Det är den 25 november 2013, dagen efter presidentvalet i Honduras. Nationalistpartiet med ledaren Juan Orlando i spetsen har precis tagit makten. Elizabeth Umanzor brukar vara full av energi, men i dag är hon sammanbiten.
– Jag är inte ledsen, jag är ursinnig och urförbannad. Det var så mycket vi hade kunnat förbättra. Värst blir det för de fattiga, som inte har, mat, vatten eller hälsovård, säger hon.
Elizabeth Umanzor är en av många aktivister i det nybildade partiet Libre i Honduras. Det bildades som en reaktion på militärkuppen 2009 mot den liberala presidenten Manuel Zelaya. Presidentvalet i november var möjligheten att vända tillbaka utvecklingen mot demokrati och minskande skillnader.
Efter kuppen mot Manuel Zelaya har Honduras närmast hamnat i fritt fall. Våldet har ökat och landet har flest mord per innevånare i hela världen. Nelson Avila som var ekonomisk rådgivare till Zelaya menar att den honduranska staten har slutat att fungera. De utländska investeringarna som under Zelaya var 1 miljard dollar är nu nere i 250 miljoner. Budgetunderskottet som under Zelaya var 1,5 procent är nu uppe i 7 procent och statsskulden växer okontrollerat.
– Problemet är att dessa pengar inte heller används till produktiva investeringar utan till vapenköp och korruption, säger Nelson Avila.
De som tog makten i landet efter kuppen är den oligarki som alltid styrt landet. De kontrollerar den offentliga servicen och all elproduktion behärskas av tre av dessa familjer, en av dem är faktiskt Norges konsul. Alla mobilföretag är privata, det statliga företaget hindrades från att gå in på marknaden. Familjerna kontrollerar Puerto Cortez som är den viktigaste hamnen i Centralamerika.
– Det finns mycket litet produktion i Honduras, det mesta i ekonomin handlar om spekulation. Några monopolkarteller bestämmer priserna och den tendensen har bara ökat, säger Nelson Avila.
– Vi lever på de pengar som skickas hem från utlandet; 3,1 miljarder om året, 13 gånger de utländska investeringarna. Det är de som tvingats ut ur landet på grund av fattigdom som håller landet igång. Oligarkin håller inte oss igång, de skickar sina pengar utomlands.
Fattigdomen har ökat. 71 procent av befolkningen är fattiga, jämfört med 64 procent under Zelaya som hade lyckats minska den från 67 procent. Köpkraften har minskat med 40 procent. Arbetslösheten är i praktiken 25 procent, två tredjedelar av befolkningen är undersysselsatt. Sjukhusen har inga mediciner och skolorna har problem med undervisningsmaterial.
– Juan Orlando som nu valdes till president försöker hålla ihop landet genom en våldsapparat. Som ordförande i kongressen inrättade han den nya militärpolisen. Orlando vill militarisera samhället, vi vill civilisera polisen. Tillsammans med sin bror äger han ett säkerhetsföretag med 12 000 anställda under vapen, lika många som armén, säger Sally O´Neill.
Hon är chef för den irländska katolska organisationen Trócaire i Honduras. Som en kulspruta levererar hon hemska fakta om läget i landet, förbannad men djupt engagerad.
– Honduras är världens mest våldsamma land, 20 mord om dagen under 2011. Det har accelererat efter kuppen. Under valkampen har det förekommit 37 mordförsök mot medlemmar av oppositionspartierna, inget mot regeringspartiet, säger hon.
– Narkotikatrafiken kommer att spela en stor roll de kommande fyra åren, 163 polischefer har avslöjats som betalda av narkotikatrafiken.
Enligt olika uppgifter har det mördats mellan 17 och 32 journalister sedan kuppen. Regimen har genomfört 30 förändringar i konstitutionen, den kanske allvarligaste är att man infört en militärpolis. Ännu allvarligare är att narkotikatrafiken långsamt äter sig in i politiken, domstolsväsendet och polisen. Inte ens Libre är helt fritt från sådana anklagelser.
De första som var ute på gatorna för att protestera mot kuppen var fackföreningarna. Carlos Reyes är ordförande för STIPYS som organiserar arbetarna inom dryckesindustrin. Han tar emot i det hus som han stolt berättar att medlemmarna själva byggt, med ekonomiskt hjälp från sparkooperativet för de anställda på Pepsi-Cola. Just nu har man efter tre års kamp lyckats teckna ett kollektivavtal med Pepsi-Cola. Anslutningsgraden är hög hos dem som arbetar i produktionen och distributionen, men noll i administrationen, sammanlagt har STIPYS 2 500 medlemmar.
Carlos Reyes skadades i armen under protesterna mot kuppen, men verkar helt obruten. Det värsta som hänt efter kuppen menar han är de 30 nya lagarna. Lagen om timanställning slår hårt mot facket, företagen kan nu ha 40 procent av arbetskraften som timanställda.
– Den pressar lönerna nedåt, och många som haft en fast anställning har förlorat den. Arbetarna blir också mindre benägna att gå med i facket, de vågar inte, säger han.
Ett annat område som påverkats kraftigt är utbildningsområdet. Genom en ny lag har skolan försämrats kraftigt.
– Vi är emot den nyliberala modellen som genomdrivs här. Vi vill ha en demokratisk socialism och stöder öppet Libre, säger Carlos Reyes.
Fackförbundet för dem som arbetar i det statliga energiföretaget, STENEE, är ett annat av de militanta facken.
– Vi har inte bara förpliktelser till våra egna medlemmar utan till hela folket. Alla medborgare ska leva ett värdigt liv, inte bara några få, säger Alexandro Godoy som är med i styrelsen.
Hela 39 procent av honduranerna lever utan elektricitet, och facket arbetar med att hjälpa byar att få tillgång. Elektriciteten är också strategisk, vid kuppen togs den bort för att skapa kaos. Det finns nu en rädsla för att regimen försöker samma sak igen, därför är man beredd att hålla vakt så att detta inte händer.
STENEE har förföljts efter kuppen och tre av medlemmarna har dödats av politiska skäl. Men organisationen har ändå lyckats överleva, bland annat har man fått stöd av det danska facket 3F.
Eliten vill privatisera företaget för att tjäna pengar också på eldistributionen. Det är ett av skälen till att medlemmarna ställer upp bakom Libre. Ett annat skäl är mer komplicerat att förklara. Det finns 5 000 som arbetar i företaget, 3 000 av dem är organiserade.
– Av de övriga har 1 600 fått sina anställningar på politiska grunder, från det parti som vann valet. I bästa fall dyker de upp och stämplar in och kommer sedan för att stämpla ut. Blir vi av med tvåpartisystemet kan också vi bli av med detta, säger Alexandro Godoy.
I presidentvalet 2013 ställde Xiomara Castro, Manuel Zelayas hustru, upp som presidentkandidat för Libre. Strax före valet besökte Arbetaren henne tillsammans med ett femtiotal internationella valobservatörer i familjen Zelayas hem i Juticalpa, 20 mil från Honduras huvudstad Tegucigalpa. Resan dit går genom ett svindlande vackert landskap mellan gröna höjder. Det är så Honduras ser ut också från ett flygplan, bördigt och vackert. Så fort bussen stannar rusar det fram folk som vill sälja något: majs, bröd eller frukter.
Överallt ses valaffischer och nästan alla från Nationalistpartiet och dess kandidat Juan Orlando. Det trots att detta är provinsen Olancho som Manuel Zelaya kommer ifrån och har sitt starkaste stöd. Men det finns inte alls lika mycket pengar bakom honom. Fast emellanåt dyker små pickuplastbilar med en Libreflagga fäst på flaket upp.
Manuel Zelaya, med smeknamnet Mel, kommer från Catacamas i Olancho. Han föddes i en affärsfamilj som arbetade i timmerbranschen. Sedan han 2005 valts som landets president för det traditionella Liberala partiet radikaliserades
Han. Han lät bland annat Honduras gå med i den radikala alliansen ALBA, som initierats av Venezuela och Kuba.
Det var här i sitt eleganta hem som Manuela Zelaya greps av militären den 28 juni 2009 och skickades som landsflyktig till Costa Rica. Xiomara Castro, som också har sina rötter i en välbärgad familj, är både vänlig och stram när hon tar emot. Hon berättar vad som hände vid kuppen när hennes make fördes bort i pyjamas.
– Militären ville skicka även mig till Costa Rica, men jag lyckades fly upp i bergen och gömde mig hos familjer vi kände, säger hon.
Några dagar efter kuppen ledde hon en marsch mot huvudstaden för att protestera mot kuppen. Inne i Catacamas hade det också organiserats en motståndsgrupp och 3 000 personer gick ut på gatorna. De fick reda på att militären tänkte ta över familjens hem.
– Då begav sig folket till vårt hem för att skydda det. De tog med sig datorer, kopiatorer och mat och stannade här till den 27 januari för att skydda huset och organisera motståndet. Det är ett av skälen till att det känns som en förpliktelse för mig att ställa upp som presidentkandidat; för att försvara folket, säger Xiomara Castro.
Libre, det parti Xiomara Castro och hennes make bildade sedan han kommit tillbaka till landet, är ett unikt parti i Honduras. Tidigare fanns det egentligen bara två partier som avlöste varandra vid makten – Nationalisterna och Liberalerna. Libre innehåller visserligen den del av Liberalerna som inte stödde kuppen, den delen kan sägas tillhöra den gamla makteliten. Men där finns också stora delar av fackföreningsrörelsen och andra sociala rörelser, framför allt bonderörelsen genom Via Campesina.
