Det ligger en ”ofantligt stor, fläckad gammal kassabok” uppslagen i Mare Kandres verk Aliide, Aliide från 1991. Kassaboken symboliserar en omfattande social ordning i berättelsen om Aliide. Det är en ordning där människor värderas efter föreskrivna kategorier. Kassabokens gulnande blad, fullmatade med siffror och summor, vänds inför ögonen på Aliide ”ljudlöst, som av en stor osynlig hand”. Aliide, Aliide är, tvärtemot kassaboksbladens ljudlösa vändningar, en högljudd protest mot den övergripande ordningen. ”Nej, nej, nej och åter nej; trefaldigt, fyrfaldigt och tiofaldigt nej” – med de orden inleds boken.
Mare Kandre (1962–2005) var en författare hemmastadd i såväl den skönlitterära, primärt västerländska, kanon som i den punkrörelse vilken växte fram under 1970-talet i Sverige. Mellan den förras dolda motto av ”bara vissa kan” och den senares betydligt öppnare ”alla kan” skapade sig Kandre ett minst sagt eget författarrum. Sammanlagt publicerades elva verk av Kandre innan hennes bortgång i mars 2005 – i fjol skulle hon ha fyllt 50 år.
Debutboken I ett annat land (1984) markerade en förändring inom svensk litteratur. 1970-talets prosa hade präglats av en politisk agenda där experimenterandet med språket fått stå tillbaka. I Kandres verk bildar språk och makt en kraftfull enhet. Språket framträder på så sätt inte bara som ett medel för maktutövning utan även som ett effektivt verktyg i omskapandet av makten.
Mare Kandres tidiga verk (1984–1991) binds samman av en barntematik vilken i flertalet läsningar har kopplats samman med berättarperspektivet: ett ”barns” eller en ”flickas.” Den tolkningen medför dock vissa problem, eftersom kampen som kännetecknar verken är en individs kamp mot kategoriseringar. Att förklara berättarperspektivet som ett ”barns” eller en ”flickas” riskerar att nagla fast huvudpersonerna i strukturer som de arbetar med att omskapa. Kandres tidiga verk vinner på att läsas som berättelser, vilka snarare hämtar sin kraft ur en individs relation till kategorierna ”barn” och ”flicka”, än som berättelser vars perspektiv utgår från ”en viss sorts” individ.
Till barntematiken i Kandres tidiga verk hör det moderna västerländska barndomsbegreppet; det spelar en betydande roll för såväl verkens form som innehåll. Barndomsbegreppet fick sin tydliga artikulering av Jean-Jacques Rousseau under 1700-talet och kan förstås som en utkristallisering av den samhällsordning för vilken dikotomier och ett linjärt tankesätt är en förutsättning. I Kandres verk protesterar huvudpersonerna mot de idéer som ligger till grund för barndomsbegreppet, såsom väsensskilda kategorier (”barn” i motsats till ”vuxen”) och separata livsfaser. Kategorin ”barn” träffar huvudpersonerna som en hotfull benämning; den väcker till liv krav på dem om att utvecklas till något annat, som om de ingenting redan var – i sig själva. När huvudpersonerna på det viset har utsatts för barndomsbegreppet sätts en process igång som bildar verkens rörelse.
I Kandres tidiga författarskap skildras människans inre liv, hennes komplexitet och individualitet, som hotat av samhället och därför: som nödvändigt att försvara. I det försvaret kan igenkännas romantikens idealisering av den så kallade ”barndomen”, som en ständigt undanglidande och gränslös tillvaro i motsats till civilisationens gränsdragningar. Hos Kandre är det emellertid inte, som hos exempelvis Rousseau, frågan om idealisering av en bestämd livsfas eller en viss grupp individer. I stället för att upprätthålla dikotomin mellan ”barn” och ”vuxen” bryter Kandres verk ned den, genom att låta det ständigt undanglidande och magiska framträda som definitionen av varje individ.
Aliide, Aliide framhålls ofta som Kandres främsta verk och inte minst därför kan det betraktas som det tidiga författarskapets höjdpunkt. I verket symboliserar en ”ofantligt stor, fläckad gammal kassabok” en samhällsordning där människor reduceras till tal som kan räknas och värderas, och som därmed inte behöver lyssnas till. Huvudpersonen Aliide för en våldsam kamp om att komma till tals inom den ordningen.
