Med ett år kvar till valet är det rätt uppenbart att utspel om rasism, främlingsfientlighet, mångfald, segregation och Sveriges migrationspolitik kommer att prägla valrörelsen. Än mer uppenbart, på gott och ont, är att politikerna inte äger frågorna. Det finns en obefogad oro och reflexmässig tanke om att om andra än landets politiker diskuterar de frågorna […]
Med ett år kvar till valet är det rätt uppenbart att utspel om rasism, främlingsfientlighet, mångfald, segregation och Sveriges migrationspolitik kommer att prägla valrörelsen. Än mer uppenbart, på gott och ont, är att politikerna inte äger frågorna. Det finns en obefogad oro och reflexmässig tanke om att om andra än landets politiker diskuterar de frågorna så lämnar vi fältet fritt till SD:s fotsoldater. Vilket är fel.
Förra veckans manifestationer mot afrofobi i Malmö och Stockholm samt förra och förrförra veckans manifestationer mot nynazistiska SMR i Umeå och Svenskarnas Parti i Stockholm visar att det inte är så enkelt som att de som argumenterar för rasistiska lösningar på politikens problem har initiativet.
Att vilja prata om särskild rasism ”bland de med invandrarbakgrund” är att antyda en grundläggande skillnad mellan majoritetssvenskar och minoritetssvenskar. Även välvilliga uppmaningar till samtal om samhällsproblem riskerar att leda fel. Debattören Damon Rasti målar i sin debattartikel ”rasismen vi sällan talar om” (SvD 10/9) upp ett särskilt behov hos de med rötter i andra länder, som om de är undantagna från arbete mot exempelvis afrofobi, antisemitism, antiziganism, och muslimhat. Alla möjliga från Centrum mot Rasism, Expo, Forum för levande historia till Interfem bedriver ett outtröttligt arbete; den rasism de bekämpar har aldrig varit hos majoritetsbefolkning enbart. Artikelns tes är att det finns en omfattande och ofta värre rasism bland dem ”med invandrarbakgrund”, samt att de, som kollektiv behöver diskutera detta särskilt.
Jag är född i Sverige av en svensk mamma och en sierra leonesisk pappa. Jag har hela mitt liv betraktats som invandrare, alternativt ”inte riktigt svensk”. ”Var kommer du ifrån, egentligen”-frågorna. Jag har en massa vänner med iransk, chilensk, mexikansk, etiopisk, polsk och libanesisk bakgrund, men tanken att jag ”på grund av invandrarbakgrund” har ett särskilt ansvar att diskutera eventuella rasistiska fördomar de har (och i det insinuera att det är något de fått med sig hemifrån) känns befängd. Att de dessutom skulle vara mer präglade av sina föräldrars eventuella fördomar än det liv de lever i Sverige känns verklighetsfrånvänt.
Att alla kan hysa rasistiska fördomar är en basal antirasistisk slutsats. Därifrån är det långt till att rasismen slår lika, eller för den delen att rasism är lika med summan av rasistiska fördomar. Lite som att tro att klassamhället bygger på föreställningar om arbetar- och överklass snarare än på ekonomi, fördelning, exploatering och politik.
Hur kan det förstås att inte allt antirasistiskt arbete ”når fram”? Jag tror att den avgörande förklaringen ligger i att Sverige är så pass segregerat. Bruks- och förorter sitter inte ihop, och har börjat glida isär alltmer. Att föra diskussionen om hur rasism mellan icke-vita genom en debattartikel i SvD är belysande för problemet. Jag tror den rasism som syns bäst är den frodas bland de som exkluderas från samhället och de som anser sig stå över samhället. Men i grunden finns den fortfarande hos alla, uppgiften att lösa lokala motsättningar löses bara marginellt genom generaliserande om de andra.