Tidigare val har alltid stått mellan olika delar av oligarkin med bara små nyansskillnader mellan dem. Den gamla makteliten har därför känt sig hotad och valrörelsen inför valet i november var därför mycket aggressiv. Xiomara Castro framställdes både som en okunnig lyxhustru och brottslingars vän eftersom hon gick emot bildandet av militärpolisen.
– Det har varit mycket smutsigt, motståndarna har anklagat mig för att vilja konfiskera allt som medborgarna äger. Alla vi i ledningen har mottagit hotelser. Jag vet att folket vill ha bort den här kuppregimen, det märks mycket tydligt när man är ute på gatorna. Vi ska sända ett tydligt budskap till hela Latinamerika. Ett folk som är aktivt och enat kan alltid slå tillbaka en statskupp, säger hon.
Det har ifrågasatts om Xiomara Castro inte bara är en marionett för sin man. Men hennes modiga självständiga agerande efter kuppen har gett henne respekt. Under valkampanjen agerade hon också hederligt och undvek de smutsigaste knepen.
Det är dagen för valet, den 24 november 2013, och Arbetaren besöker två vallokaler. Den första i Cerro Grande högt över Tegucigalpa i ett folkligt område. Trafiken står alldeles stilla i den heta solen utanför skolan som i dag fungerar som vallokal. Inne på området är det nästan folkfest. Det är fler som röstar än på många år. Utanför klassrummen sitter bilder uppsatta på alla som ska rösta, 250 i varje sal. Inne är det trångt, tre olika bord i varje rum och båsen där man lägger sin röst i kuverten är inte så avskilda. Efteråt får man färg på sitt finger så att man inte röstar igen.
Vid utgången genomförs en undersökning av hur folk röstat. Uppskattningsvis, vid en snabb översyn, har 80 procent röstat på Xiomara Castro.
Nästa vallokal ligger i ett lägre medelklassområde i den centrala staden. Sammanräkningen av rösterna i hela landet är uppskjuten en timme på grund av det stora deltagandet.
Hela processen verkar mycket seriös, först räknar förrättaren hur många valsedlar som inte använts och jämför med hur många som inte röstat. Varje sedel innehåller en bild på alla kandidaterna och varje lokal har fått lika många sedlar som röstande. Därefter gås alla rösterna igenom, vid tveksamheter tillfrågas representanterna för de olika partierna som övervakar röstandet.
I det klassrum Arbetaren befinner sig vann det Liberala partiets kandidat knappt över Xiomara Castro, Juan Orlando kom bara fyra. Utanför hörs anhängare till Libre jubla över varje resultat.
På Libres valvaka redovisas resultatet av en vallokalsundersökning som täcker hela landet. Enligt den vinner Xiomara Castro med 29 procent mot Orlandos 26. Hela lokalen hamnar i extas och Xiomara Castro gör entré och förklarar sig som segrare och lämnar sedan lokalen. Då kommer det första preliminära resultatet från valnämnden, Juan Orlando leder med 33 mot 28. Segerstämningen har nästan omärkligt dämpats.
Sedan kommer det att visa sig att valnämndens resultat står sig, men Libre kommer att protestera och Xiomara Castro vidhåller att hon vunnit. EU och OAS menar att valet i stort sett gick rätt till, medan exempelvis Via Campesinas valövervakare är mycket mer kritiska. Vad är sanningen?
Det framkommer att på några håll har döda röstat medan levande avfärdats som döda. Mer typiskt är att det körts ut mat till de fattiga områdena på valdagen och att röster har köpts. Detta hänger samman med det som kallas klientelism; rösta på en stark man som senare förväntas ge dig förmåner. Detta är klassiskt i hela Latinamerika.
De allvarligaste anklagelserna Libre för fram handlar dock om det som händer i den centrala sammanräkningen. Partiet menar att nästan 15 000 av de sammanställningar som skickats in, och 800 000 röster manipulerats. Valnämnden som lyder under regimen säger sig vilja kontrollera detta, men Libre menar att de redan börjat förstöra grundmaterialet och det blir ingen ny granskning.
Vad kommer att hända med Honduras nu efter Juan Orlandos valseger? Elizabeth Umanzor är mycket orolig och funderar på att lämna landet
– Nu blir det svårt, folk har blivit medvetna. Vi har fått dem att tro att det går att förändra saker genom att rösta. Nu skapas det ännu mer frustration och ilska. Hungern är den viktigaste drivkraften. Nu återstår bara protester på gatorna, men regimen är beredd med polis och militär, säger hon.
Och de första protesterna efter valet slås mycket riktigt ned kraftfullt. Honduras riskerar att gå mot en ännu mer våldsam framtid. Det enda riktigt positiva är att tvåpartisystemet slagits sönder och att stora grupper av befolkningen, som förut varit passiva, organiserat sig i ett parti som har bra förbindelser med folkrörelserna.
