Brittiska Beowulf Minings helägda dotterföretag Jokkmokk Iron Mines har under sensommaren gjort provsprängningar på järnmalm i Kallak, på samiska Gállok, nordväst om Jokkmokk. Ända in i det sista kämpade miljöaktivister, samer och lokalbefolkning emot när provjärnmalmen skulle hämtas för analys i Finland.
På grusvägen som leder in till provsprängningsområdet i Kallak sitter miljöaktivister, samer och lokalbefolkning ännu en gång. Bakom barrikader byggda av lastpallar och plakat fulla av budskap sitter de samlade framför en eld. En kvinna jojkar men annars råder en allvarlig tystnad. En grävmaskin och ett antal poliser kommer emot dem. Provjärnmalmen ska ut i dag. Men inte utan protester från dem som under sommaren bott i lägret, kämpat emot provsprängningarna, bjudit på samtal, kokkaffe och motstånd.
Poliserna ber de cirka 40 gruvmotståndarna att släppa varandra då de bildar en mänsklig kedja av kroppar för att blockera vägen. Men först när de bärs bort kan elden släckas och en grävmaskin komma förbi. Helen Swartling är en del av den mänskliga blockaden.
– Det är lugnare i dag, men mer känslosamt. När man såg poliserna bära bort 85-årige Apmut Ivar Kuoljok först av alla så brast det för mig. Han som i hela sitt liv kämpat för samers rättigheter, säger hon.
För en stund stannar allting upp när en av miljöaktivisterna klättrar upp på grävmaskinen och med knuten näve skriker ”Power to the people!”. Lika snabbt som han klättrade upp klättrar han ned och springer snabbt därifrån ut på myren med poliser i hasorna.
Ett stycke längre fram står ett nybyggt torn mitt i vägen. Sist blev poliserna starkt kritiserade för de säkerhetsrisker de utsatte aktivisterna för då de rev tornet så nu har de hittat en ny lösning.
Grävmaskinen gräver en ny väg som gör en krok kring tornet.
– Det är en skam att utländska företag bara kan komma och knäppa med fingrarna och så bereder Sverige praktiskt taget väg för dem, säger Henrik Blind som bor i Jokkmokk.
Han berättar om ett filmklipp från en internationell gruvkonferens i Stockholm. På en fråga om vad lokalbefolkningen tycker om gruvplanerna i Kallak visar styrelseordföranden för Beowulf Mining, Clive Sinclair-Poulton, upp en bild av ett kalhygge och utbrister: ”What local people?”.
– Jag är här i dag för att visa att vi finns, säger Henrik Blind.
Kampen mot en gruva i Kallak är inget isolerat lokalt problem utan en global fråga där ekonomiska intressen prioriteras framför naturvärden och urfolks rättigheter. I Sverige är den omtalade gruvboomen i full gång och det prospekteras just nu för gruvor på över 100 platser runt om i landet. I Tärnaby i Västerbotten har regeringen nyligen gett klartecken till företaget Nickel Mountains nickelgruva trots att rennäringen skulle drabbas hårt av en gruvetablering även där.
Det var den moderata näringsministern Per Westerberg som på 1900-talet sänkte svenska statens anspråk på mineraler från 50 procent till 0,5 promille. Den svenska ekonomin skulle räddas av gruvnäringen. I dag är därför Sverige ett av de billigaste länderna att prospektera i – billigare än både Elfenbenskusten och Uzbekistan. Staten tar 0,5 promille av värdet på de mineraler som utvinns. Markägaren får 1,5 promille och bolaget resten. Kallakfyndigheten tros innehålla minst 400 miljoner ton järnmalm värd mer än 8 miljarder dollar.
I dag sker dessutom miljöprövningen i slutet av tillståndsprocessen för en gruvetablering. Gruvmotståndarna menar att den borde ha en avgörande betydelse redan i inledningen. Att urfolks rättigheter, miljövärden och vattenkvalitet måste kunna garanteras i ett tidigt skede.
Hanna Sofie Utsi tillhör Sirges sameby och har varit i lägret i två veckor. Hon ser den här konflikten som en fortsatt kolonialisering av Sápmi.
– Trots att Sverige är så bra på att fördöma andra länder och försvara andra urfolk är man jättedålig på att behandla sitt eget urfolk väl. Vi är ju Europas enda urfolk. Och Sverige bara pissar på oss. Det är så trist att se hur man använder utländska bolag för att fortsätta den här förstörelsen av vår kultur, säger hon.
