När jag klev av tåget stod polisen där. Jag trodde först att det hade hänt något, men de stod bara där. Betraktade oss. Sen förstod jag: de spanade efter papperslösa. Rapporterna har nått mig både personligen och via sociala medier. Polisen kollar identiteten på människor i Skärholmen, de kollar identiteten på människor på Centralen. Det kallas för Reva, en förkortning för ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Kort sagt: effektivare utvisningar av dem som av olika skäl kommit hit och nu inte får stanna. Det ska vara bättre säger polis och myndigheter. Bättre för alla inblandade.
Jag gjorde vad jag kunde där i tunnelbanan: fotograferade med mobilen och spred en varning på internet: ”3 uniformerade poliser i Fittjas t-bana i dag 14 Feb 2013 kl 16.40”. En varning som förhoppningsvis nådde någon. Som kanske fick någon att ta en buss i stället, eller åka vidare till nästa station. Och en påminnelse till oss som inte är jagade om vad som pågår i vårt samhälle.
Ingenstans ska du vara säker om du är papperslös i Sverige i dag. Varken hemma, på stan eller på sjukhuset. Reva är en ”kraftsamling” som ska se till att fler papperslösa hittas och utvisas. Från Malmö, där Reva debuterade, kommer rapporter om hur människor redan har börjat brytas ned psykiskt av pressen den här ”kraftsamlingen” lägger på dem. Rädslan har för många gått från ett bakgrundsbrus till ett konstant vrål. Rädslan griper till och med mig när jag inser varför poliserna står där och låter blicken svepa över oss som kliver av tåget.
Vad kan rimligtvis vara värt det här? Det är inte bättre för någon. En övervakning av det offentliga rummet som har en av samhällets redan mest utsatta grupper som måltavla. Det är ovärdigt en demokrati.
Reva, hela idén med ”inre utlänningskontroller”, är skamlig. Det är en skam för varje samhälle som kallar sig fritt att övervaka människorna inom landets gränser på det här sättet. Inte minst som projektet genom hela sitt upplägg måste ske med uppenbart fokus på dem som har mörkare hud, hår och ögon. Inte för att jag tror att det är en del av planen. Men jag kan inte se hur det annars skulle kunna tillämpas effektivt. I själva sin form uppmuntrar Reva till att skilja människor åt efter deras utseende.
Det som skrämmer mig mest med Reva är ändå inte den unkna doften av rasism. Inte heller hur det är en del av ett kallare och hårdare samhälle. Det som skrämmer mig mest är hur det urholkar våra friheter. I och med att polisen får i uppdrag att jaga människor systematiskt på det här sättet blir vi alla lite mer ofria.
Det påverkar inte bara oss här i Sverige: i mitt arbete med demokrati- och yttrandefrihetsfrågor världen över märker jag gång på gång hur de friheter vi har i Sverige och Europa är till hjälp för andra. Vi använder våra friheter för att hjälpa andra till frihet. Och när våra friheter urholkas förlorar vi gradvis de möjligheterna. Världen blir lite mer ofri. Inte bara Sverige.
Reva är ovärdigt ett samhälle som kallar sig fritt och öppet. Kan Migrationsverket, polisen och regeringen förklara vad som kan motivera det? Vad är så viktigt med Reva att det är värt konsekvenserna?
Martin Löwdin är retoriker och internetaktivist.
Migrationsverket och Centrala gränskontrollenheten inom Rikskriminalpolisen har avböjt replik på debattartikeln.
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.
Amalthea Frantz: Döden som kommer smygande på jobbet
Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.
Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.
Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.
Döden på jobbet kan komma smygande
De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.
De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.
I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?
Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.
Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism.
De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.
Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.
Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.
För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter.
Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.
I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”. Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.
Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade facket Solidariska vårdarbetare. Men det krävs att många, många fler tar till nya metoder för att bli tagna på allvar.
Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället.
En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.
Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.
Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Den internationella kampanjen för att avskaffa atomvapen, ICAN, delar ut papperstranor i Oslo i samband med att organisationen Nihon Hidankyo tilldelas 2024 års fredspris. Den folkliga samlingen av överlevande från atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki mottog priset för sitt arbete för en atomfri värld och för sina vittnesmål om varför atomvapen aldrig får användas igen. Foto: Gorm Kallestad / NTB
Viktig symbolik – 80 år sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki
Varje årtionde uppmärksammas årsdagarna av atombomberna som fälldes över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Den 6 respektive 9 augusti 2025 har det gått åtta decennier sedan de två bombningarna som, enligt historieskrivningen, gjorde slut på andra världskriget genom att Japan gav upp som sista part i tremaktspakten med Tyskland och Italien. Men hur har retoriken kring atombombningarna förändrats över tid?
Atombomben med stort A dödade efter fällningarna i augusti 1945 upp till 200 000 människor under de efterföljande fyra månaderna, varav omkring 100 000 det första dygnet. Den har betraktats som fasans bomb.
Mängden döda, skadade civila i ett slag, bilderna av enorma före detta bostadstadsområden nu som platta ruinlandskap, och Japans kuvade kapitulation under brutaliteten gick inte att värja sig emot. Det intrycket har bestått under 80 år – nästan.
Hundratusentals överlevande har sedan dess vittnat om erfarenheterna, skadorna, traumat. Organisationer startade i många av världens länder för att bekämpa vidare upprustning och hot om framtida sprängningar.
Allt eftersom tiden gått har rösterna blivit allt färre. I dag kommer rösterna från intellektuella, tekniker, forskare och politiker – alla påverkade av vår samtids sätt att tänka, forska och verka politiskt.
Rebun Kayo, forskare vid Hiroshima universitet, letar efter kvarlevor från offren från 1945 års atombombning i Hiroshima, juli 2025. Foto: Eugene Hoshiko/TT
Kampen mot atomvapnet har varit okontroversiell. Upprustningen, den så kallade terrorbalansen, som innebär att vissa länder som världssamfundet bestämt ska få utveckla systemet, har beskrivits som en garant för världsfreden.
När terrordiktaturer som Iran och Nordkorea utvecklar eller misstänks utveckla atomvapen anses faran för världens befolkning överhängande. Detta medan USA:s och Sovjetunionens kärnvapenprogram snarare ses som en garant för att atomkrig inte ska utbryta. Det har inte gått att hitta officiella röster för användning av vapnet. I dag är situationen annorlunda.
Västvärldens koloniala historia av övergrepp
Under århundraden har vi i väst och nord levt parallellt med kolonialistiska ockupationer och övergrepp i en stegrande kapitalistisk och imperialistisk rovdrift. Väst och nord har plundrat gamla samhällen och kulturer på mineraler och kulturföremål, på levande människor och döda kroppar. Ofta i syfte att splittra och förstöra samhällens historia och begriplighet.
Konstverk och kultföremål från länder i alla världsdelar har införlivats i erövrarnas kultur, på museer och i privata hem. Ockupationerna har kallats allt ifrån upptäckter till civilisering. Skövling och lurendrejeri har ”räddat” kulturbyggnader och föremål, stölder har motiverats med bevarandesyften, etnografi och forskning.
Ju längre bort dessa länder ligger, desto brutalare har plundringarna pågått. Insynen har varit minimal och systematiskt förtal av kulturer och folkgrupper har bidragit till en normerad bild av befolkningar och gett erövrarna rätten att civilisera dessa genom våld. Ockupationsländernas befolkningar har fått ta sina politiker och maktfigurer på orden.
Nytt motstånd i efterkrigstiden
Under 1900-talet ifrågasattes den vita överhöghetens ”börda” allt mer, i takt med att bilder av våld mot de erövrade folken spred sig över världen.
Under Vietnamkrigets mediebevakning under 1960- och 1970-talen utvecklades ett nytt sätt att engagera sig i övergrepp även i länder som inte ligger nästgårds. I takt med att, ofta tonåriga, amerikanska soldater kom hem i kistor, och starkt traumatiserade och våldsamma veteraner ökade, spreds kritiken mot kriget i hemlandet.
Information, med inte minst mängder av foton på övergrepp mot befolkningen, spreds och skapade opinion över världen. De egna politikerna var tvungna att trappa ner och avsluta kriget för att inte tappa makten.
Under koloniernas frigörelseprocesser, som i Algeriet under sent 1960-tal, skedde liknande processer i Frankrike.
Framsidan av The Times of Viet Nam, 1963. Foto: Horst Faas/TT
Erövringsretoriken står stark
Man hade kunnat tro att, i takt med denna större transparens och förståelsen för att också ”de andra” är lika oss, även deras folkrätt skulle komma att respekteras. Men erövringsretoriken har stått stark genom dessa kriser. Lätta friseringar gjordes; som att kolonialisterna började kallas ”rådgivare” (i Vietnam fanns minst 15 000 amerikanska militära rådgivare 1963). Eller att militära ingripanden och även rena statskupper initierades och bekostades under en mycket tunn fernissa av att skydda amerikanska företagsintressen i bland annat latinamerikanska stater.
Vad gäller journalistiken infördes snart inbjudningar till ”inbäddade”, lojala skribenter.
I vår tid framstår detta som ganska onödiga finputsningar. Under särskilt de två senaste decennierna döljs inte längre råheterna bakom balanserade fraser. Regeringar invaderar och bombar öppet, för att öva sig och visa omvärlden sina militära muskler. I dag är journalister uteslutna, de lokala som finns på plats eller tar sig in i stridsområdet är måltavlor som helt enkelt mördas.
Detta förhållningssätt gäller också för demokratier i Europa, inklusive Sverige, sedan i mars 2024 fullvärdig medlem i det militära samarbetet Nato.
Människor och folkgrupper stigmatiseras, och unga som gamla, ansvariga för brott eller inte, hanteras utan rättsliga processer. De stängs in i decennier, berövas sina medborgarskap, skickas till länder där de kommer att mördas. Åsikter bestraffas, livsstil och normbrytningar räcker för uteslutning ur samhällsgemenskap.
I dag är vi alla del i makt- och erövringsretoriken. Att vara åskådare till utsvältning av tiotusentals barn är en situation mellan att delta och att vara drabbad (av overklighetskänsla, sorg, ilska och handlingsförlamning) – inget av detta är egentligen sant, men många brottas med hur situationen ska beskrivas. Vilka är egentligen ansvariga för det som pågår?
Terrorbalanstanken tappat sin kraft
När de första atombomberna fälldes var det, jämfört med i dag, inte många i väst som kände till den asiatiska kulturen. Beskrivningen av ett folk som hellre begick självmord med flygplan än att ge upp, som hade konstiga ritualer och seder och en enväldig kejsare räckte för att nästan skylla bombningarna på dem själva. USA:s atomvapen har ofta antytts ha varit den enda lösningen – japanernas vägran att ge upp närapå tvingade fram denna, som om något annat varit ett grymt utdragande av kriget.
Något som definitivt har förändrats är hur vi i dag kan tala om atomvapen.
Den gamla terrorbalanstanken är inte helt uträknad, men har något tappat sin kraft eftersom den kanske inte ens behövs längre. Ett exempel: Arbetet med att utveckla en bomb som bygger på kärnklyvning började på allvar, enligt den historieskrivning som vi känner till, bara fyra år tidigare: efter det japanska anfallet på USA:s flottbas Pearl Harbor samtidigt som Tyskland förklarade krig mot USA, i december 1941.
Männens historiebeskrivning av atombomben
Är det viktiga fakta när vi i dag diskuterar ämnet?
Idéhistorikern Peter Bennesveds och professorn i historia Martin Hårdstedts relativiserande samtal i Militärhistoriepodden (plats 9 på poddtoppen bland historiepoddar) handlar i ganska hög grad om att mildra den fasansfulla symboliken som atombombningarna fick.
Det är i alla fall effekten av deras samtal med Urban Lindstedt, i vanliga fall programledare i Historia.nu (plats 6). De ger så kallade MÖP:ar (militärt överintresserade personer) ett ansikte, som utan att ta in några onödiga humanistiska reflektioner sitter som småbarn på golvet och leker med tennsoldatshärer som de flyttar hit och dit.
I samtalet om atombombernas betydelse är det mycket som är ”fascinerande” och ”intressant”, bland annat att bomberna egentligen kanske inte var så annorlunda än alla andra vapen.
Stora ansträngningar görs för att förstå hur amerikanerna tänkte. Dessa kunde nog inte ens föreställa sig förödelsen i förväg, gissar och fnissar de. Hur bomberna tillverkades, fraktades och släpptes läggs mycket tid på att diskutera – anekdoterna berättar om hur passagerare blev irriterade när de nekades att flyga med planen – tänk om de vetat!
Detta är männens klubb, inte en enda kvinna eller grupp av kvinnor anses vara relevant att nämna. Till exempel att japanska kvinnor var de som oftast skötte kommunikationer och annan infrastruktur eftersom många män var uttagna i kriget. Den typen av nedstigning i samhälleligt och verkligt liv finns inte med i samtalet.
Under åren och decennierna som gått har fredsarbetet nedvärderats och staternas vapenskrammel blivit en del av normal politik i vardagen, även om motståndet uppmärksammas.
2024 års Nobelpris i fred tilldelades till exempel den japanska organisationen mot atomvapen, Nihon Hidankyo, som skapades av överlevande, hibakusha, från Hiroshima och Nagasaki.
Hiroshima den 6 augusti 1945. Foto: U.S. Air Force/TT
Första steg till förändring
I dag är det få som lever med minnet från Hiroshima och Nagasaki, men de finns. Och det finns ättlingar som lever med skador och familjetrauman. Det är barnen och barnbarnen som för berättelserna vidare.
För att få en inblick i vad en atombombssprängning bland människor gör: släpp för ett ögonblick teknokrater och politiker som vill göra sig märkvärdiga och flexa musklerna. Lyssna i stället på rösterna som var där, som vågar släppa fram de verkliga berättelserna.
En av berättarna jag tog del av i veckan är Tomoklo Kuwada som talar för sin mamma Satoko Oka (1931–2025), hibakusha från Hiroshima den 6 augusti för 80 år sedan. Emil Östlund intervjuar henne i för gatutidningen Faktums augustinummer. Det reportaget är långt ifrån de kalla anekdoterna om männen bakom bomberna. Det finns annan information att leta upp och ta till sig. Och det är första steget till förändring.
Atombombningarna 1945 var unika händelser med stort symbolvärde. Det var också andra övergrepp i världen, så som Förintelsen under 1930- och 1940-talens Nazityskland, folkmorden i Rwanda 1994, i Srebrenica 1995, och det folkmord som nu sker öppet inför världens ögon i Gaza år 2025.
Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.
Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten Arbetsskador 2024 framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning.
Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.
En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.
Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.
– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.
Läkaren skrev bara ut smärtstillande
Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden.
– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.
Lynn Ahlbom har i dag ett nytt arbete, men hennes arbetsförmåga är nedsatt och hon lever med smärta dygnet runt. Foto: Christin Sandberg
När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.
– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare.
Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.
Med arbetsolyckan försvann livsglädjen
I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.
– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.
Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.
Inga alternativa arbetsuppgifter
Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.
Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne.
Det var på ett omsorgsboende för äldre som Lynn Ahlbom skadade axeln i en arbetsplatsolycka. Foto: Oscar Olsson/TT
Kvinnor drabbas mest
Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.
Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.
Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.
Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.
– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.
Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier.
– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger:
– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens vart man ska.
Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas
Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.
– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas.
– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.
När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.
– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.
”I stället för inkomstkrav bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt”, skriver Emil Boss. Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren
Emil Boss: Farsartade turer kring det nya lönegolvet
Regeringen, Migrationsverket, Svenskt Näringsliv, SACO. Alla debatterar regeringens nya lönegolv för arbetare med arbetstillstånd. Alla missar målet, skriver Emil Boss.
Vad är problemet med arbetstillstånden? Tiotusentals, om inte hundratusentals, migrantarbetare i samhällsviktiga jobb blir förtryckta av sina chefer. Arbetare blir hotade med utvisning om de inte jobbar under urusla villkor. Det slår undan benen på den så kallade svenska modellen. Allt kan beskrivas med ett enda ord: Vanmakt.
Men ord som vanmakt och förtryck ingår inte i den nyliberala språkvärld som politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter rör sig i. I stället talas det om arbetslivskriminalitet (brotten kopplas så gott som alla till förtryck av arbetare) och människoexploatering (som om inte hela arbetarklassen exploateras. Tänk på uttrycket HR – Human resources).
Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Vi tar det igen: Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. På pappret.
Om pappren hade följts hade alltihop varit en skolskenshistoria: Duktiga entreprenörer rekryterar rätt kompetens och ger arbetare kollektivavtalsenliga villkor, vilket räddar arbetarnas familjer i jordens fattigaste länder. Så har det inte sett ut. För när du ger en entreprenör en vanmäktig arbetsstyrka så kan entreprenören välja att skita i pappren.
Chefen betalar en viss lön och säger till den vanmäktige: Ge mig tillbaka hälften av din lön. Känns detta för riskabelt betalar chefen en viss lön och säger till den vanmäktige: Arbeta sextio timmar i veckan.
När taket höjs ska mer lönepengar betalas tillbaka
2023 reagerade regeringen på alla larmrapporter om arbetarförtryck. De svarade med att kräva ännu finare papper, närmare bestämt ett lönegolv för arbetstillstånd som skulle vara bättre än den kollektivavtalsenliga lönen (som arbetarna alltså inte fick i verkligheten). Plötsligt vill en massa entreprenörer anställa städare och diskare för 29 680 kronor i månaden (80 procent av medianlönen). Jag har träffat rivare och byggare som fått SMS av cheferna ”Nu har de höjt kraven igen, skicka tillbaka ett tusen extra den tjugofemte”.
Det senaste tilltaget är att regeringen vill kräva 100 procent av medianlönen, det vill säga 37 100 kronor i månaden för alla arbetare med arbetstillstånd. Jag har haft många jobb. Jag har aldrig varit i närheten av några 37 100 kronor i månaden, få arbetare har det.
Föga förvånande har Migrantionsverket nu skickat ett krav på att regeringen visserligen kan införa reformen, men i så fall måste man undanta i princip alla arbetaryrken. Det råder just nu brist på arbetare i skogen, jordbruket, byggbranschen, städbranschen, industrin, restaurangbranschen och transportbranschen med mera.
152 bristyrken bör undantas
152 yrken måste undantas från en sådan lag, skriver Migrationsverket. Självaste utvisningsmyndigheten ropar alltså ”stopp, invandrarna i de här 152 yrkena bygger ju landet!”. Kom ihåg det nästa gång någon främlingsfientlig typ svamlar om tolkkostnader och bidrag.
Varför håller regeringen på så här? Man vill inte gå tillbaka till den socialdemokratiska ordningen med behovsprövning som rådde före 2008. Svenskt Näringsliv älskar entreprenörernas frihet. Vill man vara lite elak kan man väl säga att man nu istället har bankat med olika trubbiga reformverktyg på det egna nyliberala systemet och hoppas att maskineriet ska kicka igång igen (eller att larmrapporterna ska tystna).
Regeringen kan slänga lönegolvet i papperskorgen. I stället bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt. Detta är det enda som i längden stoppar arbetarförtryck. Många sådan förslag finns i delegationen mot arbetslivskriminalitets förslag.
Om man vill beskylla aktivisterna från Freedom Flotilla Coalition för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma, skriver Volodya Vagner, apropå Israels senaste ”humanitära teater” i form av nödhjälp från luften till de svältande i Gaza.
– Om ni ser detta har vi blivit olagligt stoppade och kidnappade av den israeliska ockupationsmakten, säger den svensk-franska europaparlamentarikern, Emma Fourreau, i en förinspelad video som släpptes i sociala medier den 26:e juli. Hon är en av de tjugotal aktivister från ett dussin olika länder, däribland även den amerikanske fackkämpen Chris Smalls, som fanns ombord på fartyget Handala.
Skeppet tillhör solidaritetskampanjen Freedom Flotilla Coalition, och var på väg med förnödenheter mot Gazas svältande befolkning. På lördagen stoppades det och dess besättning greps av israelisk militär på internationellt vatten utanför Egypten. Det var det senaste i en lång rad symboliska försök att via sjövägen bryta genom Israels blockad av Gazaremsan.
Huruvida det senaste försöket kan betraktas som mer eller mindre framgångsrikt än de tidigare, är svårt att säga. Handala lyckades i alla fall komma något närmare Gazas kust än dess föregångare Madleen med Greta Thunberg ombord i juni.
Men naturligtvis väntade sig ingen av aktivisterna att de faktiskt skulle tillåtas leverera sin frakt. Poängen med aktionerna är snarare att rikta världens uppmärksamhet mot det ofantliga lidande som Gazas befolkning utsätts för av den israeliska krigsmakten.
Från israelisk sida har det hela förlöjligats. När Madleen stoppades i juni hånade det israeliska utrikesministeriet det som ”selfie-yachten”.
Ur PR-synvinkeln är det svårt att säga om Handala uppnådde sitt mål. Medan det förra genombrottsförsöket, inte minst tack vare Greta Thunbergs internationella profil, i alla fall togs upp i nyhetsrapporteringen, verkade helgens aktion ha gått de flesta internationella och svenska medier närmast obemärkt förbi.
Istället dominerades Gazabevakningen av en annan form av biståndsleveranser. Samma dag som den israeliska militären stormade Handala tillkännagav den att man skulle tillåta nya leveranser av förnödenheter med hjälp av flyg.
Kort därpå meddelade Förenta Arabemiraterna att man i samarbete med Jordanien hade släppt förnödenheter från militärflyg över Gaza. I en välproducerad och dramatiskt ljudsatt filmklipp som cirkulerade i sociala medier, syns emiratiska soldater genomföra leveransen. Även den israeliska militären släppte egen humanitär hjälp från luften.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz hoppade också på tåget. Samtidigt som han underströk att Tyskland ”stod vid Israels sida”, förklarade han i måndags att man tillsammans med andra länder skulle etablera en ”luftbro” för att lindra lidandet i Gaza. På tyska har ordet högtravande konnotationer.
Det för tankarna till Berlins luftbro i början av kalla kriget , då de amerikanska och brittiska flygvapnen i flera månader försörjde Västberlin med förnödenheter, efter att Sovjet hade skurit av landvägen.
Försumbara förnödenheter
Men vad finns bakom löftena om att försörja Gazas befolkning från luften? Som bland andra BBC rapporterade har experter och seriösa biståndsorganisationer förkastat det hela som ”en grotesk avledningsmanöver”.
Att släppa humanitär hjälp från luften må se kraftfullt ut. Men i praktiken handlar det om försumbart små mängder, jämfört med transport över land – som Israel har försvårat eller förhindrat i månader, med hänvisning till att Hamas skulle stjäla leveranserna.
Just jämförelsen med luftbron till Västberlin, som hade ungefär lika många invånare och på en jämförbar yta som dagens Gazaremsa, förtydligar diskrepansen. Att hålla staden vid liv var en enastående logistisk kraftakt. För att leverera de miljontals ton förnödenheter krävdes hundratusentals flyg, som uppskattningsvis avgick var tredje minut.
Den utlovade luftbron till Gaza ska däremot bestå av några enstaka flyg om dagen. Till skillnad från Berlin, där flygen landade på marken, ska biståndet till Gaza släppas från luften, utan något organiserat mottagande, på ett territorium där det till skillnad från dåtidens Berlin dessutom pågår aktiva strider.
Riskerar skada människor
När leveranser landar okontrollerat över ruinerna riskerar, enligt experter på exempelvis Läkare utan gränser, en betydande andel gå till spillo eller till och med att skada människor. Organisationens operativa manager Jacob Burns har därför kallat det hela för ”humanitär teater”. Hur sådana kaotiska leveranser är tänkta att förhindra att de stjäls av Hamas förblir en gåta.
När Madleen stoppades i juni skrev Israels utrikesdepartement på X att det hela var inget mer än ”en medieprovokation vars enda syfte var att få publicitet”, och påpekade att biståndet som fanns ombord inte ens motsvarade en lastbilslast.
Enligt en granskning utfört av BBC ska biståndet som släpptes över Gaza från luften i helgen uppgå till ungefär 25 ton, vilket på ett ungefär motsvarar en enda fullt lastad långtradare.
”Det finns sätt att leverera bistånd till Gazaremsan – som inte involverar selfies på Instagram”, fortsatte det israeliska UD:s inlägg från i juni föraktfullt. Går man i dag in på IDF:s Instagramkonto hittar man ett inlägg från i söndags, som visar ett israeliskt flygplan som släpper totalt sju (7) stycken lastpallar med förnödenheter över Gaza. ”Humanitärt bistånd släpps över Gaza” står det.
Den cyniskt lagda skulle kunna instämma i kritiken mot Freedom Flotilla. Om man vet att man ändå aldrig kommer nå dem man säger sig vilja hjälpa, är kampanjen då något mer än ett verkningslöst iscensättande av den egna godheten?
Men även om man vill beskylla aktivisterna för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma.
Att, som Israel och dess allierade, iscensätta sig som humanitära hjältar genom ett medialt spektakel, när man själv har skapat, och fortsätta att förvärra, det lidandet man nu säger sig lindra, är däremot höjden av cynism.
”Catrin Lundströms generalisering är inte korrekt. Det är visserligen en stor andel av arbetarklassen som är reaktionära, men en majoritet är inte det”. Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, replikerar texten “Vem ska göra revolution?” och menar att Marx teori om klasskamp fortfarande gäller – revolutionen måste vara arbetardriven.
Vänstern och Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den del av sympatisörerna som är reaktionära. Didier Eribon förklarade i sin bok Tillbaka till Reims hur den franska vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.
”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.
Arbetarna måste kunna styra sina egna arbetsplatser
Om vi någonsin skall nå ett samhälle som till stor del styrs av arbetarna (vad vi än kallar ett sådant samhälle), så måste arbetarna kunna bära upp ett sådant samhälle – inte “röda” direktörer.
Då krävs att de själva kan styra sina fabriker, byggarbetsplatser, etcetera. Denna kunskap kommer inte av sig själv, utan måste utvecklas.
Kunskapen måste i hög grad finnas där redan när den sociala revolutionen sker, det vill säga: Den ska ha utvecklats under det nuvarande ekonomiska systemet, kapitalismen.
Marx kallade detta att produktivkrafterna måste nå en viss nivå. Produktivkrafternas nivå omfattar inte bara utvecklingen av maskinerna (bland annat automation), utan också arbetets omedelbara organisation och arbetarnas vetenskapliga kunnande.
För att arbetarna skall få ett sådant inflytande på sin arbetsplats måste det finnas något som den enskilde kapitalisten kan vinna på att ge ett sådant inflytande. Det paradoxala är att kampen för att upphäva kapitalismen går över samarbete med den enskilde kapitalisten.
Minskad alienation genom ökat inflytande
Förutsättningarna för inflytande är olika beroende på företagets marknadsposition och strategi. Det är lättare att förhandla sig till inflytande på arbetsplatsen i företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, där företagets strategi normalt sett är baserad på att ge kunderna ett högt värde och hög kvalitet i produkten eller tjänsten. När det är fallet kan arbetarna genom sitt inflytande bidra till detta värde och denna kvalitet.
Genom att öka inflytandet minskar arbetarnas alienation. Begreppet alienation från Marx ungdomsverk, omvandlades till ett ekonomiskt begrepp i hans huvudverk Kapitalet – där fick begreppet betydelsen ”avskiljandet över produktionsprocessen och produktionsresultatet”, att arbetarna till skillnad mot de medeltida hantverkarna inte hade inflytande över vare sig det företaget producerar eller hur det produceras. Genom att minska detta avskiljande, genom ökat inflytande, minskar alienationen och energin/engagemanget ökar
Det är viktigt att arbetarnas erfarenheter, förmågor och vetenskapliga kunnande ökar, så att de kan bära ett alltmer avancerat och komplett inflytande. Därför måste man kämpa för ett lönesystem som på objektiva grunder (till skillnad mot arbetsledares godtycke) belönar erfarenhet, mångkunnande och vetenskapligt kunnande.
På Korsnäs* pappers- och massafabrik i Gävle lyckades man under 1980- och 1990-talet genomdriva ett sådant system. Ett lönesystem blir aldrig färdigt, utan måste utvecklas allteftersom arbetarkollektivet behöver nya kunskaper och färdigheter.
Arbetarklassen som ekonomiskt begrepp var för Marx ”den kollektiva arbetaren”, det vill säga alla i produktionen. Att sedan vissa i hierarkin, under den utvecklade kapitalismen, utför “kapitalfunktioner”, i form av ledande av arbetet, gör dem ideologiskt omotiverade att ifrågasätta kapitalismen.
Men det är viktigt att stärka arbetarkollektivet genom att organisera så stor del av den kollektiva arbetaren som möjligt och att försöka ta över den omedelbara ledningen av arbetet genom lagbassystem eller självstyrande grupper. Att göra hela arbetarkollektivet, även de övre skikten, till allierade i utvecklingen av det lokala inflytandet.
För integrerade processer är det viktigt att arbetarna har tillgång till information om processresultatet, så att de kan förstå effekterna av sitt arbete. På Korsnäs gällde det exempelvis massakvaliteten.
Lär av andra arbetarkollektiv
För att driva inflytandet framåt måste de mest medvetna och de potentiellt mest medvetna grupperna (de vars kunnande och inflytande över produktionen är störst) skolas och vara ledande i kampen. Till skillnad mot de som arbetar i begränsad kollektivitet, med begränsad förståelse av produktionen som helhet och med begränsade kunskaper.
Exempel på de senare skikten av arbetaklassen är truckförare, industristädare, inlastare, med flera. Deras spontana beredskap för kamp är oftast begränsad till facklig kamp om arbetsvillkor, tider och säkerhet. De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.
Denna skillnad är helt central för att förstå var olika skikt står politiskt. Tyvärr har vänstern under inflytande av teoretikerna och marxisterna Karl Kautsky, Nicos Poulantzas och Göran Therborn aldrig intresserat sig för att analysera arbetarklassens skikt.
Det är viktigt att sprida erfarenheter av kampen för ökat inflytande och att lära sig av andra arbetarkollektivs erfarenheter av sådan kamp. Detta var kanske den största svagheten i kampen på Korsnäs. Den blev närmast en historisk anomali, eftersom den vann sina framgångar i en fas av nedgång för arbetarkampen.
Kampen för de egna levnadsvillkoren (lön, arbetstid, med mera), får inte ske på andra arbetarkollektivs bekostnad. Det vill säga inte utnyttja den egna arbetsplatsens marknadsmakt genom monopol eller oligopol.
Arbetarinflytande genom rådsdemokrati
I takt med att inflytandet över produktionen ökar skall man utvidga kampen till inflytande över de marknadsrelaterande, såsom inköp av maskiner, råvaror och anställning av både arbetare och tjänstemän på ledandefunktioner. På Korsnäs lyckades de både skaffa sig inflytande över anskaffningen av nya maskiner och anställningen av ingenjörer i arbetsledande ställning. Men för att ta inflytande över avsättningsmarknaden för företagets produkter måste man ha relationer med arbetarkollektiven på andra företag på marknaden, annars riskerar man att driva kapitalismen, i stället för att försöka överskrida den. Det betyder att detta inte kan ske förrän inflytandet har utvecklats långt i samhället i stort.
Inflytandet, det vill säga samarbetet med det lokala kapitalet, skall ske i en annan organisation än facket, arbetarrådet, med en rådsdemokrati som speglar arbetsplatsens hierarki. Denna organisation, som i ett annat samhälle kan axla ledningen av produktionen, ger under kapitalismen synpunkter på arbetsköparens förslag och kommer med egna. Men när det är dags att ta beslut bör det vara fackföreningen som förhandlar om besluten. På Korsnäs lyckades man bygga sådana arbetarråd.
Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, knuten till Linnéuniversitetet och Högskolan i Gävle
* Referenserna till Kornäs är hämtade från en studie av arbetsrrådet på Korsnäs pappers- och massafabrik under 1980- och 1990-talet som Sarah Philipson kommer att publicera nästa år.
Mitt i semestermånaden juli kan ett par timmars resa med tåget, en bussresa eller en längre cykeltur bli ett helt äventyr. Många museer och konsthallar i Sverige tar inte semester, utan passar tvärtom på att samla sig till riktigt vassa och berörande utställningar. Ett rikt axplock går lätt att hitta.
I Skåne pågår flera specialutställningar med välkända konstnärer som oförskräckt undersöker vår samtids mörka sidor. Utanför Simrishamn ligger Järred med utställningshallen Rikstolvan, som under sommaren visar Jag är vägen, sanningen och livet, en stor retrospektiv med Jan Håfström – ja, det är konstnären med sina ständiga Fantomenmotiv. Bland annat står den vandrande vålnaden, sju meter hög, iklädd sin rutiga rock som staty i Järnvägsparken i Stockholm sedan 2014. Men Fantomen är bara en av de masker och personan som konstnären arbetat med.
Håfström är född 1937 och fyller 88 år den 31 juli. Han debuterade 1966 och var då inte minst inne på klimatfrågor, enslighet och eftertänksamhet. Håfström är älskad och inspirerar gammal som ung, med sina fantasieggande dödskallar och täckmantlar, och Rikstolvan visar också en dokumentär om konstnären, av Staffan Juhlén.
Trots att Jan Håfström har ställt ut på de stora museerna och konsthallarna i Sverige ångrar man aldrig en sväng förbi hans värld, den vrider runt existensen och skallen vi har därinnanför skinnet på ett sätt som vi och vår samtid behöver.
Elisabeth Ohlson om döden och orättvisan
Drygt en mil norrut längs den skånska ostkusten ligger Fabriken i Bästekille nära Kivik. Här visas nog sommarens verkliga höjdpunkt – Elisabeth Ohlsons bilder i en stor och omtalad retrospektiv.
Hon gick bort den 30 oktober förra året, och en viktig avdelning här är bilder från hennes undersökning av döende och död. Hela Elisabeth Ohlsons verk handlade om möten och att utmana maktstrukturer och orättvisor som drabbade de allra mest utsatta. Hennes bidrag i hbtqi-världen var förstås ovärderliga, och det syns så tydligt, gripande och oförskräckt i hennes bilder.
Elisabeth Ohlson-retrospektiv i Bästekille. Foto: Anders Wiklund/TT
Tablåerna Ecce Homo där den queera representationen fick ta plats i bibliska skildringar ur Jesu liv skakade om när de presenterades i samband med Europride i Stockholm 1998, men ledde också till samtal mellan tidigare oförsonliga motståndare. Fram till den 2 november kan man delta i de möten som var så viktiga för denna fotograf och aktivist.
Anna Odell om makten över barnet
Kalmar Konstmuseum tillhör de som verkligen tar konsten på allvar och inte väjer för dålig stämning om det kan leda framåt. Anna Odell, som blev känd med sina undersökningar av svensk mentalvård med sig själv i skottgluggen, ställer ut här med Makten och barnet.
I en stor separatutställning ställer hon (som vanligt) obekväma frågor kring makt och anknytning. Tillsammans med sin lille son lockar hon (på film) fram situationer där hon närmar sig gränsen för maktutövning, och alla föräldrar borde känna sig träffade – på ett bra sätt. Utställningen är en bred presentation av konstnären som även omfattar arbeten som Rekonstruktion – Psyket från 2024 och Haverikommission från 2013.
Anna Odell: Makten och barnet. Foto: Kalmar konstmuseum
Svenskt-judiskt och samiskt liv i 1900-talets Sverige
Reser man vidare norrut och gör en avstickare till Stockholm är det flera fotografer i världsklass som man kan ta del av. Judiska museet i Gamla stan visar fotografier av en av de verkliga stjärnorna i svensk fotografi: Anna Riwkin.
Svenskt 1940– och 50-tal ekar av hennes bilder om man stöter på gamla barnböcker och veckotidningar, men här får vi en bredare bild av hennes fotograferande som inte minst speglar svensk-judiskt liv under 1900-talet. Riwkin blev hovfotograf för de riktigt stora författarna och kulturpersonerna, som Karin Boye och Harry Martinson.
Självporträtt. Foto: Anna Riwkin
På Moderna museet visas Britta Marakatt-Labbas ”broderade berättelser om samiskt liv och vardag, men också statliga övergrepp och en natur hotad av exploatering”. Det är en exklusiv upplevelse att se konstnärens verk – de måste helt enkelt upplevas i verkligheten för att verkligen begripas.
Ett stenkast därifrån, på Nationalmuseet, har Johan Renck, filmare med mera, tagit sig an fotografen Anders Petersens foto. Petersen är kanske mest känd för sina bilder från Cafè Lehmitz i Hamburg från mitten av 1970-talet där han fotograferade nattens besökare efter att ha kommit dem nära under en längre tid. Bilderna utstrålar intimitet och empati, och är allt annat än blick utifrån.
Men han har också fotograferat och gjort böcker som skildrat människor i fängelse, och inom psykiatrisk vård, i bland annat Fängelse (1984) respektive Rågång till kärleken (1991). De bilderna är inte lika kända och gör besöket på utställningen än mer angeläget.
Ur boken Fängelse. Foto: Anders Petersen
Den som fortsätter sin resa ett ordentligt hopp norrut, eller rentav redan är på plats, kan i ett stort stycke av landet avnjuta Triennalen i Västernorrland på ett flertal konsthallar och kulturhus på platser som Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik.
Det gemensamma temat är Det stora oväsendet, vilket häxprocesserna 1675 i Ångermanland kallades. De ofattbart grymma rättsprocesserna med systematiska tortyrinslag med efterföljande massmord länkas till våld, miljöförstöring, konspirationsteorier och folktro och hur erfarenheterna från svenskt 1600-tal fortsatt att påverka samhället.
Konstnärerna undersöker gruppdynamik, utanförskap och samhällets syn på den som inte passar in. Då som nu.
Det finns mer att upptäcka i hela landet och många konstnärer som vågar se på då och nu ur perspektiv som öppnar världen och låter äventyret fortsätta i tid och rum.
På just denna resan blev det kanske inte så mycket arbetsliv och erfarenheter från ett fattigsverige för inte så länge sedan. Men då är det bara att svänga förbi de upp till 1 500 större eller mindre arbetslivsmuseer som ligger som smultron längs vägrenarna i hela landet.
Antifascisten Maja har suttit i isoleringscell i Ungern i över ett år. Maja är anklagad för att ha attackerat nazister i samband med en demonstration 2023. foto: Denes Erdos/TT
Den tyska antifascisten Maja har suttit fängslad i isoleringscell i Ungern i över ett år, anklagad för att ha attackerat nazister i Budapest 2023. Fallet har fått stor uppmärksamhet i Tyskland, där allt fler kräver att Maja friges.
”Mitt namn är Maja. För nästan ett år sedan utlämnades jag olagligt till Ungern. Sedan dess har jag suttit här i en omänsklig, långvarig isoleringscell.”
Så inleder den tyska antifascisten Maja, som av säkerhetsskäl inte vill offentliggöra sitt efternamn, ett meddelande om att inleda en hungerstrejk den 5 juni i år. Detta i samband med att rättegången mot hen inleddes i Budapest.
”Jag kräver att jag återsänds till Tyskland, att jag får återvända till min familj och att jag får delta i förhandlingarna i Ungern hemifrån.”
2023: Motdemonstration mot nynazistisk manifestation
Ifebruari varje år samlas nynazister från hela Europa för att delta i ”Ärans dag” – en manifestation till minne av Nazitysklands misslyckade försök att tillsammans med ungerska trupper bryta igenom den sovjetiska belägringen av staden. Under manifestationen samlas årligen nynazister iklädda bland annat SS-uniformer och bärande nazifanor.
År 2023 var första året som en större motdemonstration anordnades med ditresta antifascister från hela Europa. Och konfrontationer mellan nynazister och antifascister ägde rum. Efter händelsen gjorde Ungern en efterlysning av ett tjugotal antifascister, bland annat Maja.
Även 2024 samlades hundratals motdemonstranter i samband med den nynazistiska manifestationen i Budapest. På banderollen står det: ”Stoppa glorifieringen av nazister”. Foto: Denes Erdos/TT
Maja anklagas för att ha deltagit i en attack mot den nynazistiska demonstrationen, där en av nazisterna skadades allvarligt och för att tillhöra en ”kriminell organisation”. Sammantaget riskerar Maja ett 24 år långt fängelsestraff.
Anklagelserna är samma som har riktats mot bland annat den italienska medborgaren Ilaria Salis, som Arbetaren skrivit om förut. Efter en kampanj från hennes familj och det rödgröna italienska partiet Alleanza Verdi e Sinistra, AVS, valdes hon in i EU-parlamentet våren 2024. På så sätt fick hon immunitet och släpptes från det ungerska fängelset.
Efter demonstrationen 2023 greps även ett antal nazister, berättar Viola, som egentligen heter något annat, från den tyska solidaritetsgruppen BASC, Budapest Antifascist Solidarity Commitment.
– Men de frigavs snabbt efteråt utan att någon av dem behövde genomgå en rättegång, säger hon.
Manifestation för frigivning av Ilaria Salis i Rom, februari 2024. Foto: Roberto Monaldo/TT
Maja greps i Tyskland i slutet av 2023, och satt sedan häktad i Dresden till juni 2024, då hon utlämnades till Ungern. Ett beslut som den tyska författningsdomstolen därefter konstaterade var olagligt, eftersom det inte går att säkerställa att Ungern respekterar de mänskliga rättigheterna.
Flera andra europeiska länder har valt att inte utelämna personer som Ungern efterlyst efter händelsen 2023. Ett exempel är antifascisten Gino, som anklagas för samma sak som både Maja och Ilaria Salis.
Den franska domstolen nekade ett utlämnande då de menade att det finns risk för bland annat tortyr i ungerska fängelser, och att de därmed inte kan garantera att mänskliga rättigheter kommer att respekteras.
Maja. Foto: Denes Erdos/TT
I Tyskland pågår just nu kampanjen ”Free Maja” som syftar till att Maja ska friges och föras tillbaka till Tyskland. Majas familj är aktiva i kampanjen och hens pappa vandrar just nu mellan Dresden och Budapest för att uppmärksamma fallet och få tyska politiker att agera. Tidigare i somras lämnade han över 100 000 namnunderskrifter till Tysklands utrikesminister, Johann Wadephul, som kräver att Maja förs tillbaka till Tyskland.
Viola från BASC berättar även att den statliga repressionen mot antifascister i Tyskland ökat under senare år. Bland annat har flera antifascistiska grupperingar klassificerats som anti-konstitutionella och därmed kriminaliserats, vilket gett tysk polis rätt till utvidgad avlyssning och övervakning. Samtidigt har straffen för antifascister i landet ökat, inte minst genom ett ökat användande av paragraf 129 i den tyska brottsbalken.
Den ökade repressionen mot antifascister, och användningen av paragraf 129, är även anledningen till att Viola inte vill att sitt riktiga namn publiceras.
