Lagom till att debatten om public service-mediernas opartiskhet har nått 7,2 på Richterskalan kom turen till Jimmie Åkesson att gästa Svt:s intervjuprogram Nyfiken på. Programmet bygger på en lätt imbecill idé att låta riksdagspartiernas partiledare svamla på om sig själva, sina uppväxter och sina motiv i samtal med kbt-psykoterapeuten och läkaren Paul Perris. Med hänvisning […]
Lagom till att debatten om public service-mediernas opartiskhet har nått 7,2 på Richterskalan kom turen till Jimmie Åkesson att gästa Svt:s intervjuprogram Nyfiken på. Programmet bygger på en lätt imbecill idé att låta riksdagspartiernas partiledare svamla på om sig själva, sina uppväxter och sina motiv i samtal med kbt-psykoterapeuten och läkaren Paul Perris.
Med hänvisning till rådande ”supervalår” har nestor efter nestor inom media ryckt ut, och med ett tilltal som varierat mellan pedagogiskt och mästrande förklarat hur kravet på opartiskhet inom public service ska förstås. Programledare ska inte favorisera det ena eller andra partiet, de ska inte vara hårdare mot det ena eller andra. I Nyfiken på får vi en programledare som inte är hård mot några gäster över huvud taget.
Politikernas yrvakna svar på SD:s inträde i riksdagen har bespottats i media sedan 2010, men hur media självt skulle förhålla sig till SD i en valrörelse då de redan sitter i riksdagen hade de tydligen ingen aning om. Nyfiken på fokuserar på ledare, när den lilla vitalitet partierna har mer än någonsin kommer från aktivister eller deras förmåga att plocka upp frågor aktivister (eller, i de borgerligas fall: medier) sätter på dagordningen. Fokus på person i stället för på ideologi, och ansvaret för eller motståndet mot förd politik döljs under vilken ledare som ger ett sympatiskt intryck.
Tredje statsmaktens uppdrag (tredje makten = massmedierna) är att granska den första (regering) och andra (riksdag). Nyfiken på är motsatsen till det. Det för tankarna till DN:s hemma hos-reportage hos Anders Borg för några år sedan. ”Opartiskheten” – att alla politiker behandlas likadant/milt – slätar över att det är en förskjutning från att medborgarna ska kunna forma politiken och utkräva ansvar – och själva ta makt – till att politiken är en marknad där en får välja den bästa produkten.
En rad samhällskonflikter avspeglas inte i partipolitikens mittfåra, eller knappt i partierna alls. Klimathot, en horribel bostadssituation, obefintligt socialt skyddsnät för deltidsanställda och frilansare, rasprofilering i strid med grundlagen som ingen utkrävs ansvar för. I det sammanhanget är det ovärdigt att Svt – under valår – lägger pengar på att vi ska förstå partierna genom inkännande intervjuer med deras ledare.
Svt:s opartiskhet löses enklast med att väljarna får hjälp av programledare som, i samhällsrelaterade program, ifrågasätter partier och ledare. Presenterar de rasistiska förslag till lösningar på samhällsproblem kommer det att avslöjas skoningslöst med all annan bråte. Om man gör ett program som bygger på att en terapeut ska dalta med makthavare kommer man förr eller senare att behöva dalta med rasistiska makthavare.