12 december 2010 öppnade Citytunneln, en sex kilometer lång tågtunnel under Malmö. Citytunneln är en del av en av Sveriges största infrastruktursatsningar någonsin och binder ihop Malmö med Köpenhamn via Öresundsbron. Den har två underjordiska stationer, Malmö Central och Triangeln. Stationerna har viss enhetlig design när det gäller inredning. Bland annat är de försedda med samma typ av bänkar. Bänkarna har en egenhet. De lutar. När de monterades var de så hala och lutade så mycket att de inte bara var omöjliga att sova på. Det gick knappt att sitta på dem heller. De lutade så mycket att de var tvungna att rätas upp efter att stationerna öppnat.
Detta påminner om filmen Dark City från 1998 i regi av Alex Proyas, där alla invånare försätts i djup dvala om natten medan en grupp utomjordingar som kallas Främlingarna förändrar staden fysiskt genom flytta och ändra form på saker, något de kallar ”tuning”. Främlingarna förändrar dessutom de sövda människornas medvetanden, deras minnen och identiteter. Precis som alltid när det gäller bra science fiction handlar Dark City inte alls om framtiden utan om vår tid. Precis som alltid när det gäller verkligheten överträffar den alltid sagan. Okej, det där med utomjordingarna är påhittat. Tror jag. Men det är en oviktig detalj i sammanhanget. För det är ju som filosofen Slavoj ŽiŽek brukar säga: de flesta konspirationsteorier är sanna, så när som på det där med konspirationen.
Jag vågar ändå påstå att Dark City är hyfsad redogörelse, inte bara för hur utformningen av det offentliga rummet går till, utan även för hur i stort sett allt som produceras inom kapitalismen utformas. Dagstidningar, vägar, mat, tv-program, schampo och sådana där ställningar där en gungar fram och tillbaka i hopp om att få fastare magmuskulatur. Eller varför inte glödlampor som lätt skulle kunna konstrueras för att hålla i hundra år men medvetet tillverkas för att gå sönder efter två? Egentligen inga konstigheter. Kapitalism handlar om att tjäna pengar.
I Dark City är Främlingarnas syfte är att komma åt människornas själar samt ”göra de rika rikare”. Om det första är en metafor är det andra nästa löjligt övertydligt. I en av filmens snyggaste scener får vi ser hur en familjs välstånd ökar medan de är sövda. Deras hem förvandlas bokstavligt talat framför våra ögon. Taket höjs och förses med glaskupol, den öppna spisen blir ännu större, det dyker upp konst på väggarna och matsalsbordet växer två meter på längden. Filmens förrädare, psykologen Dr Schraeber (som råkar ha samma namn som en av Sigmund Freuds mest kända fall) kommenterar förloppet med ”de kommer troligen att ha hembiträde innan natten är slut”. När familjen vaknar avslöjar även deras dialog att de klättrat några hack på samhällsstegen.
Främlingarnas metod är alltså att både påverka den fysiska miljön och människors medvetanden – som drömmar, minnen, sinnesintryck och attityder – genom att ändra form, innehåll och placering. Att saker och ting får en viss form för att gynna ett specifikt intresse kallas ibland ”ideologi”. Det finns en massa andra definitioner och användningar av ordet, men jag ska inte tråka ut dig med dessa. Ideologi handlar om att inordna oss i ett socialt sammanhang och inte bara acceptera detta utan helst också få oss att uppleva det som något självklart. Det är ett sätt att få kapitalismens hjul att rulla smidigare och snabbare och få oss att se den som det enda möjliga sättet att organisera ett samhälle.
Språkvetaren Norman Fairclough har definierat ideologi som ”betydelse i maktens tjänst”. Fairclough och de flesta andra som forskar om ideologi fokuserar dock främst på språkliga fenomen som ord, texter och debatter. Varför vi pratar och skriver om saker på det sätt vi gör och vilka intressen det gynnar.
Ett enkelt exempel är ordet friskola. Det finns politiska skäl till att det heter så och inte exempelvis profitskola. Ett annat exempel är när arbetslöshet behandlas som ett problem hos enskilda arbetslösa individer i stället för ett strukturellt samhällsproblem. Listan kan göras hur lång som helt. Det är bara att öppna en morgontidning och välja och vraka.
