Ramika Khabiri är 18 år, läser musik på Kabul University och hälsar genom att ta i hand. Till råga på allt inför manliga medstudenter, vilket tveklöst är att betrakta som en upprorshandling.
– När jag kom hit tänkte jag att här finns det kunskap, men de som är outbildade är bättre, de älskar musik. Om man frågar någon här om de vill spela gitarr svarar de bara ”det är inte islam”. I går tog jag med min fiol och alla snackade skit om mig. De har bara hört att det inte är tillåtet. De visste inte ens vad det var, de kallade den för ”lilla gitarren”.
Influerad av indisk hiphop började Ramika Khabiri skriva egna texter på dari, men övergick snart till engelska. Det handlar om tillgänglighet, förklarar hon.
– Det är en möjlighet för oss att visa att vi har band och kvinnliga rappare här och att världen får veta om vårt land.
Det breda tilltalet till trots är de uppmaningar Ramika Khabiri riktar avsedda för högst lokala mottagare. I låten ”Beshaw” (Lyssna) för hon sin egen generations talan gentemot föräldrarnas. Refrängen lyder:
They tell us do this, do that
It’s time to tell the fact
I want to dance, I want to sing
They should be teaching girls these things
– Jag rappar om den nya generationen, förklarar hon. Om tjejer och de problem vi har. Killar kan göra vad de vill, ha på sig vad de vill, hänga med sina kompisar på kvällen. Men om en tjej vill gå och handla med sina kompisar är det nej. Det är inte föräldrarnas fel, det är inte talibanernas fel. Det är landet. Det finns en konstant stämning av rädsla.
Denna rädsla föder försiktighet. Ramika Khabiris föräldrar ville först inte att hon skulle uppträda live av oro för hennes säkerhet, och av samma skäl består de youtubeklipp hon laddar upp enbart av ljud. Men framför allt tar sig rädslan det välbekanta och banala uttryck som den gör världen över – att den som bryter mot mönstret stöts ut. Veckorna efter att ett av hennes framträdanden sänts i tv var Ramika Khabiri lovligt byte på universitetsområdet.
– De stoppade mig på vägen till klassrummet, mestadels tjejer, och sade ”du spelade framför pojkar som dansade, varför gjorde du det?”. Jag sade: ”sången var för er, ni har inte lyssnat”. Det var mycket skitsnack.
– När jag hamnar i trubbel gör jag fler låtar, jag kommer att fortsätta tills de ändrar sig.
Scenen är alltjämt så liten att alla samlas kring lägereldar, som festivalen Sound Central, som nyligen arrangerades för andra året i följd. Men har samtidigt vuxit sig så livskraftig att den förmått ge näring åt ett sunt mått konflikter. Stadens äldsta och största band – Kabul Dreams och District Unknown – kommer inte överens, och även om deras publik i stort är densamma har åhörarna börjat definiera sig utifrån vilka de favoriserar. I viss mån, låt vara i långt mycket mindre skala, påminner det kanske om den rivalitet som en gång existerade mellan fans till Beatles respektive Rolling Stones.
Rötterna till missämjan är delvis triviala, bägge parter uppfattar sig som Kabuls äldsta band och har över internet bråkat om sakförhållandet. Men oenigheter kommer också ur en skillnad i synsätt, som i förlängningen utgör ett embryo till subkulturell diversifiering.
De lite farligare killarna i District Unknown tycker att mer välartade Kabul Dreams ägnar sig åt falska idyller och förljugna fantasier.
– Att skriva gullig musik här är som att titta på någonting fult och försöka lura sig själv att det är vackert, säger Pedram Foushanji. Att sjunga om hur kär man är i sin flickvän och vilket vackert hår hon har är skitsnack, så ser inte vardagen ut. Verkligheten här är inte vacker, om vi skriker i stället för att sjunga är det för att fånga det.
I det egna materialet är samhällsengagemanget explicit. ”Two seconds after the blast” beskriver hur en ung Kabulbo faller offer för en självmordsattack. ”My Dying
Bride”, som införlivar traditionella afghanska melodier, tar sin utgångspunkt i de upprepade incidenter då Isaf-styrkor av misstag bombat bröllopsfester.
Kabul Dreams behöver egentligen inte försvaras, men det är uppenbart att kritiken är en del av en generations pågående jakt på sitt uttryck. Konservativa krafter provoceras primärt av det västerländska, medan innehållet i texterna är av underordnad betydelse. Och fastän Kabul Dreams mottar färre direkta hot är de långt ifrån konforma.
– Du får väldigt snabbt etiketter här. Det första vi blev anklagade för var att föra hit västerländsk kultur, säger säger Siddique Ahmad. Det är sant till en viss del, men om vi inte gör det kommer kidsen ändå att lyssna på det, det är en del av den kulturella globaliseringen.
