Buss 53 snirklar sig upp för Henriksdalsberget. En del av Stockholm, på gränsen till Nacka, som trots sin närhet till innerstaden varit en undangömd och anonym plats. Men medan Stockholms innerstad växer är det på god väg att förändras. Sickla, en gång i tiden ett fabriksområde använt av bland andra Atlas Copco och MC-klubbar har numera nybyggda bostäder och ett shoppingcenter. Uppe på ”Henkan”, som Tom säger, ”tvingades” han att köpa lägenheten. Och med en fantastisk utsikt från fyrarumslägenheten är det, om man snackar mäklarspråk, ett riktigt kap.
Men i Toms hem lyser frånvaron av nydesignat kök och fondtapeter. Väggarna täcks i stället av hans treåriga dotters målningar och krumelurer. Som gammal graffitimålare och med en sambo som ligger bakom Art of The Streets kunde han knappast säga nej till dotterns kreativitet.
Kreativitet är inget som annars kommit lätt till Tom de senaste åren. Från juni 2009 när hans dotter föddes fram till nu spelade han inte in en enda låt. Men det var inget som bekymrade honom. Han jobbade heltid på fritidsgården Glada Henkan och tog sedan hand om sin dotter.
– Det var svårt att hitta utrymmet, jag kan inte heller schemalägga inspiration, men plötsligt rasslade den in. Jag har gjort så mycket musik och har inget att bevisa. Jag vill inte heller vara i den arenan som vi är i i dag med musik. Det finns ett format att få ut musik på och det är genom en skivbransch. Jag gör musik på mina villkor och har hittat tillbaka till konstformen. Att kunna gå tillbaka i sin process och hitta drivkraften på riktigt är när det blir bra, i stället för att förgäves försöka uppfinna det nya och spela enligt spelreglerna under press. Vi gjorde en låt med Fjärde Världen där jag har en rad som går ”från riktigt proffs till glad amatör”. Det vanliga måttet på framgång är att börja jobba med sin hobby. Men i mitt huvud var framgången att gå från proffs till amatör.
Det var på ”Henkan” som allt började. Eller 1976 när hans föräldrar flyttade från Finland. Det här var en tid när det fanns hur mycket jobb som helst i Sverige. Det kom svenska företag till Finland och visade bilder på Sverige och rekryterade folk. Det fanns dock en tanke länderna emellan att denna arbetsinvandring skulle genomföras så att det hela tiden fanns en smidig möjlighet för finländarna att återvända. Det upprättades finska dagis och finska skolor. Tom, som föddes i Norra Botkyrka 1980, lärde sig egentligen inte ordentlig svenska förrän han var 7–8 år gammal. På ”Henkan” fanns många finska familjer och gemenskapen var stark. Föräldrarna arbetade på Atlas Copco eller Finnbodavarvet. Allt var som en idyll. Barnen lekte på de bilfria gårdarna, pappa körde Tom och hans storebror till fotbollsträningar och var Toms hockeytränare. Tom hängde på fritidsgården, han ”drog tags” medan de äldre grabbarna använde dj-utrustningen och introducerade de yngre till hiphop och disco och dans. Toms pappa var musiker. En gång del i ett experimentellt finskt proggband, ett gäng klassiskt skolade musiker som influerades av Frank Zappa, Pink Floyd, Rolling Stones och Beatles. Han försökte alltid tvinga på sin son olika instrument. I Sverige jobbade Toms far på kontor och reste runt till finska föreningar i Sverige och spelade finsk tango, en musikstil han avskydde. När Tom närmade sig tonåren märkte han mer och mer att någonting var skevt.
– Som barn känner man av när något inte stämmer, men man kan inte sätta fingret på det. Så kände jag hela min uppväxt. När vi barn inom den finska kolonin blev äldre började vi prata med varandra och insåg vi hade samma erfarenheter. Papporna levde ett dubbelliv. Utåt sätt var allting perfekt, men i bakgrunden var det en hel del droger med i bilden.
När Tom var 13 orkade inte hans mamma längre och lämnade familjen. Tom har senare fått reda på att de redan skiljt sig en gång tidigare, men då hans mamma inte hade något jobb och inte kunde svenska och barnen var små bestämde de sig för att hålla ihop tills barnen flyttat hemifrån. Det höll dock inte. Vid den ”andra” slutliga skilsmässan släppte Toms pappa allt, jobb och att betala räkningar. Tom, som bodde kvar med pappa, kom hem en dag och låset var utbytt. De hade blivit vräkta. Pappan flyttade ut på gatan och kom aldrig tillbaka till samhället igen. Han dog senare hemlös. Toms mamma hamnade i en ny destruktiv relation. Nu är hon arbetslös och bollas mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Toms tredje soloalbum är döpt till F.A.S 3, en titel med flera betydelser. Bland annat är den uppkallad efter den arbetsmarknadspolitiska ”åtgärden”.
– Det är en av alliansens mörkaste sidor i deras politik. Namnet har de tagit bort men fenomenet finns kvar. Det är här man stuvar undan de som man vet inte kommer komma ut i arbetslivet, vuxendagis, så att de inte ska finnas i statistiken. Det är en av de fulaste sakerna vi har i Sverige idag, säger Tom med eftertryck.
Så kallade politiska texter har varit ett konstant tema för Tom. Men det är inget ansvarstagande eller politisk drivkraft bakom.
– Skapandet gör jag för mig själv och för att jag tycker det är roligt. Men politiska texter är ett tacksamt ämne då det ligger mig varmt om hjärtat och jag har inte så mycket annat att prata om. Det speglar mitt liv, det jag ser, tycker och tänker. Jag är en ganska privat människa och lever inte ett liv där jag är ute och glider på stan. Och så har jag ingen fantasi överhuvudtaget. Politik och rapnörderi är mina grejer.
På F.A.S. 3 är det en hel del rapnörderi, att rappa om att rappa.
Hiphop behandlas ofta som politisk musik, egentligen enbart för att den ofta visar en verklighet som inte behandlas lika tydligt inom andra genrer. Men hiphop står sällan för någon form av aktivism eller åstadkommer något politiskt rent konkret.
– I Sverige är man ofta väldigt slarvig med att säga att hiphop är politisk. Att Timbuktu skulle vara vår mest politiske artist, men det är inte så mycket politik i att göra en låt om Nobel eller skriva ett brev till Persson. Det är i alla fall inom de vanliga politiska ramarna, som en insändare i Aftonbladet. Men hiphop funkar som en förmedlare av vad som händer på gatan. Lyssna på grimemusiken från London de två åren innan de senaste kravallerna, den handlade om när folk blir tagna av polisen, hur arga folk var. På det sättet fungerar rappare nästan som journalister. Men journalistik och politik och aktivism är långt ifrån varandra i dag. De utomparlamentariska vänsterrörelserna har också varit väldigt snabba på att boka hiphopakter. Det är givetvis också en klassfråga. Aktivistorganisationers stora förbannelse är att det är så viktigt att visa hur arbetarklass man är. De måste boka Ken varje gång för att inte stämplas som medelklassgäng. När jag är i Göteborg och Malmö och uppträder hos RKU till exempel så händer det ofta att folk presenterar sig och samtidigt berättar vad deras föräldrar jobbar med: ”Pappa var varvsarbetare och det var farfar också.”
Kan musik förändra saker?
– Jag tänker inte att jag ska frälsa nya människor. Det finns i dag moderater som lyssnar på Ebba Grön. Men musik fungerar som stöd. Att hålla på med civil olydnad, det är tufft, du har rättsväsende, polis, ofta media och även gemene man mot dig. Det kostar i liv, pengar och din framtid. För sin övertygelse behöver man en hel del pepp. Där kommer musiken in och kan faktiskt ha en stor roll.
”Omstörtande verksamhet” behandlar just bland annat att göra revolution. Är det någonsin möjligt i Sverige?
– I små, isolerade skalor sker revolutioner hela tiden. Framgångsrika aktioner inom företag när folk går samman och får till ändringar. Men inte i den form där folk går ut på gatorna och fysiskt tar sig in i riksdagen. Det finns inte en sådan kultur och vi har byggt många samhällsfunktioner som gör det svårt att mobilisera sig. Man kan max bli 50–60 personer innan det stoppas. I dag är det insändare i Aftonbladet och Facebook-upprop. Sveriges största tabbe är att tro vi är bäst i världen på jämställdhet, demokrati och välfärd. Den kollektiva svenska identiteten bygger på det och vi har en tilltro till hur saker fungerar. Under de förutsättningarna är det svårt att bli förbannad. Vi är för bekväma och det är svårt att bryta.
