I år släppte sekretessen på det register som var förlagan till Skånepolisens ”kringresande”. ”Tattarinventeringen”, som nu finns belägen på riksarkivet i Arninge utanför Stockholm är så pass omfattande att det finns goda grunder även för släktforskare att åka dit. Där är människor listade om de misstänks ha resandeursprung. Där är svenska resandefolket listade, län för […]
I år släppte sekretessen på det register som var förlagan till Skånepolisens ”kringresande”. ”Tattarinventeringen”, som nu finns belägen på riksarkivet i Arninge utanför Stockholm är så pass omfattande att det finns goda grunder även för släktforskare att åka dit. Där är människor listade om de misstänks ha resandeursprung. Där är svenska resandefolket listade, län för län. Första bladet avhandlar den resande, andra dennes familj och umgänge. Det var samma formulär som användes över hela landet, med några få avvikelser i Stockholmstrakten.
”Anses vederbörande vara av tattarsläkt enligt en i orten sedan länge hävdvunnen uppfattning?”
Dessa register är också en del av det material som ligger till grund för de tvångssteriliseringar, statligt tvångsomhändertagande av barn m m.
Hela registret är öppet för den som behagar, då det har blivit offentliga dokument efter sina 70 års sekretess. Många av de omnämnda barnen blev omhändertagna. En del har nu fått ersättning från ersättningsnämnden för sin stulna barndom, andra har fått avslag då det lidande staten åsamkat dem inte anses ersättningsgrundande. Många är också döda, då barn som vuxit upp under kärlekslösa våldsamma förhållanden helt eller delvis saknar de förutsättningar de borde haft när de klev in i vuxenvärlden.
”Anses vederbörande vara av tattarsläkt på grund av från den övriga ortsbefolkningen avvikande utseende eller rasdrag?”
De sista registrerade i just det här registret är födda 1944, vilket gör att en del av de människor jag i dag omger mig med, respekterar och älskar står där med namn, familjer, omringade av diverse nedsättande epitet jag inte ens tänker upprepa, då det finns risk att det går en säkring för mig om jag behöver se skiten en gång till.
Omfattningen på registret är stor, och insamlandet av information skedde av både privatpersoner, myndigheter och kyrkan metodiskt genom hela landet. Det var en angiveriprocess som enade folkhemmet under första halvan av 1900-talet mot dem som avvek, och genom sitt avvikande störde uppfattningen om vad en svensk var.
”Anses vederbörande vara av tattarsläkt på grund av familjemedlemmarnas levnadssätt?”
Andelen angivare från kyrkan har nog inte varit så hög sedan kvinnor brändes på bål i Sverige. Polisen var också överrepresenterad vilket man kan förstå, då angiveri ligger i nämnda yrkes natur. Det inblandade prästerskapet torde dock ha fått det hett om arslet när de till slut fick träffa sin egentliga chef.
Det är någonting som vrider om i hjärtat när man ser sina nära och kära, även dem man bara känner genom foton och historier, smutskastas och kallas för nedsättande saker i offentliga register. I höstas tog jag för andra gången med mig min son för att se den jättefina, fasta utställningen om resandefolket som finns på Bohusläns museum. Registret i Arninge vill jag bespara honom ett tag till. Ibland gör det ont att se människor man älskar genom majoritetssamhällets ögon.