Förra veckan var en jobbig vecka för anhängarna av så kallade kålsuparteorier. Det är idén, nu även formulerad som regeringspolitik, att den parlamentariska demokratin står i motsatsställning till olika former av ”våldsbejakande extremism”, som inbördes liknar varandra mer än de skiljer sig, och som bekämpas med samma medel. Den nyligen presenterade utredningen i ämnet har […]
Förra veckan var en jobbig vecka för anhängarna av så kallade kålsuparteorier. Det är idén, nu även formulerad som regeringspolitik, att den parlamentariska demokratin står i motsatsställning till olika former av ”våldsbejakande extremism”, som inbördes liknar varandra mer än de skiljer sig, och som bekämpas med samma medel.
Den nyligen presenterade utredningen i ämnet har redan kritiserats hårt av flera av dem som anlitats som sakkunniga för att bygga på en felaktig bild av verkligheten.
Förra veckan började med att grävande journalister, varav vissa har ett förflutet inom den antifascistiska rörelsen, lyckades avslöja ett stort antal av de rasistiska sajternas anonyma hatspridare. Ett rätteligen hyllat grävjobb. På söndagen skedde det våldsamma angreppet på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp i södra Stockholm, då aktivister från Svenska Motståndsrörelsen gick till attack mot bland andra barnfamiljer och pensionärer. Det hade kunnat sluta riktigt illa, men demonstranterna – militanta som icke militanta – tryckte gemensamt tillbaka nazisterna och trängde dem ända ut i skogen ett par kilometer bort.
Denna typ av lokalt förankrad antifascism som involverar de boende i ett område – ung som gammal – samtidigt som den har kapacitet att försvara sig även när polisen så fullständigt tappar bollen som de gjorde i söndags är dåliga nyheter för nazisterna som försöker etablera sig i området, helt enkelt för att den fungerar. Det är också dåliga nyheter för de som till varje pris vill utdefiniera så kallade ”extremister” och skilja dem från ”vanligt folk”. I Kärrtorp i söndags stod det mycket klart att nazister som attackerar barn, och de som protesterar, demonstrerar och med nödvändigt våld försvarar sig mot dem, knappast är ”lika goda kålsupare”.
Antifascism utan folklig förankring urartar lätt till gängkrig som följer sin egen logik med farliga våldsspiraler som följd. Folkliga protester utan kapacitet till självförsvar blir å andra sidan livsfarligt den dag nazisterna beslutar sig för att gå till attack och polisen står handfallen bredvid.
Lösningen är lokalt förankrad massmobilisering som är inkluderande åt alla håll. Våld har naturligtvis inget egenvärde, strävan måste vara att genom själva bredden på den antifascistiska mobiliseringen göra våldet onödigt.
Självständig stadsdelsorganisering är nyckeln, här som i så mycket annan politisk verksamhet som berör människors vardag. Linje 17 och Linje 19 i södra Stockholm, Megafonen i Husby och Pantrarna på Hisingen i Göteborg är alla exempel på hur sådan stadsdelsorganisering kan se ut.
Försvara sin stadsdel mot attacker från beväpnade nazister är naturligtvis en extrem företeelse, den loppmarknad till förmån för tiggare som arrangerades samtidigt i samma område i söndags är mer representativ för vad Linje 17 vanligen sysslar med. Megafonen arbetar bland annat med läxläsning i sin lokal.
Båda är ypperliga exempel på stadsdelsorganisering i praktiken.
Stöd dem, lär av dem, organisera!