Även om insatserna är högre i ett land som Afghanistan – härjat av 30 års krig och slitet mellan tradition och modernitet – så är de reaktioner som drabbat District Unknown , och i mindre utsträckning Kabul Dreams, inte helt olika den moralpanik som spreds i Sverige när band som We Are Satans People skapade rubriker under det tidiga 1980-talet.
Däremot är den rädsla hårdrockarna i Kabul provocerat fram mer välgrundad. Bandet vill ha ett annat samhälle än de reaktionära krafter som alltjämt dominerar Afghanistans politiska och religiösa liv, men samtidigt är revolten förenad med en uppriktig respekt inför traditionella strukturer. Upproret handlar inte om att förkasta utan om att förändra.
– Vi försöker inte härma ungdomskulturer i Sverige eller i Väst, säger Pedram Foushanji. De gör coola saker, men det är annorlunda här. Vi är djupt rotade i det här landet och du kan inte förstå vad en afghansk familj betyder om du inte har bott här i flera år.
Krig sätter givetvis sin speciella prägel på varje kulturell gemenskaps uttryck, och krig är en av få saker som Afghanistan inte lider brist på. Sedan scenen föddes har säkerhetsproblematiken och den försiktighet den skapar varit en boja om foten. Och dessvärre riskerar situationen att förvärras i takt med att den subkultur som vill vara en zon fri från landets traditionella könshierarki förmår attrahera fler kvinnor.
– Hotet finns där men för tillfället är inte musikscenen våra fienders prioritet, säger Pedram Foushanji. Det har att göra med att vi mest lockar killar, de få tjejer som kommer brukar stå i ett hörn. När könsfördelningen blir jämnare kommer det att bli mer intressant för de som vill stoppa oss.
Scenen är ung, närmast att betrakta som nyförlöst, men har under hela sin livstid levt under hotet om nära förestående undergång. Ett hot som efter en uppgörelse mellan Isafstyrkorna och landets regering är tydligt förknippat med ett datum:
Den sista december 2014 ska de utländska trupperna ha lämnat landet. Ingen vet vad som kommer att hända i det maktvakuum som oundvikligen kommer att uppstå, men de flesta är ense om att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Uttåget, som det kallas, är ett ständigt närvarande samtalsämne. Alla tycks innerligt trötta på att tala om det, men likväl letar det sig förr eller senare in i de allra flesta diskussioner.
– Alla är nervösa och tänker på om talibanerna kommer tillbaka, säger Qais Shaghasi, som till skillnad från District Unknowns övriga medlemmar levde i huvudstaden under den fundamentalistiska rörelsens styre.
Qais Shaghasi säger att kriget inte lämnade några trauman, att osäkerheten och att somna till bombkrevader slutligen blev vardag, men att han fruktar den grå tristessen. Förutom teckningar föreställande ansikten förbjöd talibanerna även film, tv, teater, sällskapsspel och drakflygning. Och givetvis musik.
– Jag hade kassetter jag kunde lyssna på, men inte ute, bara hemma på låg volym. Det fanns inte musik eller sånger då. Människor bara studerade eller sportade.
Såväl District Unknown som Kabul Dreams hävdar att de kommer att fortsätta spela oavsett vad som väntar, men inget av banden vet hur det skulle gå till i praktiken eller har förberett sig på konkreta scenarier.
– Sanningen är att vi inte vet vad som kommer att hända, säger Qasem Foushanji, basist i District Unknown. Det enda vi kan göra är att fortsätta spela, så får vi se.
På The Venue förhåller sig Humayun Zadrans till framtiden genom vad som kanske kan beskrivas som en form av pragmatisk fatalism. En medvetenhet om att det ännu okända som kommer att formas av plågsamma kraftmätningar inte tar hänsyn till personliga önskemål, men samtidigt en förhoppning om att saker ordnar sig till det bästa.
– Alla frågar sig vad som kommer att hända, men om man oroar sig för framtiden, om man ger upp nuet på grund av det och det visar sig att allt blir bra, då har vi tappat mycket tid. Jag bryr mig inte om hur jag eller The Venue utvecklas, men jag hoppas att scenen når en annan nivå än den är på nu. Och det som sker är väldigt lovande.
Vad betyder då egentligen ”lovande” i ett samhälle som det afghanska? I världens för kvinnor farligaste land, en plats där både regeringen och rebellerna är krigsförbrytare och inbördeskriget väntar runt knuten? Vore det inte mer lovande om scenen uppmanade landets unga att fly i stället för att dansa? Är rätten till distade gitarrer verkligen värd att slåss eller riskera livet för? Har den scen han själv är en del av verkligen potential att förändra någonting till det bättre?
Humayun Zadran funderar ett ögonblick och svarar med en axelryckning.
– Musik har alltid en inverkan på varje givet samhälle. Musik spelar alltid roll. För det mesta är det en fredlig roll, att den sprider ett budskap. Jag vet inte var musik har gjort någon skada hittills.
