Det sociala arvet

I mitten av 1990-talet reser Mia Engberg (född 1970) till Paris för att studera dokumentärfilm. Där möter hon kärleken i form av Vincent. Han är en fransk arbetarklasskille med invandrarbakgrund som växt upp på gatan och försörjer sig med att sälja hasch. De älskar varandra, men deras liv glider obönhörligen isär. Han är fast i en social återvändsgränd. Hon är i början på sin bana som filmskapare. Så småningom försvinner han spårlöst ur hennes liv. Men elva år senare ringer han plötsligt upp henne. Hon har karriär och barn. Han har precis blivit fri efter ett långt fängelsestraff.

Detta samtal, och de många samtal som följer därefter, blir grunden till Belleville Baby. Men det som inledningsvis var tänkt att bli en film om Vincent har i stället blivit en poetisk reflektion kring klassrelationer, dokumentärfilmarens ansvar mot dem hen filmar och det sociala arv som så fullkomligt har slagit igenom i både Vincents och Mia Engbergs liv.

Men låt oss backa till Paris åren 1994–95, då staden och landet skakades av de största demonstrationerna och strejkerna sedan maj -68. Det började med att den dåvarande högerregeringen 1993 beslutade om särskilda ”ungdomslöner”, 20 procent lägre än den lagstiftade minimilönen. I protesterna mot detta möttes studenter, invandrarungdomar från förorterna och vänsteraktivister. För Mia Engberg, som på den tiden tillhörde den lilla autonoma rörelsen i Stockholm, var det omvälvande.

– Det kom som i vågor hela den våren (1994). Jag hade aldrig varit med om så stora demonstrationer förut. Och mycket våld också, som jag inte var van vid hemifrån. Hur polisen slog ned demonstranter. Tårgas. Men det var också den aktivism som pågick hela tiden. Man kom till de här stora ockuperade husen, där de var så välorganiserade. De hade sina egna tryckpressar. Det var som en hel liten värld, minns Mia Engberg.

I utkanterna av den här världen fanns Vincent. Han var skinhead, redskin.

– Det fanns ju också en mycket aktiv fasciströrelse och det var många sammandrabbningar med högerextremister. Så ofta behövde de ockuperade husen ha vakter. De här redskinkillarna, som var från gatan och tuffa, fick stå vakt. Han var en i det gänget, berättar Mia Engberg.

En annan person i gränstrakterna av den autonoma världen var den då 19-åriga filosofistudenten Florence Rey, i vars historia Mia Engberg låter sin egen berättelse spegla sig. Florence Rey och hennes tre år äldre pojkvän, den avhoppade läkarstudenten Audry Maupin, hamnade i nationellt mediefokus hösten 1994 när ett misslyckat försök att stjäla vapen slutade med en våldsam polisjakt, under vilken Maupin sköt ihjäl tre poliser och en taxichaufför innan han själv dödades av polisen. Florence Rey arresterades och fick tillbringa 15 år i fängelse. I parets bostad i ett ockuperat hus i Parisförorten Nanterre hittades diverse vänsterlitteratur och texter de själva författat, inspirerade av surrealism och situationism. Polisen satte genast igång med att leta samband med den bredare autonoma rörelsen, även om det av allt att döma handlade om en isolerad aktion.

– De gjorde razzior på en massa ockuperade hus och väldigt många människor blev gripna och hörda som inte hade med det där att göra. Det blev svallvågor i hela rörelsen, minns Mia Engberg, som ser händelsen som ”en del i hur det dalade och blev misslyckat sen”. Men hon kan samtidigt identifiera sig med Florence Reys desperation och våldsromantik, hennes vilja att gå långt för att förverkliga sina ideal.

– Man ville sugas upp i något som var större och högre än en själv. Som jag tror många människor vill, fast man saknar det i dag. 

Kampen mot ungdomslöner vanns, men det blev ingen början på en ny vänstervåg med kraft att vända den nyliberala utvecklingen. I stället väntade ökade klyftor och allt extremare etnisk och ekonomisk segregation. De grupper som mötts i kampen splittrades på nytt, ännu hårdare. ”Sarkozyeran” vidtog, symboliserad av den lille högerpopulistiske inrikesministern och senare presidenten, Nicolas Sarkozy, som ville ”tvätta bort slöddret” i de brinnande förorterna ”med högtrycksspruta”.

– Paris i dag, det man hör är att det brinner i förorterna. Polisbrutalitet. Mina vänner som jag hade då, alla har de flyttat från Paris. Till mindre städer. Marseille. Toulouse. Eller till andra länder. Barcelona. Folk flyr Paris. Det har blivit så smutsigt och fattigt. Sist jag var där kändes det som att, fan, människor ligger verkligen och dör på gatorna, suckar Mia Engberg.

– Det blev inte som vi tänkt. Och Vincents historia i filmen är ju en sorts symbolisk berättelse om en resa som inte gick dit man hade trott och hoppats. Han är också ett resultat av Sarkozyåren, att en ung kille från förorten med de förutsättningar han hade i nio fall av tio hamnar där han gjorde; i fängelse eller i någon typ av kriminalitet eller i en marginaliserad tillvaro. Det är ju också en arketypisk resa på många sätt.

Vårt samtal kommer in på hur hård segregationen blivit och hur arketypiska och förutsägbara våra livsresor ofta är, även här hemma.

– Även för mig, säger Mia Engberg och sammanfattar lite ironiskt sin egen resa. 

– Man kan se på sitt liv och så är man liksom som en kliché. En generationsresa. Mina föräldrar flyttade in från landsbygden, fattig arbetarklass. De flyttade till radhus i Vällingby, me­delklass. Jag bor på Södermalm, kulturelit eller kulturmedelklass i alla fall. Jag har precis de värderingar som sådana som jag förväntas ha. Jag kanske längtade efter att bli bankrånare, sitta i fängelse, bryta mig loss från det som var min väg, men det var som att det nästan inte gick. Vincent var förutbestämd att bli det han blev och jag var ämnad till det här och det är ju klassamhället i dess allra mest skrämmande form när det är integrerat i hela ens väsen.

Vi sitter på uteserveringen till ett kafé beläget i Södermalms allra trendigaste kvarter, det område som till och med blivit ett registrerat varumärke, SoFo (Söder om Folkungagatan). Halvbekanta ansikten ur Stockholms kulturvärld passerar förbi och hälsar på Mia Engberg. En hemlös man som säljer Situation Stockholm utgör ett ensamt avvikande inslag i den välmående, tillrättalagda miljön.

 – Jag tror att det finns en tanke med att segregera folk som man gör i dag, säger Mia Engberg och fortsätter: Det är inte bara en ekonomisk utan en väldigt politisk tanke. För jag tror att när medelklass och underklass och papperslösa och studenter möts, det är då som de här explosiva proteströrelserna kan blomma. I dag bor underklassen i ytterförstaden och medelklassen bor i närförorterna och kultureliten bor i innerstaden, vi träffar inte ens varandra längre på det sätt som vi gjorde på 1990-talet. Vi som är potentiella terrorister (hon skrattar), vi ges inte näring i dag till att organisera den typen av explosiv verksamhet. De som är allra mest drabbade av den ekonomiska politiken lever där ute i ytterstaden och har fullt upp med att överleva och vi som har intellektuella och ekonomiska resurser att organisera saker vi lever här i vår lilla bubbla med våra små medie­jobb.

Mia Engberg har bott i de här kvarteren i 25 år och sett dem gradvis förvandlas, sett hyresrätterna förvandlas till bostadsrätter, sett arbetarklassen och punkarna försvinna. Också den historien är indirekt en del av Belleville Baby. För filmen handlar inte bara om Vincents och Florence Reys tragiska livsresor, eller om Mia Engbergs besvikelse över vad som blev av 1990-talets autonoma rörelse. Den är en personlig betraktelse över det tragiska skede som hela arbetarrörelsen befinner sig i. Den handlar också om Mia Engbergs pappa. Hon berättar mer om sin bakgrund.

– Min morfar var hamnarbetare och körde kran hela sitt liv. Min farfar var verkstadsarbetare. Mina föräldrar var de första från sina familjer som läste på universitetet. De var socialister och blev sedan tjänstemän och jobbade inom sossesektorn på olika sätt, för att, liksom, skapa ett bättre samhälle, berättar Mia Engberg. 

Familjen bodde inte långt från Olof Palme, som hon träffade några gånger i sin barndom.

– Min mamma jobbade faktiskt med Palme under några år. Det var hon som tog med honom till Kårhusockupationen. De satt och jobbade sent på kvällen och då sade hon till honom att, ”de ropar på dig, du måste åka dit.”

Mia Engberg berättar att hon gått i Första majdemonstration varje år sedan hon föddes.

– Jag minns då, på 1970-talet, hur det var en sådan kraft i det, även i sossarnas tåg. Att man verkligen trodde att man tillsammans kunde göra världen bättre. Men någon gång på 1980-talet, då jag var ung och sedan blev vuxen, så kom den här slutgiltiga besvikelsen. Insikten om att vänsterrörelsen kanske inte skulle uppnå sina mål, de förhoppningar som många hade haft hela vägen fram till dess. Muren föll, yuppie-eran kom och Stockholms innerstad gentrifierades. Och för socialdemokratin, skulle jag vilja säga, var det den sista sucken, när de slutade vara röda. Min pappa blev en väldigt bitter man. Och jag, min generation, gick ut i världen med en sorts förvirring som fortfarande råder. Det tycker jag att min film handlar om väldigt mycket, menar Mia Engberg.