Tyvärr är det nästan ingen av teoretikerna som sysslar med ideologi som tar steget ut och även analyserar fysiska objekt. Tyvärr är även Dark City en alldeles för snäll tolkning. I verkligheten finns det inget som helst behov av att söva någon. Ideologi är något som händer mitt framför ögonen på oss. Jag tänkte slå två flugor i en smäll och försöka gottgöra både filmen och teorins brister med hjälp av den luffarsäkra bänken som exempel.
Några gånger i mitt liv har jag av olika skäl inte haft någonstans att sova. Som tur är har det bara handlat om enstaka tillfällen. Men varje gång har jag sökt mig till en tågstation i hopp om att kunna sträcka ut mig på en bänk och inte frysa ihjäl om jag råkar somna. Jag vågar knappt tänka på hur jobbigt det skulle vara att ha det så jämt. Nuförtiden är många bänkar, inte bara på tågstationer, utformade på ett sätt som gör dem omöjliga att sova på. Precis som de där bänkarna på Citybanans stationer. Detta är en medveten strategi. På engelska kallas sådana bänkar ”Bum Proof”, vilket ungefär betyder luffarsäkra.
Luffarsäkring är bara ett av många exempel på ideologisk utformning av offentliga rum och miljöer. Luffarsäkring är enligt mig ett ideologiskt fenomen precis på samma sätt som ordet friskola. Utformningen gynnar ett specifikt klassintresse. I boken De-Coca-Colonization redogör sociologen Steven Flusty för en rad olika typer av ideologiska rum. Han skiljer på flyende, dolda, taggiga, inhägnade och paranoida eller på ren svenska, nojiga rum. Ett och samma rum kan ha flera av dessa egenskaper.
Flyende rum har gjorts svåra att nå genom att exempelvis ta bort så många vägar eller ingångar som möjligt. Det kan vara smygprivatiserad mark mellan ett antal företag. Dit man plötsligt behöver passerkort för att nå. Det kan också vara ett köpcenter i utkanten av staden som bara går att nå med bil. Dit flera affärer flyttat sin verksamhet från en tynande stadskärna.
Dolda rum har medvetet gömts. Det kan handla om nybyggda hus som sluts kring en allmän plats och på så vis döljer den för de som inte bor där. En bostadsrättsförening eller hyresvärd döljer ett grönområde eller lekpark som egentligen inte tillhör dem. Det kan vara en gångväg mellan några villor som leder ned till en strand där villaägarna gjort sitt allra bästa för att få vägen att se ut som en del av deras tomter.
Inhägnade rum sluter sig med hjälp av spärrar som bara kan passeras på vissa villkor. Spärrarna kan vara fysiska i form av grindar eller murar eller ekonomiska i form av avgifter. Ibland både och som exempelvis spärrar i tunnelbanor som både utgör en fysik och ekonomisk gräns. Ibland är avgiften dold, som i ett köpcenter där det inte finns någonstans att sitta förutom på kaféer. Det kan också vara ett rum på internet som man måste betala för att få tillträde till. Som exempelvis de tidningar som tar betalt för att låsa upp hela eller delar av tidningen. Ibland är avgiften indirekt eller består av en motprestation. Som exempelvis ”reklamfinansierade” platser där avgiften – att ta del av reklamen – är underförstådd.
Taggiga rum har gjorts obekväma att använda för vissa syften. Det kan handla om just luffarsäkra bänkar i tunnelbanan vars sittbrädor lutar för att man inte ska kunna lägga sig och sova på dem. Ett aktuellt svenskt exempel är de kommuner som satt upp högtalare på vissa offentliga platser som spelar hör klassisk musik i syfte skrämma bort missbrukare.
Nojiga rum är på olika sätt övervakade. Den klassiska metoden är att sätta upp kameror. Ett annat är att bygga bostäder eller kommersiella lokaler på ett sådant sätt att den som närmar sig dem inte vet var gränsen till lokalen går och därför känner att hen inkräktar.
De olika rummen ingår dessutom i ett större sammanhang där ideologiska utsagor, både språkliga och icke-språkliga samverkar. Ett av de vanligaste ideologiska fenomenen är att vi tilltalas på olika sätt och i egenskap av olika saker. Filosofen Louis Althusser kallade detta ”interpellation”. Ett klassiskt exempel är när en polis ropar ”Stopp där!” och någon stannar, förvandlas till föremål för maktutövning och dessutom upplever denna relation som självklar.
I Dark City kallas detta ”imprinting”. Det sker genom att en stor kanyl sprutar in minnen, drömmar, åsikter och intryck i pannan på dem som behöver påverkas. Verklighetens motsvarighet till kanylerna är exempelvis skolan, media, populärkultur och reklam. Althusser kallas dem ”ideologiska statsapparater”. De påverkar oss på olika sätt genom att få oss att foga oss. Det sker oftare genom samtycke än med tvång och genom att få oss att acceptera roller som exempelvis elev, anställd eller konsument.
