För en tid sedan offentliggjordes rollbesättningen till filmatiseringen av den brittiska författaren E. L. James erotiska roman Fifty Shades of Grey efter över ett års spekulationer där flera av Hollywoods mest framstående unga skådespelare förekommit.
Att detta kablades ut i medierna som en världsnyhet är ytterligare ett mått på det enorma genomslag som James kontroversiella romansvit fått. Böckerna har fått kritik för att förhärliga patriarkalt våld och kvinnlig underkastelse men har också hyllats för att bana väg för erotisk litteratur riktad till kvinnor. De innehar också något av en särställning när det gäller tillkomst. E.L. James skrev nämligen från början sin berättelse som ”fan fiction”, det vill säga text om redan existerande fiktiva personer eller världar, producerade av fans till primärtexten. Dessa berättelser existerar i en slags juridisk gråzon. Det har förekommit att filmbolag lyckats få vissa internetsidor med dylikt innehåll nedstängda, men generellt får internets fan fiction vara i fred – E.L. James lyckades alltså till och med få sitt verk publicerat.
Primärtexten i fråga i detta fall var den amerikanska författaren Stephanie Meyers Twilight-serie om tonårsflickan Bella som förälskar sig i vampyren Edward. Till skillnad från mycket annan fan fiction utspelar sig inte Fifty Shades-serien i samma fiktiva universum som Twilight-serien, och huvudpersonerna är inte Bella och Edward. Däremot är James kärlekspar Anastacia och Christian explicit baserade på dessa. Christian är ingen vampyr utan en vanlig dödlig (men snuskigt rik) affärsman – hans ”vampyrism” består i stället i den fara han utgör för den han älskar på grund av den känslomässiga trasighet som tar sig uttryck i en stark dragning åt sexuell sadism.
Även om det finns kända exempel på romaner som använder sig av andra författares fiktiva universa, så som Alice Randalls roman Wind Done Gone som återberättar handlingen från Margaret Mitchells berömda roman Gone With the Wind men ur en av de afro-amerikanska slavarnas perspektiv, så innehar Fifty Shades of Grey en särställning, då den är direkt sprungen ur internets fankultur – där den också först publicerades med en annan titel innan den gavs ut på förlag. Diskussionerna om detta verk aktualiserar de diskurser som används om dessa aktiva, kvinnliga, fans och om de genrer som primärtexterna representerar.
Diskursen handlar nämligen om både genre och läsare/betraktare, och dessa två kategorier anses vara intimt sammankopplade eftersom uppskattande av en viss genre i det här fallet antas förutsätta en viss typ av läsare. Precis som Roberta Pearson skriver i artikeln ”Bachies, Bardies, Trekkies and Sherlockians” är det sällsynt förekommande att man talar om en hängiven läsare av till exempel Shakespeare som ett ”fan”, eller att läsaren själv benämner sig som ett sådant. Att besitta detaljkunskaper om och kunna citera Shakespeare eller Dante har nämligen hög status i vår kultur. Den som kan göra detta förutsätts nämligen också vara en kompetent och kritisk läsare. Någon som är en hängiven beundrare av författaren Conan Doyle, tv-serien Dr Who eller Star Wars-filmerna brukar däremot benämnas som ett ”fan”, en benämning som också oftast bejakas av gruppen själv. Att dessa populärkulturella fenomen genererar till exempel fan fiction gör att deras låga status kan skapa en förklaringsmodell där dessa aktiviteter tillskrivs en bristande estetiskt omdöme hos läsaren eller publiken: skapandet av fan fiction kan tolkas som en bristande förmåga till kritisk distans till verken hos denna kategori. (Både på grund av detta antagande om oförmåga till kritiskt läsande/betraktande, och den kommersiella prägel som populärkulturella fenomen har, beskrivs också ofta denna grupps reception i form av passivt konsumerande
Dessutom finns det i diskursen kring fenomenet ”fans” en genusdistinktion inom vilken de särdrag som tillskrivs det ”kvinnliga” sättet att konsumera populärkultur har ännu lägre status, till och med inom den grupp som definierar sig själva som fans. Medan det könsspecifika ”fanboy” ger associationer till inåtvändhet och bisarra men imponerande detaljkunskaper signalerar ordet ”fangirl” svärmeri och hysteri. Stephanie Meyers Twilight-böcker och dessas fans har i mångt och mycket kommit att förkroppsliga den mest föraktade formen av fankultur. För det första är böckerna från början, med sitt fokus på relationer och känslor, kategoriserade som ”tjejlitteratur”, vilket innebär att de har låg status även inom kategorin populärkultur. För det andra gör fansens kärlek till den bildsköna vampyren Edward och den skådespelare som gestaltar honom, Robert Pattinson, att de ofta förlöjligas som just svärmiska och oförmögna att hålla distansen till fiktiva karaktärer. En betydande del av de kvinnliga fansen till olika populärkulturella fenomen ägnar sig dock inte åt primärtexter av Twilight-typen utan i stället åt böcker, filmer, och serier som ofta kategorieras som ”pojkböcker” och äventyrsfilmer så som Sherlock Holmes, Sagan om ringen och Dr Who eller olika superhjälteberättelser från till exempel Marvel.
Betydligt vanligare än berättelser som Fifty Shades of Grey är sålunda fan fiction skriven av kvinnor utifrån primärtexter som helt domineras av manliga karaktärer och som är producerade enligt hjältesagans konventioner med fokus på äventyr och krig. Där är som regel relationer karaktärerna emellan förpassade till periferin och, i de fall de förekommer, oftast i form av manlig vänskap och kamratskap. I en stor andel av den fan fiction som cirkulerar på internet är det däremot relationerna mellan (de manliga karaktärerna) som helt står i fokus. Ofta är dessa relationer dessutom omskrivna som erotiska, vilket gett genren beteckningen ”slash”, efter det snedstreck som står skrivet i beskrivningen av berättelsen mellan namnen på de karaktärer som utgör dess kärlekspar.
Hur ska vi då förstå detta slashfenomen som till största delen består av texter skrivna av kvinnor?
Man skulle kunna se det som en konsekvens av att kvinnor är uppfostrade att fokusera på relationer snarare än yttre intriger, något som Bury tar upp i sin bok Cyberspaces of Their Own: Female Fandoms Online. För även om slashberättelser nästan alltid innehåller mer eller mindre explicita samlagsskildringar så skiljer de sig från pornografi i det att de oftast iscensätter dessa i kontexten av en ömsint och tillitsfull kärleksrelation mellan karaktärerna. En sådan tolkning riskerar dock att helt bortse från de subversiva aspekterna av skapande av fan fiction i allmänhet och slash i synnerhet.
Uppfattningen att hängivna fans inte är estetiskt sofistikerade nog att hålla distans har på senare år kommit att ifrågasättas. Bury hävdar till exempel att de flesta fans som är aktiva på internet i själva verket praktiserar en, med Pierre Bourdieues terminologi, typiskt borgerlig kritik i sina diskussioner. Med detta begrepp avses en distanserad läsning (eller betraktande om det gäller film eller tv) där man i kritiken använder begrepp som tydligt markerar att man är medveten om just textens fiktionalitet. En annan viktig aspekt av den aktiva fankulturen som bland andra John Fiske lyfter fram är medskapandet, i motsats till det med passivitet associerade ordet ”konsumtion” som ofta används i samband med populärkulturella företeelser.
Att skriva fan fiction kan betraktas som en postmodern aktivitet där författarens auktoritet ifrågasätts, där textens gränser öppnas upp och där motläsningar skapar nya tolkningar av karaktärer och skeenden. Potentialen hos fan fiction att dekonstruera primärtexten blir extra tydlig när det gäller slashberättelser skrivna av kvinnor. En stor del av den slash som produceras är nämligen baserad på primärtexter som är starkt patriarkala, så som kriminalserier som utspelar sig i manligt dominerande polismiljöer med en framträdande machokultur eller Marvels superhjälteserier. Ett mycket illustrativt exempel är J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogi och Peter Jacksons omåttligt populära filmatiseringar av dessa och föregångaren The Hobbit. Dessa berättelser innehåller nästan uteslutande manliga karaktärer som dessutom, även om de är alver, hobbitar eller dvärgar, alla är vita, åtminstone om de är ”goda”. Miljön är en pseudomedeltida värld där mod i krig, höviskhet och vördnad inför den rättmätige kungen framhålls som ideal, och där alla presenteras med förnamn och faderns (ibland även farfaderns) namn, och där gränserna mellan olika klasser och folk är rigida och statiska även om interaktion och vänskap över dessa gränser uppmuntras. Av de få kvinnor som finns beskrivs de allra flesta som gudinneliknande varelser upphöjda på piedestal med sin främsta funktion i att locka fram männens höviskhet och ge dem hopp och mod inför de strider som väntar. Man kan då undra vari attraktionen ligger för kvinnliga fans av dessa böcker och filmer. Generellt sätt brukar fan fiction om Sagan om ringen inte innehålla fler kvinnliga karaktärer än primärtexterna, men man kan ändå se det som att författarna genom att skapa berättelser som dekonstruerar deras patriarkala diskurs skapar ett utrymme för den exkluderade Andra. Cinda Gillilan kallar i sin artikel i Theorizing Fandom, ”War of the Worlds: Richard Chaves, Paul Ironhorse, and the Female Fan Community” detta utrymme för en ”wild zone” (vildzon), ”ett kvinnocentrerat kulturellt utrymme där omtolkningar av texten kan äga rum” (min översättning). Hon fortsätter: ”Inom vildzonen kan kvinnor ta kontrollen over kulturyttringar som annars skulle vara bortom deras påverkan” (min översättning). Genom att omtolka den omhuldade manliga vänskapen i verk som Sagan om ringen och The Hobbit i erotiska termer blottlägger de sprickor i den normativa diskursen och queerar texten.
I slashlitteratur är det också den manliga kroppen som är objektifierad och sexualiserad i stället för den kvinnliga, och männen skildras som sårbara, passiva och vackra. Rhiannon Bury visar också att många av de kvinnor som skriver slash inte bara ser sig själva som Andra i egenskap av kvinnor utan att de även betraktar sitt läsande och skrivande som en queer aktivitet, något som kommer till uttryck bland annat i deras sätt att prata om vilka som ”vet om det” och hur omgivningen reagerar på deras aktivitet. Det problematiska med dessa berättelser ur ett hbtq-perspektiv är dock att de riskerar att cementera och reproducera stereotypa bilder av homosexuella eller queera män eftersom relationerna ofta återspeglar en heteronormativ ordning där den ena parten är sexuellt passiv och objektifierad medan den andra är aktiv och dominant. Det finns också invändningar som gör gällande att författarna av slash använder sig av queera teman utan att vilja ta i de politiska aspekterna och den strukturella diskriminering som verklighetens hbtq-personer utsätts för. Den åtrå som skildras i slash-berättelser är sålunda ett tveeggat svärd: å ena sidan kan framställningarna läsas som subversiva då den dekonstruerar primärtexternas machodiskurser, skildrar samkönad kärlek och objektifierar den manliga kroppen.
Å andra sidan riskerar de att hemfalla åt att exotisera och stereotypisera hbtq-personer.
I december kommer Peter Jacksons andra The Hobbit-film. Det går knappast att bortse från de kommersiella aspekterna av dessa projekt. Peter Jackson kommer att göra tre Hobbit-filmer av en inte alltför tjock barnbok. Förutom den sedvanliga dvd:n kommer det, precis som var fallet med Sagan om Ringen, att släppas förlängda versioner som man förmodligen kallt räknar med att varje fan kommer att införskaffa. Dessutom finns det en hel industri av böcker om filmer, actionfigurer och andra relaterade föremål. Det är lätt att förstå frestelsen i att tala om fans av dylika fenomen som konsumenter. Men att tala om hängivna fans som enbart eller framför allt konsumenter förnekar dessa personers aktörskap och är ur ett kulturanalytiskt perspektiv tämligen ointressant. De texter som är en produkt av fansens aktiva engagemang i primärtexterna erbjuder ett unikt exempel på dekonstruktion, motläsning och omtolkningar som underminerar textens auktoritet och autonomi men samtidigt öppnar upp den och gör den större genom att erbjuda nya perspektiv.
Fotnot: För att läsa mer om diskussionen om fanboys respektive fangirls, se till exempel Cyberspaces of Their Own: Female Fandoms Online, sid 36, och Karen Haelys “When Fangirls Perform: The Gendered Fan Identity in Superhero Comics Fandom” i The Contemporary Comic Book Superhero, sid 144–161.