I filmen berättar hon om hur pappan lämnar över stafettpinnen till dottern. Nu är det hennes tur att ta över kampen för en rättvisare värld. Jag undrar om det ibland kan vara ett tungt arv att bära, i en tid som denna. 

Mia Engberg menar att det snarare utgjort en fast punkt.

– Då har man åtminstone någonting att falla tillbaka i, att det här är jag uppfostrad till. Man kanske kan jämföra med att växa upp i en religiös familj. Man får med modersmjölken en ideologi, en väldigt stark tro och en riktning i livet. Det är en trygghet. Jag vet var jag står och vad jag vill. Och jag hoppas att jag kan ge det till mina barn. Vad ska man annars ge sina barn om inte en tro på vad som är rätt och fel? Det är väl det som är uppfostran? 

I filmen låter Mia Engberg myten om Orfeus och Eurydike rama in berättelsen om Mia och Vincent. Orfeus får tillåtelse att leda sin älskade tillbaka från dödsrikets djup, men han får inte se på henne förrän de båda nått dagsljuset. Han vänder sig om för tidigt och förlorar henne för alltid. Hur ska vi tolka det? Handlar det om resignation inför det omöjliga i att rädda någon annan med sin kärlek? Mia Engberg föredrar en annan tolkning.

– Själva poängen är att han ändå försökte. Att man måste fortsätta försöka, att föra det mörka upp i ljuset. Att det är en djup mänsklig vilja, tror jag. Det har människor gjort i alla tider. Och vi har ju faktiskt förändrat saker också, säger Mia Engberg, som inte heller vill gå med på att det finns en ton av uppgivenhet i filmen.

– Jag skulle hellre vilja säga sorg. Men sorg kan ju också vara en process som går över. Att ta avsked från något, avsked från en ungdom, från en blick som man hade på världen, avsked från en person som hamnade i fängelse. Men det behöver inte betyda att man har gett upp. Förhoppningsvis kommer man att få en ny blick på världen som är ännu mer hoppfull, fast den kanske har en annan inriktning.

En del av denna sorgeprocess består också i att rikta blicken mot sig själv. I Belleville Baby får vi veta att Vincent starkt tagit avstånd från tanken på att bli huvudperson i filmen. Han vill inte att hon ska ”kolonisera” hans livshistoria. Och Florence Rey svarar inte på de brev Mia Engberg skriver till henne i fängelset. Det får Mia Engberg att ifrågasätta den egna rollen som dokumentärfilmare.

– Jag har ju varit filmare i 15 år och gjort mest traditionella dokumentärfilmer om människor som jag i och för sig identifierar mig med, men som ändå har en mycket mer utsatt position än jag har. Och jag kunde känna att jag kom till en punkt där jag blev lite trött på att använda andra människors liv för att berätta det jag ville berätta. Det dokumentära i dag är ju ganska inne, både inom konsten och inom filmen, och ibland tycker jag konstnärer och filmare går väl långt i att använda människors utsatthet för att få ett starkt uttryck i sina filmer, säger Mia Engberg.

Det visar sig att hon är kritisk till den boom inom både svensk och internationell dokumentärfilm som det ofta talas så positivt om. Hon menar att det saknas en självkritisk förståelse av maktförhållanden.

– Jag tycker ärligt talat att många dokumentärfilmer gör mig illa berörd, just för att man saknar det här perspektivet på vem det är som berättar och hur man berättar om andra människor. Det är som en dokumentär kliché att man alltid ska söka upp människor som har det riktigt jävligt. Så ska man liksom grotta ned sig i deras utsatthet, på ett sätt som jag också tror kan göra människor mest uppgivna och ledsna. Nä, jag ser väldigt lite dokumentärfilm, säger Mia Engberg, som menar att en ”voyeuristisk lust att se på människor som man tycker synd om eller frossa i olika typer av utsatthet” spillt över från tv:s dokusåpor till dokumentärfilmen.

Men kan det då inte finnas en positiv sida i att människor blir sedda, i en tid när många kan känna sig marginaliserade och osynliga? Nej, menar Mia Engberg, det handlar mer om att folk behöver bli hörda, inte sedda.

– Jag skulle vilja säga att det har blivit så att man kompenserar det faktum att man inte blir lyssnad på eller tagen hänsyn till med att bli sedd i någon dokusåpa eller på Stureplan. Man opererar sina bröst, stoppar in grejor i läpparna. Då får man åtminstone blicken, även om ingen lyssnar på en. En ytlig bekräftelse i brist på något annat.

– Den terroristiska idén är ju att verka utan att synas. Det var väl Röda armé-fraktionen som hade den slogan? Nu är det tvärt om, att synas utan att verka, avslutar Mia Engberg.

Publicerad Uppdaterad
14 mins sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad