Nyheten att Greger von Sivers, rektor på Profilskolan, sagt att en bra skola byggs på att välja rätt elever fick mig att tänka på hur det tjatades om att ”er generation är den första som inte kommer få det bättre materiellt ställt än era föräldrar” när jag själv gick i gymnasiet. Jag vet inte om […]
Nyheten att Greger von Sivers, rektor på Profilskolan, sagt att en bra skola byggs på att välja rätt elever fick mig att tänka på hur det tjatades om att ”er generation är den första som inte kommer få det bättre materiellt ställt än era föräldrar” när jag själv gick i gymnasiet. Jag vet inte om det låg något i det, men att en slapp en enormt ökad hets kopplad till utbildning och status är givet. Det hjärtskärande med Uppdrag Gransknings avslöjande var att det inte är mycket till avslöjande. Om en tar intentionerna med skolpengssystemet på allvar är det första en får konstatera att de inte slagit väl ut. Att skolan blivit långt mer segregerad sedan mitten av 1990-talet är väl en officiell sanning?
För snart tio år sedan arbetade jag som lärare i engelska och matematik på en friskola. Eleverna saknade godkänt betyg i något av kärnämnena och kunde därför inte söka till gymnasiet. Under mitten av 00-talet blev det största gymnasieprogrammet just inget gymnasieprogram alls. ”Individuellt val” (fantastiskt ord för att beskriva valmöjligheten för dem som inte grundskolan gett de kunskaper de behöver) var större än alla andra program. Och inte på grund av att det var det mest populära valet.
Mer än något är det förväxlingen av frihet och valfrihet som stör mig i diskussionen om skolan. Det blev övertydligt i frågan om resursskolor i Stockholm tidigare i höstas. En rad nya rön har gjorts om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar de senaste åren, och om det är någonstans där jag kan se fog för privata lösningar om de kommunala skolorna inte kan tillhandahålla kompetensen är det just för de barnen. Men just i det fallet har tonfallet från dem som i alla andra sammanhang försvarar rätten att göra vinst på välfärd varit det motsatta; intresset för att barn som kräver extra resurser ska kunna välja en skola som svarar mot behoven har varit svagt.
Dagens välfärd är en soppa av marknadsstalinism. Skolan är kanske dystrast, för den säger så mycket om den totala avsaknaden av visioner från politiskt håll. Björklund talar om ”flumskola” men vägrar att ta in nya rön, mumlar om att förstatliga skolan samtidigt som han släpper in fler och fler charlataner i skolan, vill göra upp med ”snällismen” medan han med hänvisning till skoltrötthet avskaffar språk på de yrkesförberedande programmen, ett svek mot alla arbetarungdomar – oavsett om de kommer att arbeta med fordonsteknik eller vård kommer kommunikation att vara en större del av yrket i framtiden.
För 20 år sedan fanns en tanke om skolan som en plats där klassamhället revs. Jag tror det delvis var sant, även om möjligheterna att göra en klassresa ofta ivrigt förväxlas med klassamhällets gradvisa avskaffande. Om ingen i grunden annorlunda framtidsvision formuleras av vänstern, arbetarrörelsen och feminismen kommer folk att klamra sig fast vid sin förhoppning om att kunna rädda åtminstone sina egna barn genom smarta val på en marknad. Att formulera en framtidsvision börjar med en skola som ger alla lika mycket stöd, utveckling och kunskap. Svensk skola 2013 är en skola där barn med adhd-diagnos sorteras bort för att skolledare har en mytologisk syn på att det smittar, där en rektors tanke om vinst utgår ifrån att hiphop leder till våldtäkter och bilbränder. 2014 hoppas jag handlar om en skola åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga.