I juni år 2000 passerade en lastbil ovanför den lilla byn Choropampa i Cajamarcaprovinsen i norra Peru. En stund senare rann strömmar av en silveraktig vätska nedför byns sluttningar.
– Vätskan såg ut som asouge (en traditionell naturmedicin, redaktörens anmärkning). Asouge var dyrt, så alla i byn började samla in vätskan med skedar och händer. På vissa ställen var det svårt att komma åt, så jag sög upp vätskan med munnen, säger 25-åriga Carla Teatino Martinez.
Vätskan som lastbilen hade läckt ut var kvicksilver från Perus största guldgruva, Yanacocha-gruvan. Dagen därpå kom representanter från gruvan. De sade inget om att kvicksilvret var hälsovådligt, berättar Carla Teatino Martinez.
– De satte upp skyltar där det stod att de betalade fem soles (cirka 13 kronor i dag, redaktörens anmärkning) för varje kapsyl kvicksilver. Fyra dagar efter olyckan fick jag ont i njurarna och svimmade, därefter fick jag utslag över hela kroppen.
Vi träffar Carla Teatino Martinez i hennes mammas hem i Choropampa. Byns enkla hus ligger på en sluttande avsats mellan en djup ravin och Andernas bergsväggar. Guldet som döljer sig i bergen har lockat till sig alltifrån spanjorerna på 1500-talet till dagens multinationella gruvbolag, vilka äger 50 procent av marken i Cajamarca-provinsen.
Kvicksilverolyckan för 14 år sedan blev startskottet för protester mot gruvindustrin i Peru. I dag är cirka 70 procent av landets sociala konflikter relaterade till gruvnäringen. Särskilt starkt är motståndet mot Yanacocha-gruvan där det amerikanska bolaget Newmont Mining är majoritetsägare. Svenska AP-fonderna har investerat cirka 448 miljoner kronor i bolaget, som bland annat anklagas för miljöförstöring, korruption, övergrepp och oetiska metoder. Ett par hundra Choropampa-bor, däribland Carla Teatino Martinez familj, är fortfarande i skadeståndstvist med Newmont Mining. Alla Carlas sex syskon och ytterligare cirka 900 personer insjuknade efter olyckan. Gruvbolaget bekostade tre månaders vård för Carla och några andra bybor.
– Sedan sade bolaget att vi fick klara oss själva, berättar hon.
Olika grupper bildades för att utkräva skadestånd. Advokaten, som företrädde Carla Teatino Martinez grupp, gick med på förlikning med gruvbolaget. Carla fick 15 000 soles i skadestånd. Hennes syskon fick olika småsummor.
– Vi tog emot pengarna, men ville framför allt ha livslånga försäkringar som skulle täcka framtida medicin- och vårdkostnader. Bolaget gick endast med på att ge oss en tidsbegränsad grundförsäkring. Den löper ut i år, säger Carlas mamma, 40-åriga Hosefa Martinez Olivia.
En annan grupp tog fallet till amerikansk domstol.
– Vissa av dem fick 200 000 dollar i skadestånd. De kan betala sina vårdkostnader. Det kan inte vi. Jag lider av konstant huvudvärk, illamående och har ont i njurarna, säger Carla Teatino Martinez.
Vid sidan om familjens kamp för att få bättre försäkringar är den engagerad i proteströrelsen mot Newmont Minings och peruanska Mina Buenaventuras planer på att öppna en ny gruva, Minas Conga, utanför staden Celendin i Cajamarca-provinsen. Den kommer att bli världens näst största guldgruva.
– Miljön förstörs där gruvor öppnar. Och det kallar de för utveckling. Vad finns det för positivt med en utveckling som leder till att bönder mister sina marker, att folk blir sjuka och att vattnet förgiftas? säger Hosefa Martinez Olivia.
Minas Conga fick grönt ljus av den peruanska regeringen 2010. Det ledde till omfattande protester i Cajamarca-provinsen. I provinshuvudstaden Cajamarca har de styrande ställt sig bakom gruvmotståndarna. Kritiken mot gruvdriften bygger främst på att den slukar enorma mängder vatten. I Cajamarca-provinsen försörjer sig cirka 70 procent av befolkningen på jordbruk och är beroende av konstant tillgång på vatten. Staden Cajamarca ligger i en bergsgryta, 2 270 meter över havet, två timmars bilfärd från Choropampa. Sedan 1993 då Yanacocha-gruvan öppnade utanför Cajamarca har befolkningen fördubblats till 150 000. I dag arbetar 10 000 personer i gruvan. Skatteinkomsterna har ökat, men provinsen är fortfarande en av de fattigaste i Peru. Vid ett enkelt gatustånd står 43-åriga Margarita Díaz Terán och säljer kyckling- och köttgryta.
– Priserna på i stort sett allt har ökat sedan gruvan öppnade, framför allt på grönsaker eftersom utbudet har blivit mindre. Förr odlades det överallt, men vattenbristen har torkat ut många odlingar, säger hon.
På Yanacocha-gruvans 25 000 hektar mark finns upprinningsområdet för fyra floder, vilka har ändrat riktningar sedan gruvan öppnade. Odlingar som var beroende av flodernas vatten har torkat ut. En sjö vid gruvan ersattes av en artificiell lagun, men den är alltid torrlagd.
– Ibland är vissa stadsdelar utan vatten i flera dagar. Innan gruvan öppnade hade vi alltid vatten. Det händer ofta att jag inte kan arbeta eftersom det inte finns vatten till matlagningen, säger Margarita Díaz Terán.
Hon berättar även att folk är rädda för att dricka kranvattnet.
– Tidigare drack vi direkt ur kranarna. Sedan gruvan öppnade har vattnet blivit gråaktigt, grumligt och smakar äckligt. Vi måste koka det jättelänge innan vi vågar dricka det.
Yanacocha-gruvan är ett öppet dagbrott med låg guldhalt i malmen. Guldet måste anrikas genom lakning. Det innebär att man löser guldet ur malmen med cyanid som kan orsaka stor skada om den läcker ut i marker och vatten. Enligt en del miljörapporter har fiskebestånd dött ut i vattnet kring gruvan. Man har även funnit föroreningar av arsenik och tungmetaller i floder som förser Cajamarca med dricksvatten. Gruvbolagets egna undersökningar visar att en del av vattnet endast duger till bevattning, men att hushållsvattnet i Cajamarca inte är hälsovådligt.
– Men här litar ingen på gruvbolaget. Om Minas Conga öppnar kommer hela staden att mobilisera sig emot den, säger Margarita Díaz Terán.
Minas Conga ligger utanför staden Celendin, cirka tre timmars bilfärd från Cajamarca. Det mesta av sträckan dit går längs smala, puckliga grusvägar som slingrar sig utmed djupa raviner och genom sluttande ängar med betande kor. Här och var ligger odlingar, enkla hus och fäbodar. I alla vädersträck sträcker sig Andernas bergstoppar mot de vita molnen på den knallblå himlen. Det bubblar dock under den idylliska ytan. Hela byar har demonstrerat, blockerat vägar och strejkat i protest mot Conga-projektet. Gruvans installationer har attackerats. Det har lett till undantagstillstånd, blodiga sammandrabbningar med flera döda, regeringskris, utredningar och frysningar av Conga-projektet. Särskilt våldsamt har det varit i Celendin.
– Jag kommer att slåss mot gruvorna så länge jag lever. Vi är emot gruvan eftersom den kommer att torka ut våra fält och förgifta dricksvattnet, säger Santos Haman Solana som säljer nötter vid torget i Celendin.
På torget, som omringas av ståtliga hus i blått och vitt med utskjutande balkonger, demonstrerade tusentals människor den 3 juli 2012 mot Minas Conga. Några av dem attackerade stadshuset.
– Polisen gick till motattack och arméhelikoptrar flög in över torget, berättar Santos Haman Solana.
Skottsalvor ljöd. Panik utbröt. Några timmar senare såg Santos sin 29-årige son ta sitt sista andetag på ett sjukhus i Cajamarca. Ytterligare tre personer sköts ihjäl av säkerhetsstyrkor. Långt fler skadades. Santos Haman Solana har anmält händelsen.
– Men det har inte gjorts någon utredning. Vår borgmästare och polisen är ”köpta” av gruvan. Det finns ingen rättvisa, säger hon.
Ett stenkast från torget träffar vi Ramón Abanto Bernal och Marle Livaque Tacilla från PIC, Plataforma Interinstitucional Celendina, som består av ledare från 36 gruvmotståndsorganisationer. Även de anklagar bolaget för att muta folk.
– Bolaget har även försökt ”köpa” våra medlemmar och vi får regelbundet anonyma mordhot, säger Ramón Abanto Bernal.
Regeringen har flera gånger utlyst undantagstillstånd i provinsen. Ramón Abanto Bernal menar att det är en strategi för att tysta kritiker.
– Vid undantagstillstånd är det olagligt att demonstrera och vara ute under vissa tider. Många i vår organisation har polisanmälningar hängande över sig för att de har brutit mot undantagslagar, säger han.
Fyra laguner kommer att torrläggas och ersättas av konstgjorda vattenreservoarer om Conga-gruvan tas i drift.
– Vi fruktar att vattnet både ska minska och förgiftas. Kolla vad som hände vid Yanacocha-gruvan. Där ersattes Yanacocha-sjön av en artificiell lagun som alltid är torrlagd. Celendin är en stad som växer. Redan nu är det ont om vatten. Vi behöver mer vatten – inte mindre, säger Ramón Abanto Bernal.
Tusentals jobb skulle skapas om gruvan öppnade. Marle Livaque Tacilla och Ramón Abanto Bernal kontrar med att i Yanacocha-gruvan anställdes framför allt utlänningar och människor från andra delar av Peru.
– Bolaget lovade bönderna kring gruvan arbete om de sålde sina marker, säger Marle Livaque Tacilla.
– Och de lurades att sälja dem för struntsummor, säger Ramón Abanto Bernal.
– När de sedan sökte jobb i gruvan bad man om deras CV. Ingen hade erfarenhet av gruvarbete. Nu tigger många av dem på Cajamarcas gator, säger Marle Livaque Tacilla.
De båda männen anser att regeringen i stället borde satsa på att utveckla jordbruket och ekoturismen. Protesterna har lett till att Conga-projektet ligger på is sedan augusti 2012. PIC har garden som vaktar lagunerna och områden kring gruvan för att arbetet inte ska återupptas och för att förhindra att bönder vräks från sina marker.
– I slutändan är vi övertygade om att projektet startas eftersom regeringen har ekonomiska intressen i det. Men det kommer inte att stoppa oss. Vi kommer att kämpa ännu hårdare mot gruvan, säger Ramón Abanto Bernal.
I Celendin träffar vi en man i 40-årsåldern som arbetade som lastförare för ett bemanningsföretag i Yanacocha-gruvan i olika perioder mellan 2001 och 2008.
– Vi från bemanningsföretagen tjänade 900 soles (cirka 2 100 kronor, redaktörens anmärkning) i månaden. Gruvbolagets egna anställda kom från utlandet eller andra delar av Peru. De hade mycket högre lön och fler förmåner, säger han.
Han var inte ansluten till något fackförbund.
– Det fanns ingen mening med det. De som klagade till facket eller gruvledningen blev avskedade direkt. Det hände ofta. Vårt bemanningsföretag klagade över att bolagets anställda hade bättre utrustning och kläder än oss. Då sade ledningen upp samarbetet med bemanningsföretaget och alla som jobbade för det fick gå.
Han ber att få vara anonym.
– Får bolaget veta att jag har kritiserat det kommer jag aldrig att få jobb i gruvan igen. Jag vill inte arbeta där. Driften skadar miljön och ledningen behandlar oss illa, men jag har tre barn att försörja och måste börja arbeta om de söker folk, säger han skamset.
Huvudstaden Lima, 16 timmars bilfärd söderut, ligger på en kustremsa mellan Stilla Havet och Anderna. Där huserar organisationen CooperAcción som övervakar sociala konflikter i Peru. Två studier har gjorts om Minas Congas potentiella miljöpåverkan. Den ena av Newmont Mining, den andra av oberoende experter. Båda godkändes av regeringen.
– Men till skillnad från Gruvministeriet ansåg Miljöministeriet att båda rapporterna var undermåliga. Områdets vattenresurser skyddas inte genom att torrlägga fyra laguner och ersätta dem med en artificiell sjö, säger CooperAccións ordförande Julia Cuadros.
Hon anser att Peru har en hyfsad miljölagstiftning, men att den ofta kringgås.
– Peru har även ratificerat ILO:s (International Labour Organisation, redaktörens anmärkning) konvention 169 om ursprungsfolks rätt att ta ställning till utvinning av naturresurser, men den tillämpas aldrig i praktiken, säger Julia Cuadros.
– Lima-regeringen måste diskutera projekten med provinsregeringarna och rådgöra med lokalbefolkningen. Gruvdrift är viktig, men den ska drivas i områden där vattenförsörjningen inte påverkas, säger hon.
22 procent av Perus yta är i dag koncessioner till gruv-, vattenkrafts- och oljebolag.
– Vår ekonomi har blivit helt beroende av våra naturresurser. Koncessioner ger snabba pengar, men det är ingen långsiktig ekonomisk modell och exploateringen orsakar sociala konflikter och enorma miljöproblem, säger hon.
På CooperAcción lobbar man för en diversifiering av ekonomin. Organisationen efterlyser även investeringar i bland annat turistindustrin, jordbruket och tillverkningsindustrin, berättar Julia Cuadros.
– Det skulle göra oss mindre beroende av gruvindustrin. Som det är nu så har vi inget annat att falla tillbaka på när guldet tar slut.
