Henrik Bromander, författare
Vad var det bästa och sämsta som hände serieåret 2013?
Bäst var att bögmanga-mästaren Gengoroh Tagame för första gången gavs ut på engelska i samlad form, på amerikanska förlaget Picturebox. Hemskt och vackert och bland det bästa jag läst på länge.
Sämst var Galagos allt större fokusering på allt annat än kvalitativa serier, även om sådana också gavs ut, till exempel Hanna Gustavssons och Sofia Olssons böcker. Genom att göra sig lustig över vad arbetarklassmän skriver på Facebook och Flashback och göra ”roliga” nyläsningar av högerböcker plockar man bara billiga poänger och bekräftar den egna grupptillhörigheten. En sån vänster vill jag inte vara en del av.
Förhoppningar och farhågor inför 2014
Förhoppningen är mer av Tagame på engelska. Farhågan är Aron Etzler som gäst i Flumskolan.
Malin Reimerthi, litteraturvetare
Vad var det bästa och sämsta som hände barnkulturåret 2013?
Det som jag sett fram emot allra mest 2013 och som mycket väl kan vara det bästa som hänt inom barnkulturen i år är att den tredje och avslutande delen i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs triologi äntligen släppts. Den avslutande delen som heter Nyckeln, kom ut i början av november och är redan en storsäljare. Nu kommer vi till slut att få svar på alla viktiga frågor, som: kommer Vanessa och Linnéa äntligen få varandra? Vilka mer kommer att dö? Kommer de att stoppa demonerna en gång för alla? Själv kan jag kan knappt bärga mig innan jag får tag på ett exemplar, men det blir nog till att köpa den för på mitt bibliotek är det redan hundratals i kö före mig.
Det sämsta med 2013 är tyvärr inte unikt för året som gått utan är alla de nedskärningar som sker i bibliotek över hela landet. Genom nedskärningar och stängningar av bibliotek begränsas barns tillgång till böcker, något som i allra högsta grad är en klassfråga.
Vad har du för förhoppningar och farhågor inför 2014?
Inför 2014 hoppas jag på mer barn- och ungdomslitteratur som skildrar arbetarklassen. Den ekonomiska krisen fortsätter att växa och jag vill gärna se mer litteratur som tar upp barns och ungas vardag inom arbetarklassen, extra gärna får det förekomma i litteratur för de lite yngre barnen där detta perspektiv ofta saknas. Tyvärr tror jag i stället att litteraturen kommer att fortsätta vända sig bort från verkligheten och vara rädda för att skildra ett ökat klassamhälle och segregation.
Jörgen Lund, frilansjournalist
Det bästa med punkåret 2013
Sham 69 (original line up från -77) på en arena i Stockholm. Riktigt svettig och explosiv punkkonsert. Sex stycken vakter såg paniskt rädda ut när de kämpade för att hålla tillbaka publiken från scenen. Sångaren Jim Pursey var ärrad och fårad som en 75-åring, men levererade som en 25-åring.
Det sämsta med punkåret 2013
Stiff Little Fingers på Debaser Medis i Stockholm. Rent musikaliskt en oklanderlig konsert. Men Gud så trött och tråkigt. Ingen punknerv alls.
Förväntningar på 2014
Ser fram emot att vi till våren släpper debutalbum (efter åtta år ihop) med mitt eget punkband Midnite Stalkers. Vi är väldigt nöjda med låtar och produktion. Traditionell och skitig 77-punk. Och Baboon Shows nya platta kommer bli en av årets bästa.
Cindy Lee, galleri Krets, Malmö
Vad var bäst respektive sämst med konståret 2013?
Jag har saknat en rasifierings-diskussion. Därför blir jag extra glad att det nu finns nya unga feministiska röster som inte ger sig för att prata om elefanten i rummet! Orädda, skarpa och fler verkar de bli. Ser fram emot att följa utvecklingen. Konsten i Sverige är oerhörd vit, och många dörrar är stängda. Jag hoppas att dessa röster och denna diskussion intar konstområdet, så att rasifierade personer kan få tillträde utan att exotifieras eller bli blatte-alibin.
Sämst i år blev det spektakel i Malmö som skapades av skattepengar i konstens namn. Med ett utifrån- och ovanperspektiv och rena överkörningsmetoder där ansvariga haft noll förankring i det lokala konstlivet. En ska inte säga att de förespråkar samarbeten när de bjuder in till ett informationsmöte där form och innehåll redan är framtaget – och dessutom inte lämnar utrymme för dialog med reflektion, kommentarer eller chans till revidering. Nej tack för sådana framtida initiativ.
