och Anneli Jordahls roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona som nyligen har kommit ut. Samtidigt talar boken för sig själv. Den utspelar sig för drygt femtio år sedan. Början av 1960-talet var en tid i stor förändring. Jämlikhetsfrågorna var på väg att ta plats. Men fortfarande lyste olikheterna. Vem som hälsar först på vem. Vem som borde skämmas. Vem som kan ta för sig. Vem som har tolkningsföreträdet. Även om mycket har hänt på ett halvt sekel är det som om pendeln jagar oss tillbaka. Och till mig ställer boken frågan: Vad vill vi ha för ett samhälle imorgon?
Är det en klasskildring? Nja, det var inte den första tanken när Anneli Jordahl startade projektet. Hon ville skriva sin historia, eller snarare sin förhistoria.
– Boken är en skönlitterär roman, men den handlar om mina föräldrar. Den är ett slags försök att förstå vad som hände mellan dem och varför det blev som det blev. Jag har aldrig känt min pappa. Och mamma har förträngt rätt mycket av sina minnen. Så därför har jag gjort fiction.
Anneli Jordahls mamma flyttade i slutet av femtiotalet till Östersund. Hon var sexton år och skulle arbeta i familj. Den stora världen lockade. Den som tog vid där Malung slutade. Hon var ung och otålig och smyglämnade kvar bibeln som mamman packat ned i resväskan inför flytten. Östersund fick henne att tänka på drömmens Manhattan. Hon var redo att kasta sig ut i livet.
Hon började snart sällskapa med en tjusig gitarrist i ett band. De fick som trolovade en dotter tillsammans, Anneli. Gitarristen försvann snabbt vidare. Mammans drömmar bleknade. Nu var det en fattig vardag som skulle erövras. Den lilla familjen som var utsatt för samhällets kanske välvilliga, men framför allt vakande, öga. Och som ständigt flyttade, för att förhoppningsvis få det lite bättre på nästa plats. En dos bitterhet har säkert funnits i bagaget. Men Anneli Jordahl är mer lagd åt det nyfikna eller snarare konstruktiva hållet. Hon vill se in i föräldrarnas liv.
– De var ju bara tonåringar när de bildade familj. Jag gör skönlitteratur av det för att försöka förstå vad som hände. Inte för att förklara.
Hon har kämpat för att glömma sin pappa. När folk har kommit fram och sagt att de kände honom snäppte hon av dem med ”kul för dej, det gjorde inte jag”. Men så kom den dagen när hon i stället hörde sig själv svara ”Vad intressant” och de stannade kvar för att prata om hennes pappa.
Anneli Jordahl var mogen. Nu ville hon ta reda på vem hennes far, Sune Jordahl, egentligen var.
– Jag åkte upp till stora Blåsjön, hans födelsebygd. Jag bodde på Jormliens fjällgård. Där fick jag veta så mycket mer om min släkt på pappas sida.
I boken ger han ett föga kärleksfullt intryck. Det måste ha kostat på att ta honom till sig. Anneli Jordahl berättar i dag att hon blev väldigt lättad när han dog för tio–tolv år sedan.
– När han dött fick jag kontakt med mina två halvsystrar, vilket var häftigt och helande. Han förmådde inte hålla mer än en sporadisk kontakt med dem heller, fast de bodde nära. Jag kände mig omedelbart mindre ensam. Jag förlåter honom inte, men kan förstå, och det är befriande.
I boken beskrivs han som en ganska vrång och svårpratad men också temperamentsfull person. Det var nog även hennes verkliga pappa i ett nötskal, säger hon idag.
– Han gjorde sig hela tiden till ovän med musikerna han jobbade med och det slutade med att han inte hade något band att spela med.
Men Anneli Jordahl har försökt tränga in bakom det beska. Hon skriver om skolhemmen som fanns, där hennes pappa genomlevde många år. Internatskolor i norr som skulle civilisera de vilda ungarna från vildmarken. Barnen träffade bara sina föräldrar på loven. Anneli Jordahl tror att den tiden präglade honom djupt. Rädslan att ta emot och ge kärlek. Rädslan att förlora det man har kärt.
Hon skriver om Mona, som jobbade som kallskänka och bodde i den lilla lägenheten utanför Östersund, med ett litet barn att försörja. Inget dagis. Inga sociala kontaktnät att utnyttja. Ständigt bärande på skammen och den aldrig sinande rädslan att barnavårdsnämnden skulle knacka på dörren. Och döma henne. Den blott tjugoåriga modern. Hon som älskade att dansa. Som läste engelska i smyg. Som hade drömmar om Amerika.