Hon berättar att den rasism mot samer som alltid funnits i området blommat upp med gruvetableringsplanerna.
– Det som är häftigt med den här konflikten är att det är så många dimensioner som kommer fram. Dels kampen för naturen men också den här rasismen mot samer som alltid funnits och som är så accepterad i det svenska samhället. Nu är det som att någon öppnat locket på en kokande kittel och det bara ångar ut rasism.
Samtidigt har lokalbefolkningen varit ett stort stöd i kampen. De har kommit med mat och kläder, kört folk och lånat ut sina hus. Men ofta vågar man inte öppet visa sin åsikt av rädsla för att stöta sig med till exempel arbetsköpare.
– Jag tror att fler skulle behöva sätta ned foten och öppet visa var man står i den här frågan, säger Hanna Sofie Utsi.
Ness är en av de miljöaktivister som bott i lägret under sommaren. Han tycker att man måste se den här konflikten ur ett större perspektiv.
– Arbetstillfällen eller inte, det behövs ett större motstånd mot den här exploateringen. Folk har bara gått runt med en knuten näve i fickan och sett vattenkraften, skogsindustrin och nu gruvindustrin förstöra naturen. Nu börjar vi göra motstånd och jag tror att det här bara är början, säger han.
En gruvetablering i Kallak skulle innebära att samebyn Jåhkågaskas hela existens sätts på spel, och därmed renskötseln i Sareks nationalpark och i förlängningen även världsarvet Laponia. Niklas Spik sitter i styrelsen för samebyn.
– Om den här gruvdriften skulle bli av så skulle samebyn kapas av. Den kommer att stänga från nordlig till sydlig gräns. Och vid den sydliga gränsen är vattnen reglerade av vattenkraften vilket gör att isen inte håller för renarna. Vi blir därmed totalt blockerade från den fria vandringen. Med det upphör ju renskötseln att fungera så för oss är det totalt oacceptabelt med de här gruvdrifterna, säger han.
Niklas Spik säger att samebyn självklart också brinner för att Jokkmokk ska leva upp, men att i det här fallet så står hela samebyns fortlevnad på spel. Att det inte är möjligt att ha både gruvnäring och rennäring just här.
– Vi har elva kraftstationer i Jokkmokks kommun. Vi har ett skogsbruk som förser Sverige med mycket skog. Och vi har någonstans lärt oss att leva med det. Och vi får fortfarande renskötseln att fungera, men det här skulle ta död på oss, säger han.
– Det är ingen penningfråga och det spelar ingen roll hur många miljoner de kommer med. Vad gör vi med de miljonerna om 15 år när de inte är kvar och vi inte har kvar renskötseln?
Han berättar att konflikten har knutit ihop hela Sápmi. Att det inte bara är här i Kallakområdet eller i Jokkmokk som folk känner sig överkörda. Det är från Kiruna i norr och långt ned i landet där renskötsel bedrivs.
– Folk säger att äntligen tar vi upp kampen. Att nu får det vara färdigtrampat på oss. Och det känns som att saker och ting ställs på sin spets nu. Det är någonting som måste förändras. Och det är inte bara samer som drabbas av en gruva. Det är också friluftslivet och turismen. Många har också bara en känsla av att man inte ska exploatera sönder hela landet.
FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen uttryckt sitt missnöje över att Sverige inte respekterar samers rättigheter till mark. Samt att den svenska staten bjuder in gruvnäringen i traditionella samiska områden utan samers tillåtande.
May-Britt Öhman är dammsäkerhetsexpert och starkt kritisk till en gruvetablering. Främst på grund av den vattenkraftsdamm som ligger i närheten. Men också för att en gruva skulle förstöra vattenkvaliteten och säkerheten för dricksvatten i hela Lule älvdal.
– Läckage av giftiga ämnen i älvvattnet blir det alltid, frågan är bara hur mycket. Sedan är det ofattbart att man inte ens har tagit upp att man ska spränga detta 400 meter djupa hål bara några kilometer från en vattenkraftsdamm. Om den går sönder så drar den med sig allting nedströms så att översvämningen orsakar total katastrof. Det finns inte ens med i miljökonsekvensbeskrivningen, säger hon.
May-Britt Öhman påpekade dessa risker i samband med provbrytningstillståndet men hennes överklagan togs inte upp över huvud taget. Hon säger att den som kan någonting om geologi och vattenbyggnad förstår att om man börjar spränga djupt i en berggrund i närheten av vattenkraftsdammar så kanske det inte händer något under de första 15 åren, men att alla sprickbildningar förstärks under årens lopp.
– Till slut får man den effekten att sprickbildningen når fram till dammen. Den dagen det sker blir det först och främst en katastrof men också väldigt svårt att få gruvföretaget att ta ansvaret för det som skett.
Jokkmokks socialdemokratiska kommunalråd Stefan Andersson är positiv till en gruvetablering och motiverar den med arbetstillfällen. Det skulle bli en ekonomisk injektion för Jokkmokks näringsliv och ha en positiv effekt på befolkningsutvecklingen, menar han.
– Folk flyttar ju härifrån och vi behöver någonting som åtgärdar den problematiken.
Han menar att, förutom de 300 arbetstillfällen som han räknar med att gruvdriften kommer innebära under den tid den är igång, så kommer gruvan även generera andra arbeten i Jokkmokks samhälle. Och de säkerhetsrisker en gruvdrift i Kallak skulle innebära hävdar han kommer att åtgärdas.
– Om det finns en sådan risk kommer för det första inte gruvdriften bli aktuell för då kommer de aldrig att få ett beslut i Mark- och miljödomstolen, säger han.
– Resonemangen om att det skulle påverka dammsäkerheten för vattenkraftsdammarna är ett argument som man aldrig har styrkt förutom med att säga att det har hänt på andra ställen.
Fred Boman, vd för Jokkmokk Iron Mines, är helt övertygad om att bolagets ansökan om bearbetningskoncession kommer att beviljas av Bergsstaten. Och om protesterna i Kallak säger han så här:
– Motståndet är en del i den kampanj som SSR, Svenska Samers riksorganisation, driver åt renägarna som riktar in sig på att renägarna och samebyarna ska skaffa sig lättförtjänta pengar i framtiden från bland annat gruv-, vatten- och vindkraftsprojekt.
Han går nu ut med att Kallakområdet innehåller ett så omfattande järnmalmsförande stråk att det kommer att ge jobb för många i Jokkmokk under cirka 30–50 år .
– Arbetstillfällen behövs alltid och i synnerhet i Norrlands inland, säger han.
Fred Boman menar att det finns gott om utrymme för deras Kallakprojekt i Jokkmokk, och även för många ytterligare nya gruvor inom renskötselområden i Sverige. Det motiverar han med att rennäringens areal i Sverige utgör cirka 50 procent av Sveriges totala yta.
– Rennäringen är dessutom i kontrast till gruvnäringen en samhällsekonomiskt svag näring som kräver mycket stort statligt stöd, och dessutom en synnerligen liten näring för ett mycket litet antal personer i Sverige.
Därtill menar han att rennäringen inte är en hållbar näring eftersom den bidrar med växthusgaser då renar är idisslare och det är idisslare som producerar de största mängderna växthusgaser.
Styrelseordföranden för Beowulf Mining, Clive Sinclair-Poulton, citerar Jokkmokks kommunala ledning och säger att både rennäringen och gruvindustrin får plats i Kallak. Han framhåller även att bolaget vill förstå samebyns praktiska angelägenheter så att de kan se om bolaget kan ändra sina planer. Som exempel på hur bolaget kan anpassa sig nämner han hur samerna bad om längre varsel inför provsprängningarna och fick det.
– Vi tycker inte att samerna ska ha någon vetorätt, men tycker att de ska ha rätt att mötas med oss för att se om vi kan hitta en lösning, säger han.
Gruvmotståndarna befarar att när väl infrastrukturen är uppbyggd till gruvan i Kallak så kommer också en rad koppargruvor i närheten att bli aktuella. Den 4 maj 2012 fick Jokkmokk Iron Mines nämligen undersökningstillstånd för att provborra efter koppar norr om Kallak.
Efter några timmar och några försök till från gruvmotståndarna att blockera vägen i Kallak lastades lastbilarna med järnmalm. Provjärnmalmen har nu förts vidare till Finland för analys. Lägret i Kallak revs samma vecka och den konst som skapats där under sommaren har blivit till en konstutställning som nu ska resa runt i landet under namnet ”Gállok protest art”.
Nu väntar beslut från Bergstaten om Jokkmokk Iron Mines får bearbetningskoncession, det vill säga tillstånd från bergmästaren att i enlighet med minerallagens bestämmelser bedriva gruvdrift. Sedan ska frågan prövas i mark- och miljödomstolen. Denna process tar flera år.