En väsentlig händelse föregår Aliides möte med benämningen ”BARN”, vilken i Aliide, Aliide har skrivits ut i texten med versaler. Den stora kassaboken påträffas en dag bränd. ”Bladen i boken var alla svedda, svärtade, den låg där hoprullad och förkolnad, som en stor sprängd blomma, en inifrån sönderbränd, stinkande ros, som om den utsatts för en intensiv hetta inifrån.” Att kassaboken är bränd innebär inte, som man kanske kan tro, att samhällsordningen som den symboliserar har försvunnit. Vad som sker är snarare det motsatta: från att ha utgjort ordningen i en bok sprids den till hela omgivningen. Aliide och hennes kamrat andas ”över de förkolnade resterna” och ser i nästa stund siffrorna lösgöra sig från bladen och flyga rätt upp i luften, ”likt en stor svärm djävulska flugor”. I likhet med en samhällsordning är kassaboken inte gripbar, den har förvandlats till något abstrakt som ligger liksom i luften.
Denna bokstavlighet är för Kandre karakteristisk. Etablerade uttryck bildar i Aliide, Aliide konkreta händelser, som för att visa på hur verkligheten hålls samman av språket. När den samhällsordning som kassaboken symboliserar spridit sig till omgivningen sänker sig strax mörkret över staden där Aliide bor och porten till det helvete som kännetecknar verket står redo att öppnas. Det är också just i en port som Aliide möter den kvinna vars två enda handlingar i berättelsen får fruktansvärda konsekvenser. Vad kvinnan gör, (1) tilltalar Aliide ”BARN” och (2) tilldelar henne några mynt, är att direkt involvera Aliide i samhällsordningen.
Liksom kassaboken symboliserar en social ordning, symboliserar mynten ett socialt värde och är på det viset sammanbundna med benämningen ”BARN.” Aliide känner sig plågad av mynten, men utan att riktigt kunna förstå varför. Hon vet inte vad läsaren kan ana sig till; att vad hon håller i sin hand är ett socialt öde som hotar att gjuta fast henne i en specifik form, inte bara nu, utan för alltid. Vad en benämning som ”BARN” innebär är nämligen att hon som individ förutsätts att bli något annat, att förkroppsliga identitet efter identitet i enlighet med ett förutbestämt mönster.
Genom Kandres berättarstil, där det abstrakta och konkreta går i varandra, beskrivs Aliides situation både som helt alldaglig och som extrem. Man kan förstå det som att Aliide, någonstans djupt inom sig, har blivit medveten om sig själv som ett subjekt, bestämd i tid och rum. Det är en abstrakt händelse som har inträffat, ändå är den en väsentlig del av verkligheten. Som ett ackompanjemang åt Aliides situation, likt uttrycket den sista timmen var slagen, hörs kyrkklockan slå ”åtta ödesdigra slag, ett för vart år Aliide levat”.
Meningen utgör den enda i verket där läsaren får upplysning om Aliides ålder, av vilket man kan dra slutsatsen att det endast är där, då Aliide har blir medveten om sig själv som ett subjekt, som den informationen är väsentlig.
För att undslippa de känslor av dödsångest, hat och självförakt som strax sköljer över sidorna i Aliide, Aliide önskar man som läsare kunna hejda förloppet här. Men Aliide köper godis för mynten, vilket hon sedan ”så snabbt som möjligt, utan att tänka, förtärde” och därmed står helvetet bokstavligen för dörren. Det är klassrumsdörren som öppnas, vilket beskrivs som en naturlig följd av (”på grund av”) hur Aliide, inte bara har mottagit mynten ur kvinnans hand, utan också införlivat dem med sin kropp. Aliides kropp är också just vad som kallas till undersökning och därmed är helvetet ett faktum. Världen är från den stunden förvandlad för Aliide och hon finner sin kropp främmande för sig själv, äcklig och död – allt detta på grund av att hon benämnts ”BARN”.
Hur kommer det sig att de namn som subjekt kallas ser ut att väcka till liv en dödsskräck och frågor om huruvida man kommer att överleva eller inte? Hur kan ett helt och hållet lingvistiskt meddelande utlösa sådana reaktioner av skräck? Det frågar sig filosofen Judith Butler i sin bok Excitable Speech. A Politics of the Performative (1997), vars teorier om hatiska yttranden och så kallad ”name-calling” är väl applicerbara på Kandres tidiga verk. Butler menar att trots den skräck som en benämning kan framkalla har den potential att utgöra början till en kritisk respons. Så kan också förloppet i Aliide, Aliide förstås: då Aliide har benämnts ”BARN” sätts en process igång, som förvisso är smärtsam att genomgå, men som utgör startskottet till ett svar på den samhällsordning som hon finner sig ofrivilligt placerad i.
Vad Aliide gör är att projicera det hat som hon upplever mot sig själv på andra individer i sin omgivning. Man kan säga att hon med det anstränger sig för att driva ut benämningen ”BARN” ur sin egen kropp och därmed: att driva ut själva hotet om att utvecklas till något annat. Hela tiden identifierar Aliide därför ”barn” omkring sig. ”Det måste bort, det måste verkligen bort”, resonerar hon, ”för det var något så stötande och upprörande med ett barn som om och om och om igen,
i alla möjliga olika skepnader, dök upp för att störa en, rasera hela ens värld och ens lugn.”
Aliides ökande frustration resulterar i att hon nära på tar livet av ett spädbarn. Händelsen är av stor betydelse för Aliide, för vad hon i själva verket gör är att testa en allmänt dominerande föreställning. Det är en föreställning som framträder i Aliides medvetande i form av hotfulla upprepningar av en fras likt följande: ”MAN SKULLE KUNNA GÖRA VAD SOM HELST MED DETTA BARN FÖR DET KUNDE ÄNDÅ INTE ALLS FÖRSVARA SIG OCH SKULLE ÄNDÅ INGENTING KUNNA MINNAS AV DETTA NÄR DET VÄL VUXIT UPP OCH MÅNGA ÅR SENARE BLIVIT TILL EN RIKTIG, VERKLIG MÄNNISKA. FÖR DET VAR FÖR LITET ÄN, FÖR OUTVECKLAT. DET HADE INGET MEDVETANDE ALLS OCH SJÄLEN HADE ÄNNU INTE RUNNIT TILL!”
Skolpolitik och allmänt språkbruk i västerländsk kultur, så som ”vad ska du bli när du blir stor?”, avslöjar att yngre individer än i dag betraktas utifrån en sådan föreställning. Den är ett arv från upplysningstiden och filosofen John Lockes liknelse av barn vid en tabula rasa; en tom yta som successivt ska utvecklas till en kompetent samhällsmedborgare. Den föreställningen implicerar att människor ingenting är från början och ställer höga krav på dem att med tiden bli till något annat – som räknas.
Det näst intill outhärdliga skrik som Aliide framkallar genom att nypa spädbarnet hårt i armen får henne dock att revidera den föreställningen. Hon konstaterar: ”det var alldeles för hjärtskärande och ångestfyllt för att ha kommit från en varelse helt utan känslor, minnen eller själ”. Ur det kan även läsaren dra slutsatsen: människor blir inte successivt till något annat, skillnaden mellan människor består i möjligheterna att förmedla sina känslor och att driva igenom sin vilja. Huvudpersonerna i Kandres tidiga verk kan inte acceptera ”barn” som en kategori, eftersom de inte kan acceptera att placeras i någon kategori, alls. De kan, med andra ord, inte acceptera att underkasta sig samhällets förväntningar. I Kandres författarskap förstås det mänskliga livet som en sammanblandning av en mängd tider och platser, erfarenheter och känslor, som aldrig helt kan skiljas åt.
I slutet av verket finner Aliide en liten kassabok, vars blad med föräldrarnas uträkningar hon river ut och slänger bort; ”så boken var rensad nu.” I den skriver hon ned sin egen berättelse, ett svar på den övergripande ordning som den stora kassaboken symboliserar. Den egna berättelsen, förklarar Aliide, ska inledas med ordet ”Nej” och verket som helhet visar sig därmed gå i en cirkel, eftersom även Aliide, Aliide inleds med ordet ”Nej”. Den sociala ordning som förutsätter att människans livsberättelse följer en rak linje med tydliga gränser, av början, slut och skilda faser där emellan, får sig en kraftig törn – för inte ens den ordningen kan separeras från Aliides egen berättelse; de är ofrånkomligt sammanvävda.
Mare Kandre ifrågasatte barndomsbegreppet genom att i sina tidiga verk visa hur hela den idé, om väsensskilda kategorier och livsfaser, som begreppet grundar sig på är värdelöst i förhållande till individer. Aliide, liksom samtliga huvudpersoner i Kandres tidiga verk, plågas av benämningen ”barn” och förväntningar på att passa in i olika kategorier.
I kampen mot att få sitt liv kategoriserat tar de emellertid upp benämningen ”barn”, vänder på den aktuella upplysningstidens syn på utveckling och finner romantikens idé om barndomen. Den fantastiska, märkliga och ständigt undanglidande ”barndomen” blir i Kandres verk en bild för den mänskliga individen, oavsett ålder. Livet, kan man konstatera, är mer omfattande än de år som man har levt det; något som varje skrivande subjekt kan intyga. Författaren Toni Morrison uttryckte det skarpsynt i sitt nobeltal 1997: ”We die. That may be the meaning of life. But we do language. That may be the measure of our lives.”
