I dag är det inskrivet i skollagen att ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”. Det är en vacker tanke som många kan skriva under på men vars förverkligande kräver en hel del kamp och jävlar anamma. Kampen om skolan har länge haft karaktären av ett lågintensivt krig snarare än en öppen konflikt. Kontroverserna runt lärarnas löner och administrativa arbetsbörda, skolans sargade likvärdighet och det senaste försöket att slakta resursskolorna är små glödar som blossar upp utan att lyckas få fyr på riktigt.
Skolan som utjämnande faktor är en av de viktigaste skolfrågorna för närvarande. Ett barns utbildning ska inte vara beroende av föräldrarnas klasstillhörighet eller utbildningsnivå – den ambitionen har aldrig lyckats fullt ut och är i dag påtagligt frånvarande. På Introduktionsprogrammet går elever utan behörighet till det ordinarie gymnasiet. Det är numera gymnasieskolans näst största program.
En annan akut fråga är skolpersonalens arbetsbörda.
Dessa två frågor dyker i olika former upp i debatten, men väldigt sällan i samband med varandra. När de nämns tillsammans är det ofta som i ett motsatsförhållande: elevers individuella stödbehov kan inte tillgodoses samtidigt som lärarnas arbetsbörda åtgärdas. I dag ser konsekvensen av resonemanget ut så, att de skolor som gör sitt bästa för att se varje elev också ofta har en väldigt trött personal. Det här är dock inget statiskt orsakssamband, men när det inte ifrågasätts leder det till förlamning och fantasilöshet i skoldebatten. Så trots att en av skollagens portalparagrafer knappt går att omsätta i praktik har ingen skolpolitiker fått avgå och inga vilda strejker har brutit ut bland personalen. Detta trots att skolan borde vara en av de mest lättantändliga arenorna för såväl facklig som föräldraaktiv kamp.
Ett av problemen med skoldebatten, som med så många andra politiska debatter, är att det i ganska stor utsträckning råder samstämmighet om målen. De flesta är i dag eniga om målet att skolan ska vara likvärdig, det vill säga att elever ska ha lika förutsättningar att lyckas oavsett i vilken skola de går. Precis som att alla kan skriva under på alla människors lika värde så kan alla partier skriva under på allas rätt till en likvärdig utbildning. Ingen skulle i dag gå ut och tala klarspråk om att utbildning ska vara en klassfråga där vissa elever kommer att förutsättas gå vidare till högskolan och andra knappt klara av grundskolans betyg. I stället pratar man hellre om att ingen ska tvingas att läsa vidare – och på det sättet kan man i debatten blunda för korrelationen mellan föräldrars utbildningsnivå och barnens benägenhet att läsa vidare. För den konsensus som råder om tanken om likvärdiga förutsättningar gäller inte likvärdigt utfall. Därför gick 2 500 elever ut grundskolan förra året utan behörighet till gymnasiet – bara i Stockholm. Individuella programmet var det största enskilda programmet innan det lades ner.
Det är tydligt att elever i dag inte får det stöd de behöver. Enligt den nya skollagen ska också en elevs behov av särskilt stöd utredas så fort det är risk för att eleven inte kommer att nå kunskapsmålen i ett ämne. Det är 2 500 elever i behov av utredning för särskilt stöd bara i grundskolan.
Det säger sig självt att kommunerna inte vill eller kan betala för den extra kostnaden det skulle innebära att möta de 2 500 elevernas specifika behov. Behoven gör sig tydliga i klassrummen och skolkorridorerna, de ligger inte sällan i öppen dager för pedagogerna. Men att dessa, som möter eleverna dagligen, har påtalat behoven har inte alltid räckt för att kommunerna ska avsätta nödvändiga resurser. Trots allt prat om att höja statusen på yrket värderas inte pedagogernas bedömning av elevernas behov högt nog. I stället har den psykiatriska professionen indirekt givits allt större inverkan på skolan. För att kunna finansiera en skola med plats för alla har den pedagogiska kartläggningen av behov och utveckling behövt kompletteras av en psykiatrisk. Många är de familjer som vittnat om lättnaden i att få en psykiatrisk benämning på problemen som uppstår varje dag av att behoven inte tillgodoses i den vanliga skolmiljön.
En diagnos kan utan tvivel vara angelägen och motiverad för den enskilda. Med det i åtanke måste ändå frågan ställas: vad ger en diagnos för pedagogiska vinster? Vad ger en ny beskrivning av observerbara och konstaterade fakta, när 28 par glittrande, förväntansfulla, allvarliga, koncentrerade eller trötta ögon möter lärarens klockan åtta varje morgon och är värda all uppmärksamhet och omsorg var för sig? Vad ger då en psykiatrisk beteckning för pedagogisk näring?
Svaret: pengar. Diagnoser, alternativt en problembild som målas upp utifrån en diagnsobaserad syn på eleven, har genererat tilläggsbelopp utöver den ordinarie elevpengen. Pengar som kan användas för att öka personaltätheten i de alltför stora klasserna.
Utan tilläggsbeloppen klarar sig knappt skolor i dag. Elevpengen räcker inte för att bedriva en pedagogisk verksamhet som är i närheten av vad skollagen kräver. I stället för att i början av varje termin veta hur mycket resurser en skola har att röra sig med anställer skolorna extra resurspersonal på en termin i taget. Den resursen ska sedan motivera ett beviljande av de extra anslagen. Kommer inte pengarna in får skolan välja mellan att säga upp personal eller gå med minus. Vilket val skolan gör beror på en kombination av skolform och skolledning. Det kan vara lättare att ta ett underskott som kommunal skola än som privat, men det kan vara tufft som rektor att fatta det beslutet om viljan finns att jobba vidare inom staden. Därför blir varje läsår en risktagning, med elevernas behov som insats. I stället för krav på mindre klasser alternativt nya pedagogiska arbetssätt, vilka båda förutsätter en på förhand tillräcklig budget, blir anställningar av resurspersonal på tillfällig basis ett standardförfarande. De som anställs ska vara så billiga som möjligt, för någon med utbildning och flerårig erfarenhet hade pengarna ändå inte räckt till.
I dag är dock inte ens en diagnos ett säkert kort för att få extra stöd längre. I bästa fall kan diagnosen ge pedagogerna i skolan stöd och argument för kostsamma anpassningar av miljön, och givetvis finns de elever som har grava funktionsnedsättningar och som behöver extraordinära insatser för att få utvecklas utifrån sina förutsättningar. Men när det gäller den stora gruppen elever är historien kring särlösningar i svensk skola inte smickrande. Från relegering och direkt bestraffning av illa anpassade elever, via ”obs-klasser” och ”lilla gruppen” har diagnostisering skrivit in sig som ett kapitel i denna historia. Diagnosen ser för skolans del ut att ha blivit ett sätt att kunna betala för en vaddering, genom att punktmarkera några för att inte störa andra. När den vadderingen inte räcker till rekommenderas föräldrarna att barnet flyttas till specialklass/resursskola, alternativt går ut på praktik, beroende på ålder. Specialpedagogikens hörnstenar, som att se över miljön där problemen uppstår, läggs i träda som en annan utopi medan den ordinarie skolan utformas för en allt mindre grupp elever. I den utarmade myllan frodas bara monokulturen. Bångstyriga och vilt växande bokstavsbarn får söka sig en annan trädgård, på neuropsykiatrins numera soldränkta innergårdar.
På vissa håll i landet har antalet diagnoser fyrdubblats på fem år och du kan få vänta i ett år på en utredning. Än en gång har barnen med extra stort behov av stöd blivit för dyra för politikerna.
Som svar på de ökade kostnaderna förordas nu ”inkludering”. Inkluderingstanken har funnits inom vänstern i och utanför skolans värld under lång tid. Kritiken mot att särskilja elever i skolsvårigheter har riktat udden mot att skolan upphör att vara en mötesplats för olikheter och att särskiljandet snarare verkat stigmatiserande än stöttande. En annan kritik har varit att särskiljandet har varit en enkel metod för att inte låta vissa elever ”störas” av klasskompisar med andra sätt att fungera på. I stället för att förändra eleven, resonerade man, borde verksamheten anpassas så att den möter varje elev och skapar en miljö med utrymme för alla att lära sig på de sätt som passar just dem. Lärandets mål, har vänstern menat, är större än Sveriges sagolikt ordnade åsystem och statiska, mätbara kunskapsprodukter. Lärandets mål och medel är att bryta erfarenheter från livet och undervisningen mot andras, att lära sig lära och att förstå hur förståelse skapas. För det krävs en öppenhet hos den som ska lotsa och en mångfald av erfarenheter att möta.
Den innerliga viljan att skolan ska vara en plats där barnen växer av mötet med olikheter, en plats att bli människa på, har sparivriga politiker nu försökt slå mynt av. Inkludering görs liktydigt med att lösa allt inom budget, inte efter behov. De extra tilläggen halveras, resursskolor får stängas och barnen rycks åter upp från sina invanda miljöer. Världar rasar.
Hur ser då den politiska skoldebatten om likvärdighet och inkludering ut i dag? Det alla är hyfsat eniga om är att vi har en alltmer segregerad skola. Även om alliansen inte skyltar med det är det inget de direkt går ut och förnekar. Det skulle inte heller vara så smart då siffrorna talar sitt tydliga språk. I stället duckar de undan ämnet och för över frågan till att handla om valfrihet och individens ansvar att välja rätt, och lyfter fram superpedagoger som är obrydda om antalet elever i klassen.
Enligt samma mönster förvanskas de flesta frågor som blir aktuella inom skoldebatten. I frågan om resursskolorna förskjuts snabbt samtalet från dessa elevers faktiska behov till att handla om hur regeringen har gjort en medveten satsning på att utjämna socioekonomiska skillnader.
Oppositionen fortsätter samtidigt att driva kampanjen som om de argumenterade mot någon som sade sig vara för en segregerad, orättvis skola. Den fackliga tankesmedjan Katalys släppte till exempel nyligen debattboken Slaget om den likvärdiga skolan samtidigt som Socialdemokraterna som parti vägrar driva frågan om att förbjuda vinstuttag i välfärden. De gör det de alltid gör bäst: återanvänder retorik och hoppas på att folk ska rösta på dem för gamla tiders skull. Problemet är att tiderna har förändrats. Borgarna har sugit upp frågan om inkludering och ger sken av att satsa på socioekonomisk utjämning. Givetvis är det bara ord som inte backas upp av medel för att genomföra det på ett sätt som faktiskt skulle ge avtryck. Deras egentliga inställning avslöjas av den nyligen slopade högskolebehörigheten på de praktiska gymnasieprogrammen. Talet om utjämning är knappast ärligt när högern inte ens tycker att alla elever ska ha möjlighet att läsa vidare, eller ens läsa samma mängd samhällskunskap. Som en följd av sådana reformer har vi i dag en mer klassegregerad skola än på länge.
För trots intrikat modellering av ekonomi, med elevpeng, tilläggsbidrag, socioekonomisk ersättning och så vidare, har inte frågan om likvärdighet lösts. Resurserna, den stora elefanten i rummet som vägrar maka på sig för politiska floskler och retorisk fernissa, träder åter fram och ställer sig i skolpolitikens centrum. Är en likvärdig skola verkligen en rimlig förväntning när en elev ska gå igenom grundskolan med uppemot 30 andra klasskompisar, en lärare på gränsen till utmattning och allt tidigare krav på mätbara prestationer?
Att det fortfarande ser ut så här är ett resultat av ideologiskt baserade val från alliansen. Val som Socialdemokraterna inte tänker ge sig på att ändra mer än kosmetiskt, i form av till exempel en viss minskning av klasserna i de lägre årskurserna. Bra och välkomna förslag, men inte i närheten av nog för den situation som skolan befinner sig i. En förändring på djupet kräver något som Socialdemokraterna inte är beredda att göra, nämligen minst en av följande två saker: stopp för vinst i välfärden alternativt höjda skatter. Inget av alternativen är något som sossarna skulle våga driva, av risk för att stöta bort sina kära storstadsmedelklassväljare. En irrationell rädsla som lever kvar i den offentliga debatten trots alla de undersökningar som visar på den totala motsatsen, nämligen att stödet för gemensam välfärd är stort även i den gruppen. Så kanske är det en rädsla för något annat som hindrar partierna från att göra de förändringar som krävs.
För att samhällets maktförhållanden ska bevaras måste skolan borga för att elever som passerar inlemmas i de tänkesätt och praktiker som stödjer dessa. Avskiljning, vaddering och rätten att välja bort de som inte passar in är praktiker som signalerar att skolframgång eller skolsvårigheter har sin förklaring i individen och därför ska lösas just där. Kanske är det skälet till att radikala skolpolitiska visioner har förlorat i dragningskraft. Det kan ju tyckas irrelevant att göra sin politiska investering i strukturell jämlikhet om det utslagsgivande ändå är individens agerande. Att samhällets ansvar förlagts till individen är ett för vår tid utmärkande tankeskifte som beledsagas av ängslan att välja fel och misstro mot andras agerande. Kan vi i detta förlamande tillstånd förvänta oss att något av de större partierna ska skapa en skola som på riktigt kan fungera som en utjämnande faktor?
Om vi lägger undan de förväntningarna och i stället frågar oss hur vi kan driva en radikal skolpolitik när vänsterns envetna kamp för inkludering har anammats och förvrängts av högern ser vi att svaret är lika enkelt som det är svårt.
Uppgiften att bryta den politiska förlamningen är nämligen samtidigt uppgiften att vända ängslan och misstron till tro på att vi är mer än oss själva nog. En tro på att skolan kan vara en plats att bli människa på tillsammans med andra. För att ett sådant scenario ska vara möjligt behövs en ny skolpolitisk rörelse som tar hänsyn till såväl elevers som personals arbetsmiljö och som påtalar elefanten i rummet. Där skolpersonalen slutar hålla verksamheten över vattenytan genom att själva trampa vatten. En rörelse som betraktar varje skola som en resursskola, med pedagoger som har kompetens och är bemyndigade att besluta över klasstorlekar och elevstöd. Där alla elever är välkomna och blir lyssnade på. En rörelse som säger det alla egentligen vet: att om alla skolor verkligen vore resursskolor så spelar varken skolval eller tilläggsbidrag någon roll. När vi har kommit så långt att behoven får styra över budgeten i stället för tvärtom kan inkludering vara den möjligheten det borde vara. I stället för som idag, ett hot om bantad budget.
