Favoriter, förhoppningar, besvikelser och dissar

Henrik Bromander, författare

Vad var det bästa och sämsta som hände serieåret 2013?

Bäst var att bögmanga-mästaren Gengoroh Tagame för första gången gavs ut på engelska i samlad form, på amerikanska förlaget Picturebox. Hemskt och vackert och bland det bästa jag läst på länge.

Sämst var Galagos allt större fokusering på allt annat än kvalitativa serier, även om sådana också gavs ut, till exempel Hanna Gustavssons och Sofia Olssons böcker. Genom att göra sig lustig över vad arbetarklassmän skriver på Facebook och Flashback och göra ”roliga” nyläsningar av högerböcker plockar man bara billiga poänger och bekräftar den egna grupptillhörigheten. En sån vänster vill jag inte vara en del av.

Förhoppningar och farhågor inför 2014

Förhoppningen är mer av Tagame på engelska. Farhågan är Aron Etzler som gäst i Flumskolan. 

Malin Reimerthi, litteraturvetare

Vad var det bästa och sämsta som hände barnkulturåret 2013?

Det som jag sett fram emot allra mest 2013 och som mycket väl kan vara det bästa som hänt inom barnkulturen i år är att den tredje och avslutande delen i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs triologi äntligen släppts. Den avslutande delen som heter Nyckeln, kom ut i början av november och är redan en storsäljare. Nu kommer vi till slut att få svar på alla viktiga frågor, som: kommer Vanessa och Linnéa äntligen få varandra? Vilka mer kommer att dö? Kommer de att stoppa demonerna en gång för alla? Själv kan jag kan knappt bärga mig innan jag får tag på ett exemplar, men det blir nog till att köpa den för på mitt bibliotek är det redan hundratals i kö före mig.

Det sämsta med 2013 är tyvärr inte unikt för året som gått utan är alla de nedskärningar som sker i bibliotek över hela landet. Genom nedskärningar och stängningar av bibliotek begränsas barns tillgång till böcker, något som i allra högsta grad är en klassfråga.

Vad har du för förhoppningar och farhågor inför 2014?

Inför 2014 hoppas jag på mer barn- och ungdomslitteratur som skildrar arbetarklassen. Den ekonomiska krisen fortsätter att växa och jag vill gärna se mer litteratur som tar upp barns och ungas vardag inom arbetarklassen, extra gärna får det förekomma i litteratur för de lite yngre barnen där detta perspektiv ofta saknas. Tyvärr tror jag i  stället att litteraturen kommer att fortsätta vända sig bort från verkligheten och vara rädda för att skildra ett ökat klassamhälle och segregation. 

Jörgen Lund, frilansjournalist

Det bästa med punkåret 2013

Sham 69 (original line up från -77) på en arena i Stockholm. Riktigt svettig och explosiv punkkonsert. Sex stycken vakter såg paniskt rädda ut när de kämpade för att hålla tillbaka publiken från scenen. Sångaren Jim Pursey var ärrad och fårad som en 75-åring, men levererade som en 25-åring. 

Det sämsta med punkåret 2013

Stiff Little Fingers på Debaser Medis i Stockholm. Rent musikaliskt en oklanderlig konsert. Men Gud så trött och tråkigt. Ingen punknerv alls. 

Förväntningar på 2014

Ser fram emot att vi till våren släpper debutalbum (efter åtta år ihop) med mitt eget punkband Midnite Stalkers. Vi är väldigt nöjda med låtar och produktion. Traditionell och skitig 77-punk. Och Baboon Shows nya platta kommer bli en av årets bästa. 

Cindy Lee, galleri Krets, Malmö 

Vad var bäst respektive sämst med konståret 2013?

Jag har saknat en rasifierings-diskussion. Därför blir jag extra glad att det nu finns nya unga feministiska röster som inte ger sig för att prata om elefanten i rummet! Orädda, skarpa och fler verkar de bli. Ser fram emot att följa utvecklingen. Konsten i Sverige är oerhörd vit, och många dörrar är stängda. Jag hoppas att dessa röster och denna diskussion intar konstområdet, så att rasifierade personer kan få tillträde utan att exotifieras eller bli blatte-alibin.

Sämst i år blev det spektakel i Malmö som skapades av skattepengar i konstens namn. Med ett utifrån- och ovanperspektiv och rena överkörningsmetoder där ansvariga haft noll förankring i det lokala konstlivet. En ska inte säga att de förespråkar samarbeten när de bjuder in till ett informationsmöte där form och innehåll redan är framtaget – och dessutom inte lämnar utrymme för dialog med reflektion, kommentarer eller chans till revidering. Nej tack för sådana framtida initiativ. 

Vad har du för förhoppningar och farhågor inför 2014?

Förhoppningar om ett regeringsbyte!

Farhågor att vi inte får ett regeringsbyte!

Markus Uvell, vd Timbro

Det bästa med musikåret 2013

Jag minns inte när jag senast blev så lycklig av att höra en skiva första gången som inför svenska debutanterna Stilla och deras Till stilla falla. Eller ja, de är ju inga debutanter egentligen, med medlemmar från andra lysande svenska band som Armagedda och Bergraven. Hur som helst har de gjort en enastående skiva med både vacker melankoli och stenhårt mangel, till och med de lite pretentiösa akustiska gitarrerna låter bra. Det finns hopp för den svenska ondskan!

Jag är inte säker på att världen egentligen behöver mer hipster-black metal. Men det är svårt att inte bli imponerad av årets mest sönderhyllade skiva, Altar of Plagues eleganta Teethed Glory and Injury. För det blir just elegant när de plockar sönder klassiska BM-komponenter och sätter ihop dem till ett underbart virrvarr av något både hypnotiskt, malande och aggressivt. Tydligen har de splittrats, vilket är sorgligt. Men kanske är det vad som sker när hipster-faktorn blir för hög, alla måste ta avstånd från alla.

Ibland är det väldigt enkelt. Medan andra band med distinkt sound efter några år känner sig tvingade att prova något annat och snabbt blir ointressanta (Watain, 1349…) har Svartsyn bara fortsatt. Sedan sent 90-tal har de/han i god takt tålmodigt gett ut rätt enkla men väldigt välspelade och vassa black metal-album. Årets gåva till oss traditionalister, Black Testament, är som de tidigare: intensivt, hatiskt svartmetallmangel enligt den klassiska formeln. Jag är inte ortodox i dessa sammanhang, men det är lätt att ändå känna att det är så här det ska låta. Egentligen.

Det sämsta med musikåret 2013

Inte precis oväntat med ändå: Satyricon. Med ett traditionellt norskt andra-vågen-förlutet och efter två skivor välspelad och rockig ”black metal light” har de nu släppt en trött, ospännande skiva som mest låter som en lång rad intron. Dessutom med det slutgiltiga beviset på att de tappat greppet: en låt med ”ren” sång. Ja, ni hör ju vart det är på väg. På nästa skiva gör de nog en Shining fullständigt och spelar in en Kent-cover. Det är obegripligt att detta är bandet som för 20 år sedan gav oss den fantastiska Hvite Krists Död.

Hopp och oro inför musikåret 2014

Jag hoppas på det jag brukar hoppas på musikaliskt: att fler band ska utveckla det underbara landskap som ligger där black metal möter grindcore. Med tanke på att favoriterna Anaal Nathrakh blir allt mer välpolerade är det mer aktuellt än någonsin.

Jag oroar mig för det jag brukar oroa mig för musikaliskt: att Deathspell Omega ska lägga ned, att fler BM-band ska försöka göra ”catchy” låtar, att Cannibal Corpse ska få idén att de måste ”förnya sig”.

Cecilia Irefalk, redsekreterare Arbetaren

Vad var det bästa och sämsta med kulturåret 2013?

Det bästa måste vara att påven avdramatiserat tabun som abort, gayäktenskap och preventivmedel, och inte minst att han har blivit kommunist och utpekar marknadsekonomin som huvudfiende. Den vändningen har konkret betydelse för en extremt stor del av jordens befolkning. 

Sämst måste vara att den borgerliga hegemonins obekymrade inställning till stöveltramp inom Europas allt högre murar framtvingat så mycket besynnerligt avståndstagande och utslätad ideologi. Och rätt sämst är också Stellan Skarsgårds syn på feminismen.

Vad har du för förväntningar och farhågor inför 2014?

Jag hoppas på att det ska bli kulturrevolution på riktigt, med krossat patriarkat, kraftfullare antifascism, mer veganism och allt åt alla. Och att påven ska börja göra reklam för kondomer. Jag ser också fram emot att världsbästa Terry Gilliam äntligen ska kunna få möjlighet att genomföra sitt otursförföljda filmprojekt om Don Quijote som han påbörjade ­
år 2000. 

Dessvärre misstänker jag  att det i stället blir kulturregression, fler maktmän, utökad lagstiftad fascism, mer osolidarisk konsumtion och allt åt de rika. Och jag är rädd för att påvens livvakter kollar bort vid fel tillfälle. 

Jag är också lite orolig inför Stellan Skarsgårds filmatisering av Stig Dagermans enastående reportagebok Tysk Höst.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad