”Vi är den förlorade generationen” sa en av mina kursdeltagare när vi pratade om varför halva klassen sitter bleka och hålögda på morgonen efter ännu en natt utan sömn. Försenade till lektionen dessutom. Frustrerad och irriterad som jag var av att ännu en morgon inte komma i gång i tid hade jag just undrat varför […]
”Vi är den förlorade generationen” sa en av mina kursdeltagare när vi pratade om varför halva klassen sitter bleka och hålögda på morgonen efter ännu en natt utan sömn. Försenade till lektionen dessutom. Frustrerad och irriterad som jag var av att ännu en morgon inte komma i gång i tid hade jag just undrat varför de inte sover på nätterna. Vilken dum fråga! Jag insåg det direkt. Eller, det är väl relevant att diskutera den. Men jag föll i samma fälla som resten av samhället gör: genom min irriterade ton lade jag skulden för ett samhällsproblem på dem som råkade sitta framför mig i rummet just då.
Det är ett katastrofalt stort problem att så många unga människor i dag mår så dåligt och att till exempel sömnsvårigheter sprider sig som en epidemi nedåt i åldrarna. Jag träffar dem varje dag, de där ”förlorade” 90-talisterna som det pratas så mycket om. Många av dem har av olika skäl hoppat av gymnasiet, varit arbetslösa några år för att sedan inse att det måste finnas en bättre framtid. Men de mår inte bra. Jag vet inte hur många kursdeltagare jag har som utreds för olika diagnoser, som inte kommer upp på morgonen på grund av ångest eller berättar om depressioner som de lidit av sedan 15-årsåldern. Under de förutsättningarna är det svårt att klara skolan och kanske ännu svårare att hantera det faktum att de jobb som finns för unga i dag är osäkra anställningar på callcenters och hamburgerrestauranger.
Jag blir så ledsen när jag hör deras berättelser. Visst var det många runt mig som mådde dåligt när vi var i tjugoårsåldern men jag lovar – det är någonting som har hänt. Och någonting som är väldigt fel när unga människor inte har några drömmar. Jag ställer den frågan
ibland och förväntar mig svar som handlar om revolutioner, jordenruntresor eller generationsromaner. Svaret: ”Jag hoppas att jag får en lägenhet och ett jobb”. Då vill jag gråta. Och åka in till Rosenbad och ställa till med ett jävla liv. Det ska vara fullständigt självklart att kunna få ett eget hem och en schyst och meningsfull sysselsättning! Drömmar ska handla om storslagna förväntningar på livet. Inte mänskliga basbehov.
Det är ett tecken på en allvarlig samhällssjukdom när unga människor slutar drömma om frihet och i stället oroar sig över hemlöshet och ett tomt kylskåp. ”Det är inte ert fel” brukar jag säga. Det låter som en fullständig självklarhet men som debatten förs i dag läggs alltid skulden på den som drabbas hårdast. En borgerlig individualistisk logik som måste krossas i varje ögonblick den gör sig påmind. Vi får inte börja normalisera ett samhälles största brister och tro att det är så här det ska vara att vara ung.
Ni är inte förlorade. Det är det här samhället som är förlorat.