag kan fortfarande känna röklukten från den förre ägaren.

Den öppna balkongdörren släpper in ljudet från poolen. Jag hör Judy Garland sjunga. So, good morning, good morning. / Sunbeams will soon smile through. / Good morning, my darling to you.

Nya turister har kommit till hotellet. Det är en långsam vågrörelse som går genom huskropparna. Unga medelklassfamiljer. För att få stadga sträcker de sig tillbaka till 1950-talet. Det är mammorna som har hand om barnen. Männens vänskap är det som håller samman familjerna. De ser sina klagomål på servicen som självklara. Omgivningen finns till för dem och deras barn som en dag kommer att ärva sina positioner i klassamhället.

För dom finns inte kvinnan, hon som brände sig på jobbet men som nu står bakom bardisken för att hon inte har råd att inte stå till deras tjänst. Hotellets murar håller inte bara obehöriga ute, de håller även gästerna kvar. Det skapas en intern ekonomi som dränerar de omgivande byarna. De affärer och restauranger som finns utanför kan inte överleva. Att gå bortom hotellet är som att skaka om kalejdoskopets alla må bitar. Ner mot havet, precis bortom de gamla odlingsterasserna, finns ett permanent tältläger som inte syns från hotellets servering. På andra sidan ravinen finns ödetomter, halvfärdiga hus. Det är nu fem år sedan ekonomin kollapsade. Allt står på många sätt stilla. Jag kan se det som skulle bli ett tiovåningshotell men som nu är ett söndervittrande betongskelett i eftermiddagssolen. Frånvaron av politisk organisering är påtaglig. Mitt emot det lokala snabbköpet finns istället ett buddhistiskt center inrymt på en obebyggd tomt. Bakom det som till det yttre ser ut som en lyxvilla, men som egentligen är ett avstannat bygge utan fönster, ser man spåren av illegala immigranter.

Nästan hundra år skiljer denna sista dag på året och bilden som ligger uppslagen på mitt skrivbord i Lund – bilden på de strejkande kyparna i Petrograd. Ett fotografi som togs under de trevande vårdagarna. Och det är här vi hittar skillnaden mot dagarna vi lever i nu. Kyparna krävde människovärde. De ville inte leva på nåder. De krävde då att dricks avskaffades. Något som idag ter sig som lika orealistiskt som att vi någonsin skulle kunna se något annat än denna otillräckliga borgerliga ekonomi som återigen skakar i sina konvulsioner.

Walter Benjamin hade rätt. Vår generations erfarenhet är att kapitalismen inte kommer dö en naturlig död. 

Publicerad Uppdaterad
13 mins sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad