”Vi älskar livet, även när omständigheterna är svåra”, förklarar 17-åriga Fatima Abed El Hade och hennes kamrater. Flickorna tillhör tredje och fjärde generationens palestinska flyktingar. Deras förfäder flydde det som skulle bli Israel 1948, och slog sig ned i flyktinglägret Shatila i Libanon.
I de södra utkanterna av Libanons huvudstad Beirut ligger Shatila, ett palestinskt flyktingläger som uppmäter en yta på en knapp kvadratkilometer. Arbetaren träffade några av de flickor som lever i Shatila-lägret, vilket praktiskt taget är ett urbant slumområde. Flickorna växer upp i en tuff miljö med oregelbunden tillgång till elektricitet, odrickbart saltvatten, mycket begränsad medicinsk service, överfulla hus, få möjligheter till arbetstillfällen, och våld.
Trängseln är redan svår och har blivit ännu värre i och med att det syriska inbördeskriget lett till ett stort inflöde av Syriens palestinier som flyr våldet i landet. Det exakta antalet flyktingar är svårt att få fram siffror på, men enligt flyktinglägrets ledning har Shatilas population vuxit med en tredjedel till cirka 25 000 efter att kriget i Syrien inleddes.
– Jag blev chockerad över de levnadsförhållanden Libanons palestinier lever under, säger Amneh Dawoud som är 15 år och en av Shatilas mer nyanlända flyktingar från Syrien.
I Syrien var palestinierna en del av samhället och accepterades som fullvärdiga medborgare. Av de fyra miljoner palestinska flyktingar som finns i regionen ansågs de som levde i Syrien ha den bästa levnadsstandarden. I Libanon lever de i stället en marginaliserad tillvaro och hålls till stor del utanför det libanesiska samhället utan politiska, sociala och andra medborgerliga rättigheter.
Flickorna i Shatila värnar sin palestinska identitet och yrkar på sin rätt att så småningom kunna återvända till sina förfäders land. Under tiden strävar de efter att bli ingenjörer, läkare, tandläkare eller journalister, yrken som de är förbjudna att utbilda sig till och utöva som palestinier i Libanon. Genom att studera hårt och försöka få stipendium för högre utbildning, hoppas de flesta tjejer kunna fly den hårda verkligheten i lägerlivet och få en chans till ett bättre liv i ett annat land.
– Jag är bara ute efter lite mänsklighet, säger 17-åriga Fatima Abed El Hade som fortfarande tvekar mellan att utbilda sig till läkare eller till civilingenjör.
Trots de vardagliga utmaningarna som statslösa flyktingar försöker Shatilas flickor njuta av livet så fullt det går och tar varje tillfälle som ges till att ha roligt.
– Vi är vanliga tjejer, vi har våra drömmar, vårt hopp, våra ambitioner och vill ha en bra tillvaro, säger 13-åriga Marwa Hazineh.
Amneh Dawoud går inte i skolan längre, i likhet med de flesta palestinska flyktingar från Syrien. De skolor för palestinska flyktingar som FN startat i landet är överfulla och delar av undervisningen bedrivs på engelska, ett språk som många unga syrier inte behärskar. Uttråkad, traumatiserad och utan skolgång sitter Amneh Dawoud hemma största delen av tiden.
– Mitt liv är satt på paus här. Jag känner att världen bara passerar förbi mig, säger hon med gråten i halsen.
Siffrorna för de som hoppar av skolan är mycket högre för pojkar än för flickor. Medan flickor, som kommer från beskyddande familjer, däremot stannar hemma i högre grad. Att gå till skolan blir för många ett tillfälle att åtnjuta en stunds frihet. Mariam Abo Sweid är 17 år och drömmer om att bli tandläkare.
– Vi har ingenting annat än vår utbildning, säger hon.
Översättning: Cecilia Irefalk