I offentliga miljöer tilltalas vi ständigt i egenskap av olika saker. Om vi tar just en tågstation som exempel tilltalas vi som pendlare genom ständiga tids- och riktningsangivelser, utrop om avgångar och förseningar, och information i form av tidtabeller. Det tydligaste exemplet på ideologisk påverkan på stationen är dock reklamen som tilltalar oss både i egenskap av arbetare och konsumenter. Inte nog med det, utan dessutom om vilken typ av arbetare och konsumenter vi bör vara. Om arbetsmarknaden efterfrågar snygga, väluppfostrade och flexibla arbetare spelar reklamen en viktigt roll när det gäller att påverka oss att bli just detta. Ett sätt är att visa sexualiserade bilder på halvnakna, lyckliga personer som köpt dyra varor. I Dark City har alla reklambudskap för enkelhetens skull ersatts med ett enda, reklamen för badorten ”Shell Beach”, en plats där alla tror sig har varit, alla vill åka till igen, men ingen vet var den ligger. De riktigt flitiga hoppas dock att få reda på det en dag.
Den hemlöse som letar efter någonstans att sova passar inte in i någon av rollerna. Varken som pendlare, arbetare eller konsument. Den hemlöse tilltalas i stället som ovälkommen och hålls borta med hjälp av spärrar och förbudsskyltar, avvisas av väktare eller genom att sakta men säkert glida av den luffarsäkra bänken.
Den ideologiska utformningen av offentliga miljöer stöter dock på visst motstånd. I stadsmiljöer kan det handla om nöjesaktiviteter som parkour och skateboard där staden används på ett helt annan sätt än vad som avsetts. Det kan handla om att syssla med gatukonst och därmed vägra acceptera det faktum att bara de som har pengar får sprida sina budskap offentligt. Det kan handla om att vägra de ekonomiska spärrar som sätts upp i kollektivtrafiken, genom att planka. Det kan handla om att fortsätta använda den lekpark som bostadsrättsföreningen försökt smygprivatisera eller det torg som snabbmatskedjan gör sitt bästa för att annektera.
På andra platser som på nätet kan motståndet handla om fildelning eller hackning. I diskussioner om exempelvis arbetslöshet kan det handla om definitioner som konfronterar maktens version. Det kan handla om kultur som belyser klasskillnader, rasism eller sexism. Om politiska idéer och reformer som både förändrar förutsättningar och öppnar möjligheter för nya idéer.
Dessa relativt oskyldiga metoder hotar givetvis inte den rådande ordningen på något allvarligt vis. Större förändringar av staden innebär nödvändigtvis inte ett hot mot rådande ordning, även om de givetvis kan vara positiva ändå. En avgifts- och reklamfri station skulle exempelvis inte att förändra det faktum att kollektivtrafikens främsta uppgift är att skjutsa oss till fabriken. Precis som hemlösheten inte skulle försvinna om vi slutade tillverka luffarsäkra bänkar.
Statsvetaren Wendy Brown varnar dessutom för att även positiva förändringar inom systemet har sitt pris. Även om vi tilltalas på ett mer positivt sätt och miljön utformas på ett bättre sätt kommer vi fortfarande att vara föremål för precis samma maktutövning som innan, om än en något trevligare sådan. Vi kommer fortfarande att leva i en ekonomisk ordning som bygger på profit. I stället för att begära små justeringar är enda utvägen att ställa för systemet fullkomligt orimliga krav. Att våga föreställa oss att vi faktiskt har makten. Om vi verkligen vill se förändring måste vi ändra själva systemet i grunden.
Så på längre sikt behövs definitivt kraftfullare metoder. I Dark City lär sig huvudpersonen, John Murdoch (som råkar ha samma efternamn som ägaren till en av världens största mediakoncerner), tuning. Kanske måste vi helt enkelt lära oss att själva koda om terrängen. När Murdoch lär sig att göra just detta kommer han till något som inte bara påminner om Shell Beach utan som han dessutom kan påverka utformningen av. ”Under den luffarsäkra bänken, en sandstrand”, som situationisterna (nästan) brukade säga. Tillsvidare väntar jag på tåget i egenskap av pendlare, arbetare och konsument medan den hemlöse letar efter någon helt annanstans att sova.