Isolering likställs med tortyr
Maja har nu suttit fängslad i en isoleringscell i Ungern i över ett år. Lång isolering är en form av tortyr, enligt bland annat FN, och orsakar både fysiska och psykiska skador.
– Under de tre första månaderna var Maja dessutom övervakad under dygnets alla timmar, säger Viola, som tillägger att Maja identifierar sig som ickebinär vilket gör Majas situation än mer prekär då hbtqi-personers situation i landet är svår.
”Jag är åtalad i ett land där jag inte existerar som Maja”, har Maja sagt i ett uttalande som syftar på att Ungern endast erkänner två kön: man och kvinna.
Rekordstor Prideparad I Budapest, Ungern, den 28 juni 2025. Foto: Rudolf Karancsi/TT
Demokrati, rättssäkerhet och hbtqi-rättigheter har urholkats under premiärminister Viktor Orbán, tillhörande det nationalistiska partiet Fidesz, som har lett landet sedan 2010.
2021 infördes den så kallade ”propagandalagen” som kriminaliserar offentliga skildringar av och diskussioner om hbtqi-frågor i landet. Lagen förbjuder även informationsspridning om homosexualitet och könsbekräftande vård. I år röstade även det ungerska parlamentet igenom en lag som förbjuder hbtqi-rörelsen att genomföra manifestationer såsom Pride. Trots förbudet genomfördes en rekordstor Prideparad i slutet på juni.
Hungerstrejk i 40 dagar
Viola berättar att förhållandena i det ungerska fängelset är inhumant. Utöver att Maja suttit i isoleringscell i över ett år är fängelset ohygieniskt och Maja har haft både vägglöss och kackerlackor i cellen, samtidigt som hen har nekats vård.
– Maja har fått problem med sina ögon i fängelset, men har nekats medicinsk undersökning, säger Viola.
Den 14 juli, efter 40 dagar, valde Maja att avbryta hungerstrejken.
”Jag avbryter strejken nu så att ingen ska hållas ansvarig för långvariga eller permanenta hälsoskador. Detta steg befriar dock ingen från ansvaret att skapa humanitära, smärt- och lidande fria fängelseförhållanden för alla, att genomföra en oberoende, rättvis process som inte förutsätter dömande, och att säkerställa fångarnas integritet, med respekt för deras värdighet i stället för att förakta och straffa dem. Om detta inte sker, och om mina krav fortsätter att ignoreras, är jag fast besluten att återuppta hungerstrejken”, skrev Maja i ett uttalande efter att hungerstrejken avslutats.
Viola berättar att Maja har förlorat 15 kilo, att hen fått problem med njurarna och att levern och hjärtat har skadats av hungerstrejken.
Rättegången fortsatte även under hungerstrejken. Under rättegångens andra dag var några av nazisterna som enligt åtalet ska ha attackerats av Maja på plats för att vittna. Ingen av dem kände igen Maja som förövaren.
– Trots att till och med de säger att det inte var Maja som attackerade dem så vägrar Ungern släppa Maja, säger Viola och tillägger:
– Det verkar som att de vill statuera ett exempel med Maja. Budapestfallet visar på ett skifte i repressionen av den antifascistiska rörelsen i ett europeiskt sammanhang där vänsterrörelser kriminaliseras alltmer, säger hon.
Skenande marionettdjur kommer hela vägen från Centralafrika till Stockholm i veckan. Arrangörerna för den internationella aktionen för klimatet hoppas på ett uppvaknande och har skapat en visuell form som berör, skriver Arbetarens Josephine Askegård.
I april startade hjorden av afrikanska djur sin vandring från Kinshasa vid Kongoflodens strand för att via Lagos i Nigeria, Senegals huvudstad Dakar, och marockanska Marrakesh och Casablanca ta sig till Europa via spanska Cádiz. Marionettdjuren, som tillverkas av konstnärer i olika verkstäder under resans gång, är i naturlig storlek och representerar hotade arter i de olika länderna. Allteftersom resan fortskrider har de blivit allt fler.
Under våren och försommaren har The Herds tillsammans vandrat norrut genom olika europeiska länder och hjorden har växt sig allt större. Marschen är ett transnationellt klimatprojekt som samlat konstorganisationer, scenkonstinstitutioner, forskare, zoologer, politiker, klimataktivister, universitet och civilsamhällesgrupper längs vägen.
I veckan kommer den stora hjorden till Stockholm i Sverige. Vandringen, som sträcker sig över 2 000 mil och har gått via bland annat Marseille, Venedig, Paris, London, Manchester och Köpenhamn ska, efter Stockholm, landa vid norra polcirkeln, i Trondheim den 28–30 juli.
The Herds i Kinchasa, Kongo. Foto: Berclaire för The Walk Productions
Projektet är skapat av den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi, som kallar det är en ”akut konstnärlig respons på klimatkrisen”, och en ”levande uppmaning till handling”.
I Sverige är det Riksteatern som är huvudkontakt, och i deras verkstäder skapas renar och älgar, av lokala konstnärer, av återvunnit material. De arbetar liksom alla medverkande kring The Herds ideellt.
Hotade av klimatförändringar
Djuren som nu skenar mellan kontinenterna består av hotade arter, eller djur som i sina respektive länder tvingats till anpassning för nya miljöer på grund av bland annat klimatförändringarna. Färden är en dramatisering av den situation som jordens djur och natur befinner sig i.
Dakar, Senegal i april 2025. Foto: Jean-Baptise Joire
– Vi har sedan länge alla kort på hand om den pågående klimatkatastrofen. Även om vi har fakta och förstår utmaningen intellektuellt är det som om vi känslomässigt inte kan ta in vidden av det som håller på att ske framför våra ögon, säger Dritëro Kasapi, teaterchef och konstnärlig ledare på Riksteatern, i ett pressmeddelande, och fortsätter:
– Konsten kan på ett alldeles unikt sätt beröra människor som fakta och information inte gör. Det är min övertygelse att The Herds kommer kunna ge oss alla en möjlighet att uppleva den rådande klimatsituationen från ett nytt, och känslomässigt, perspektiv.
Projektet presenteras alltså som en klimataktion och vill inbjuda till dialog och aktion. Skönheten i djurens eget upprop är svårt att värja sig emot.
