Jeans med en sliten look har varit på modet sedan många år. Men de mänskliga kostnaderna för produktionstekniken är ofta mycket höga. I Turkiet förbjöds sandblästring av denimtyg 2009, men hittills har 1 200 textilarbetare diagnostiserats med stendammslunga. 50 av dem har dött.
30-åriga Mehmet Çalis och 41-åriga Bekir Başak är två av Turkiets många före detta textilarbetare som fått betala priset för en modetrend. De arbetade med att för hand sandblästra jeans i en fabrik i Istanbul. Nu lider båda av silikos, en obotlig och oftast dödlig sjukdom.
Den manuella sandblästringstekniken, som ger jeansen deras typiskt använda utseende, utförs med hjälp av en kompressor som med ett hårt tryck blåser sand över denimtyget. Det är inandningen av det kvartsdamm som alstras under den processen som orsakar silikos, eller så kallad stendammslunga.
I Turkiet var sandblästring en utbredd metod fram till att den förbjöds 2009 i samband med att läkare diagnostiserade före detta textilarbetare med silikos. Även om risken för stendammslunga har varit känd under lång tid, särskilt inom gruvindustrin, var Turkiet det första landet där sjukdomen konstaterades hos textilarbetare.
Textilarbetarna, som i genomsnitt arbetar tolv timmar om dagen sex dagar i veckan i oventilerade verkstäder, bär endast en engångsmask, vilket gör att exponeringen för kvartsdamm är mycket intensiv.
– Våra arbetsförhållanden var mycket dåliga. Vi arbetade i helt slutna rum utan någon ventilation, säger Bekir Başak och tillägger:
– Vi kunde inte se våra kollegor som stod fem meter bort på grund av dammet.
Mehmet Çalis berättar att han och hans arbetskamrater inte var medvetna om de risker som arbetsuppgifterna innebar.
– Om jag hade vetat om riskerna, skulle jag inte ha utfört arbetet, säger han.
Silikos går inte att bota, och sjukdomen fortsätter att utvecklas även när exponeringen för kvartsdamm har upphört.
Bekir Başak och Mehmet Çalis är båda medvetna om att de nu står inför en alltför tidig död.
– Tänk dig, vi har arbetat och nu är vi döende, säger Bekir Basak.
Som sjubarnsfar oroar han sig, precis som Mehmet Çalis, för sin familjs framtid.
– Vad ska det bli av våra barn efter vår död?
Hittills har cirka 50 turkiska arbetare som jobbat med sandblästring av jeans dött, och ytterligare omkring 1 200 har fått diagnosen silikos. Men medicinska experter fruktar att fler än 5 000 personer kan ha påverkats.
Det turkiska förbudet mot sandblästring sätter inte stopp för problemet. När jeansfabrikerna i Turkiet slog igen flyttades produktionen till andra länder där arbetsrätten är svag, som Bangladesh, Kina, Pakistan och Egypten. I dessa länder är arbetare fortfarande till stor del omedvetna om de dödliga riskerna med arbetet, och när de insjuknar får de ofta fel diagnos.
Västvärldens efterfrågan på denim med sliten look är stor. Trots att flera internationella märken offentligt hävdar att de har uteslutit sandblästring som ett led i sin produktionsprocess fortsätter tekniken att användas av tillverkare som producerar för dem. Jeansföretagens förbud mot sandblästring existerar ofta bara på pappret. De flesta företag har inte egna fabriker utan anlitar underleverantörer, vilket ska-par en tillverkningsprocess som är mycket svårkontrollerad.
En look som är näst intill omöjlig att åstadkomma med någon annan metod och tidsfrister som är svåra att tillmötesgå, ökar trycket på underleverantörerna att fortsätta tillämpa den farliga sandblästringstekniken. På så vis tvingas textilarbetare världen över att riskera sina liv för en modenyck.
Översättning: Cecilia Irefalk