Vad har du för förhoppningar och farhågor inför 2014?
Förhoppningar om ett regeringsbyte!
Farhågor att vi inte får ett regeringsbyte!
Markus Uvell, vd Timbro
Det bästa med musikåret 2013
Jag minns inte när jag senast blev så lycklig av att höra en skiva första gången som inför svenska debutanterna Stilla och deras Till stilla falla. Eller ja, de är ju inga debutanter egentligen, med medlemmar från andra lysande svenska band som Armagedda och Bergraven. Hur som helst har de gjort en enastående skiva med både vacker melankoli och stenhårt mangel, till och med de lite pretentiösa akustiska gitarrerna låter bra. Det finns hopp för den svenska ondskan!
Jag är inte säker på att världen egentligen behöver mer hipster-black metal. Men det är svårt att inte bli imponerad av årets mest sönderhyllade skiva, Altar of Plagues eleganta Teethed Glory and Injury. För det blir just elegant när de plockar sönder klassiska BM-komponenter och sätter ihop dem till ett underbart virrvarr av något både hypnotiskt, malande och aggressivt. Tydligen har de splittrats, vilket är sorgligt. Men kanske är det vad som sker när hipster-faktorn blir för hög, alla måste ta avstånd från alla.
Ibland är det väldigt enkelt. Medan andra band med distinkt sound efter några år känner sig tvingade att prova något annat och snabbt blir ointressanta (Watain, 1349…) har Svartsyn bara fortsatt. Sedan sent 90-tal har de/han i god takt tålmodigt gett ut rätt enkla men väldigt välspelade och vassa black metal-album. Årets gåva till oss traditionalister, Black Testament, är som de tidigare: intensivt, hatiskt svartmetallmangel enligt den klassiska formeln. Jag är inte ortodox i dessa sammanhang, men det är lätt att ändå känna att det är så här det ska låta. Egentligen.
Det sämsta med musikåret 2013
Inte precis oväntat med ändå: Satyricon. Med ett traditionellt norskt andra-vågen-förlutet och efter två skivor välspelad och rockig ”black metal light” har de nu släppt en trött, ospännande skiva som mest låter som en lång rad intron. Dessutom med det slutgiltiga beviset på att de tappat greppet: en låt med ”ren” sång. Ja, ni hör ju vart det är på väg. På nästa skiva gör de nog en Shining fullständigt och spelar in en Kent-cover. Det är obegripligt att detta är bandet som för 20 år sedan gav oss den fantastiska Hvite Krists Död.
Hopp och oro inför musikåret 2014
Jag hoppas på det jag brukar hoppas på musikaliskt: att fler band ska utveckla det underbara landskap som ligger där black metal möter grindcore. Med tanke på att favoriterna Anaal Nathrakh blir allt mer välpolerade är det mer aktuellt än någonsin.
Jag oroar mig för det jag brukar oroa mig för musikaliskt: att Deathspell Omega ska lägga ned, att fler BM-band ska försöka göra ”catchy” låtar, att Cannibal Corpse ska få idén att de måste ”förnya sig”.
Cecilia Irefalk, redsekreterare Arbetaren
Vad var det bästa och sämsta med kulturåret 2013?
Det bästa måste vara att påven avdramatiserat tabun som abort, gayäktenskap och preventivmedel, och inte minst att han har blivit kommunist och utpekar marknadsekonomin som huvudfiende. Den vändningen har konkret betydelse för en extremt stor del av jordens befolkning.
Sämst måste vara att den borgerliga hegemonins obekymrade inställning till stöveltramp inom Europas allt högre murar framtvingat så mycket besynnerligt avståndstagande och utslätad ideologi. Och rätt sämst är också Stellan Skarsgårds syn på feminismen.
Vad har du för förväntningar och farhågor inför 2014?
Jag hoppas på att det ska bli kulturrevolution på riktigt, med krossat patriarkat, kraftfullare antifascism, mer veganism och allt åt alla. Och att påven ska börja göra reklam för kondomer. Jag ser också fram emot att världsbästa Terry Gilliam äntligen ska kunna få möjlighet att genomföra sitt otursförföljda filmprojekt om Don Quijote som han påbörjade
år 2000.
Dessvärre misstänker jag att det i stället blir kulturregression, fler maktmän, utökad lagstiftad fascism, mer osolidarisk konsumtion och allt åt de rika. Och jag är rädd för att påvens livvakter kollar bort vid fel tillfälle.
Jag är också lite orolig inför Stellan Skarsgårds filmatisering av Stig Dagermans enastående reportagebok Tysk Höst.