– Min mamma var, som många andra, väldigt präglad av det frireligiösa. Det fanns och finns fortfarande en moralisk syn där flickors sexualitet står i centrum. Den finns överallt, rädslan för en horstämpel. Jag läste om ogifta mödrar på landet, horan i det gamla bondesamhället, en blick från henne på ett barn och det skulle kunna insjukna i någon hemsk farsot. Och även barnen var ju besmittade. Det fick jag själv känna på under sextiotalet.
En krass skildring om klasskillnaderna som fanns. Och om sederna som styrde. Om en svensk hederskultur som ingen kom undan. Där ogifta kvinnor betraktades med misstänksamhet och deras barn fick sitta vid eget bord. De kunde ju smitta. En kultur som finns kvar idag, lite mer osynlig i tätorterna. Men den omsluter oss alla, säger Anneli Jordahl, och berättar om bekanten till henne som nyligen nekades att gå på sin pappas begravning, eftersom hon var född utom äktenskapet.
Värderingar som ligger djupt. Om kvinnans sexualitet. Om ansvarskänslor i föräldraskapet. Kärnfamiljen är fortfarande så helig. Den symboliska gesten att fadern leder fram sin dotter till altaret för att där överlämna henne till mannen hon ska gifta sig med, är fortfarande vanlig.
Via gamla tidningar som Se och Orkesterjournalen hittade Anneli Jordahl en stil, ett språk som smakar Toytuggummi och ljummen sockerdricksgrogg. Hon hittade tonerna av Connie Francis och Harry Belafonte. Mockajackor och tuperade frisyrer. Dansbana, grammofon och bilutflykter. Ett tidsdokument, när femtiotal slog över till sextiotal. Ungdomskulturen föddes på fik med glammande jukeboxar. Modeintrresset klädde upp tonåringar på ett alldeles nytt och medvetet vis. Musiken lockade med nya exotiska toner från Amerika. Friheten gläntade på dörren. Men p-piller fanns ännu inte på disken. Och dagis var en ganska okänd företeelse. Det var en oskuldens tid som ville framåt men som satt kvar i benhårda gamla värderingar om vad som passade sig.
Att sitta på fik och dricka kaffe och spisa plattor passade sig uppenbarligen inte riktigt. Och det vara vad Mona gjorde. I boken. Anneli Jordahl berättar att hennes mamma protesterade högljutt åt detta när hon fick läsa det. Hon satt verkligen inte på kondis hela dagarna och slösade bort pengar på lyx.
– Östersund under denna tid var den kondistätaste staden i hela Sverige. Så detta var bara en av några konstnärliga friheter författaren unnade sig när hon ville beskriva denna tid och plats. Så gjorde jag den litterära norrlandsskildringen urban.
Men var började lågan för klasskillnader att brinna? Varför har just Anneli Jordahl blivit ”Fru klass”? Intresset föddes nog tidigt. Lika tidigt som hon insåg att hon var annorlunda. Att alla andra hade pappor att komma hem till.
Jag läser en sju år gammal intervju jag själv gjort med henne, så klart om samma ämne. Då svarar hon så här. ”Jag är född i Skåne och har man inte upptäckt att det finns klasskillnader när man bor i Skåne, då är man nog blind.”
Hon lyfter även på andra lock. Osäkerheten i arbetaryrkena. Arbetsmiljön. Skaderisken. Ofriheten.
– Makten syns tydligt även i dag. Många fler städerskor än högutbildade kvinnor får till exempel höra hur de kan tjäna lite extra pengar på sexuella tjänster. Vi lever i ett patriarkalt samhälle där männen ser sig ha makten över den kvinnliga sexualiteten även i arbetslivet.
Anneli Jordahl bor nu för tiden på landet, utanför Eskilstuna. Hon kände att hon var tvungen att fly Stockholm. Komma ut från kulturcirkeln, umgås med lite vanligt folk. Inte bara kollegor på redaktioner. Hantera vardagens problem. Få inspiration till sitt skrivande. Egentligen handlar hennes mission främst om en sak. Att förändra livet för människor som hennes mamma. Ensamstående, outbildade. De som landat en bit utanför maktens korridorer. De som kanske saknar ett socialt nätverk som kan förse dem med social trygghet jobb och nöje. Hon är en kulturarbetare med siktet inställt.
– Jag vill göra någonting åt enögdheten på redaktionerna.
Det är nog ingen slump att hon började sin skrivande bana just på Arbetaren. Litteraturvetaren från Skåne som kom till Stockholm och var livrädd för Kulturtidskrifterna. Här skrev hon bokrecensioner och författarporträtt. Vässade sig till en spjutspetskompetens på klass. Jobbade fram sitt namn till ljuset. Lade grunden till ett allmänintresse som även landade hos digniteter som Jan Guillou. I höstas såg jag dem tillsammans på ett seminarium om klass i litteraturen. Det var Jan Guillous idé, både ämnet och Anneli Jordahl. Han hade läst och förälskat sig i hennes bok om Ellen Key, Jag skulle vara din hund, om jag bara finge vara i din närhet. Han beklagade under seminariet att han med sin bakgrund inte hade tillgång till arbetarklasskoderna. Samtidigt berättar Anneli Jordahl om hans senaste bok som verkligen bevisade att han har koderna klart för sig, att han kan ta till sig intersektionalitet, det vill säga kan se klassbegreppet som en samling olika termer som alla är beroende av varandra: kön, etnicitet, bakgrund et cetera.
– Det kunde man väl aldrig tro att han skulle läsa den. Och tycka om den!
Att sitta i bokmässans största samlingssal och diskutera klass ur så olika perspektiv är hisnande. Men Anneli Jordahls riktiga specialitet har blivit att nosa sig fram till andra kulturmänniskor som har samma bakgrund som henne. Hon behöver dem, för att våga själv. Den kulturella arbetarklassen. Vi radar upp några kända arbetarförfattare och dissikerar dem. Men när man väl har börjat skriva har man oftast tagit steget ur de tunga jobben. Även om hjärtat finns kvar i bakgrunden.
Men som författare eller journalist vill man väl känna sig utanför, som den observatör man förväntas vara. Lite klasslös helt enkelt?
Inte enligt Anneli Jordahls definition av klass.
– Om någon kallar mig arbetarförfattare blir jag smickrad. Men jag vill nog hellre beskriva mig som klasskildrare. Jag är ju en klassresenär, precis som exempelvis Ingvar Carlsson, fast han sa att han inte var det. Men man kan inte vara statsminister och arbetare samtidigt.
I diskussionen vill hon vara tydlig. Hon vill använda en statistisk definition när hon talar om arbetarklass. Enkelt sagt talar vi om dem som löper en större risk att dö på jobbet. En medlem ur LO-kollektivets yrkesgrupper om månaden dör på sin arbetsplats. Det är ingen liten siffra.
– Jag är Fru klass och jag ser att efter min bok Tala om klass så har man börjat lyfta klassfrågorna. Inte minst beroende på att medelklassen sjunker. De får inte längre jobb som motsvarar sin utbildning och sitter sedan med underbetalda jobb och en hög utbildning. Då ökar klassmedvetenheten.
Men boken om Mona är inte i första hand en bok om politik. Anneli Jordahl är intresserad av kynnen. Av hur man gör sina val här i livet. Bevekelsegrunder. Av hur man kan överge sitt barn. Självklart finns den med, känslan av att det finns en viss underrepresenation av denna typ av skildring i litteraturen. Fler än en gång har hon hört kultureliten oja sig över kollegors verk, ”ännu en bok om en finsk arbetarfamilj som super”.
– De berättelserna är i själva verket sällsynta, medan vi översköljs av skildringar av en dysfunktionell medelklass.
Klassdiskussionerna har börjat få ett större utrymme i medierna. Däremot är arbetarklassen själv inte alltid så intresserad av detta. Att flagga med sitt underläge. Därför ser Anneli Jordahl inte som sin mission att belysa arbetarklassen utan att höja dess status. Kampen om sin mammas heder. Kampen om alla ensamstående mödrars heder.
I dag jobbar hon på en ny skönlitterär bok. Om en arg, äldre arbetarkvinna.
– Varför är äldre kvinnor så arga, så bittra, så ledsna?
Kanske för att kroppen tagit stryk. Kanske för att de känner orättvisan i sina leder. Att man kanske inte skulle behövt jobba riktigt lika hårt om man fått hjälp. Av männen. Av samhället. Av den rådande kulturen.
Vi måste nog fortsätta tala om klass ett tag till.
