Little Annie har levererat fantastisk musik i flera olika genrer i 34 år. Men hennes karriär kantas också av sjukdomar och ond bråd död. Arbetarens Tomas Hemstad träffade henne under ett turnéstopp i Berlin.

– Det låter som en riktigt sexig flygplats.

Little Annie, född Annie Bandez och även känd som Annie Anxiety, kommenterar de mjuka teaterutropen i högtalarsystemet på Volksbuhne i Berlin. Vi sitter på innergården, röker cigaretter och fortsätter ett samtal som började en månad tidigare när hon var här som sångerska med det italienska avantrockbandet Larsen. Den här gången turnerar Annie med Baby Dee som hon precis släppt skivan State of Grace tillsammans med. 

– Det är ganska normalt, som det brukade vara fram till förra året. Förra året var det mest inspelning. Dels skivan med Dee, den med Larsen, ett spår med Keith Levine och Jah Wobble från Public Image Ltd. De pratar med varandra igen. Och så har jag skrivit en självbiografi och en bok om Mexiko. Jag går runt och säger till alla att förra året var mitt lugna år men det var det ju faktiskt inte alls.

Little Annies karriär är inte lätt att sammanfatta. Hon spelade på Max’s Kansas City med sitt band The Asexuals, släppte senare innovativt oväsen på Crass Records, blev dubdrottning på Adrian Sherwoods ON-U-Sound-etikett, samarbetade med de stora inom industrimusiken, däribland Nurse With Wound, Coil och Current 93, bara för att återuppstå som en sorts mörkrets cocktailsångerska på skiva tillsammans med Paul Wallfisch och solo. Nu också sångerska i Larsen alltså och så samarbete med Baby Dee. 

– I 90 procent av fallen är det de som valt mig. Jag tackar inte alltid ja men jag överväger allt. Samarbetet med Baby Dee har vi båda velat få ihop i tolv år, det bygger på ömsesidig beundran. I övrigt planerar jag inte, ingenting i min karriär har varit planerat. Jag blåser omkring dit vinden tar mig och Gud har varit god mot mig när det gäller att hamna rätt. Men för mig är planering ett skämt. 

Vad har du för kriterier när du väljer samarbeten?

– Jag har jobbat med otroligt många trevliga människor och det är mitt grundkriterium; de måste vara trevliga. Livet är för kort för att arbeta med sura idioter. En av anledningarna till att jag arbetat med så många olika artister är för att jag alltid vägrat att hålla mig till en genre. För mig finns det bara bra musik och dålig musik, bra konst och dålig. Jag kan skriva melodier men jag spelar inget och jag skriver inte noter så jag är beroende av att arbeta med andra människor.

Hur såg arbetsprocessen ut med Baby Dee-skivan?

– Det var fantastiskt. Som jag sade så har vi velat göra det här i tolv år och nu fick vi äntligen möjlig­heten. I början var vi alldeles för ­artiga och vågade inte kliva över varandra men sedan kom vi loss och det var helt magiskt hur vi kompletterar varandra och liksom ser olika delar av en sång. Jag skulle inte kunna vara mer nöjd med resultatet. Jag brukar inte säga så här men jag är så jävla upprymd över hur bra det blev.

Ser du dig som en historieberättare mer än en sångerska?

– Nej. Det finns tillfällen då jag inte har något att säga alls och då kan jag improvisera scatsång eller tolka andras ord. Ibland har jag något att berätta och då berättar jag det. Jag ser det som att varje nytt uppdrag är en chans att komma bort från det jag är bekväm i. Jag har ingen utbildning för någonting jag håller på med, mina kunskaper kommer från att arbeta tillsammans med människor och från mentorer som Adrian Sherwood som jag suttit med under studioarbetet i flera år. Jag har haft turen att ha några fantastiska lärare.

Var du intresserad av dub innan du mötte Adrian Sherwood?

– Jag var intresserad av nästan allt, förutom kanske rock’n’roll. Efter 13-årsåldern tappade jag intresse för rocken för att jag lyssnade bara på sånt som redan hade hänt. Jag är för ung för att ha varit med när Stones var intressanta, eller när Bowie var intressant. Den dominerande skolan av rock när jag var ung var en sorts poprock som jag tyckte var dekadent trams. Till och med som 13-åring fattade jag att det var störtlöjligt. Jag älskade reggae, men det var inte Adrian utan Derek Birkett (från anarkopunkbandet Fulx of Pink Indians och skivbolaget One Little Indian), som fick mig intresserad. 

Det finns ju vissa likheter mellan att jobba med noise, som du gjorde innan, och att jobba med dub, i hur man närmar sig ljuden?

– Absolut. Jag kom från en vinkel som handlade om ljudlandskap, även om jag inte visste att det kallades så då. När jag träffade Adrian blev jag helt galen, äntligen någon som fattade. Det var Penny Rimbaud från Crass som sa, ”du måste träffa den här snubben, han håller på precis med det som du vill hålla på med”, och när jag träffade honom var det som att komma hem. 

Ungefär samtidigt började Annie samarbeta med David Tibet från Current 93 och andra band i kretsen runt Thee Temple Of Psychick Youth. Templet, som Annie aldrig tog del i, var en lös sammanslutning av människor med intresse för magiska processer utan religiösa förtecken och samlade under den här tiden några av industrimusikens stora innovatörer, däribland Peter ”Sleazy” Christopherson från Throbbing Gristle och Coil och hans bandkamrat i Coil John ”Jhonn” Balance (som avled 2004 respektive 2010). Den magiska sidan var dock aldrig ­något som lockade Annie. 

– Jag kunde inget om det då och kan inget om det nu. Eller jag har väl läst lite grann men jag kände alltid, och ingen diss mot folk som håller på med det, att det är någonting man inte ska leka med. Jag har studerat mycket teologi och jag tror att religiösa krafter är starka och något som ska tas på allvar. Magi var aldrig mitt intresse. 

Det känns som att det var viktigt med kätteri under de åren på ­1980-talet när så mycket religiös moralism flög runt i samband med aids.

– Jag växte upp med en mamma som älskade religion, och kunde varenda ord i Bibeln. Men hon kunde också buddhism och andra religioner. Hon älskade budskapen från olika religioner samtidigt som hon inte nödvändigtvis älskade budbärarna. Så jag växte upp med ett brett spektrum av religiöst tänkande men fick aldrig något påtvingat. Och min far var agnostisk men också involverad i kyrkan, mest för att han spelade kort med de andra medlemmarna. Deras budskap var alltid ”tänk själv”, så jag hade ingenting att revoltera emot när det gällde den sidan. 

– Jag kan förstå om man har växt upp förtryckt av religion att man vänder sig emot den eller dras mot motsatsen men samtidigt tycker jag att man bekräftar precis det man är emot när man agerar så. 

– Men om det är en fas som folk måste gå igenom så är det ingenting jag dömer. Men jag tog det på tillräckligt stort allvar för att hålla mig undan från det. Visst försökte jag läsa Crowley men jag blev uttråkad. Men de var underbara människor Jhonn och Sleazy, jag saknar dem något fruktansvärt. Jag och Jhonn kunde prata om tvättmaskiner utan att det blev tråkigt. 

Har du fortfarande kontakt med David Tibet?

– Ja, absolut. Det är delvis ­Davids förtjänst att min karriär tog fart igen när jag släppte Songs of the Coalmine Canary på hans bolag. David har funnits i mitt liv i 30 år och jag älskar honom av hela mitt hjärta. 

Han har ju haft ett finger med i spelet när det gäller att föra fram eller kratta manegen för artister som Antony Hegarty och Baby Dee.

– Han har en vacker själ och en generös ande. Man måste vara ­generös för att ta andra artister under sina vingar på det sättet. Han älskar musik, och han älskar konst och han slåss för det han älskar.

Annie Bandez växte upp bland queera människor, i en tid när homosexualitet automatiskt betydde att stå utanför. Bland drogbrukare och konstnärer och bohemer. På 80-­talet kom allt plötsligt att förändras.

– När jag hamnade på en bar första gången så var det på ett ställe som hette Peter Rabbit eller något sådant som låg nere vid pirerna. Det var innan viruset slog till och det var tusentals män nere vid Hudsonfloden. Jag visste inte vad gay var, jag visste inte vad sex var. Jag tog droger men jag visste ingenting om sex. Väl där kommer jag ihåg att jag tänkte: ”wow, alla har mustasch och läderkläder”. Där jag bodde, utanför Bronx, var det dystert och elakt och rasistiskt och homofobt. Det låg nära stan men kunde lika gärna legat 1  000 mil bort. Så jag hängde med andra marginaliserade människor. Ibland var de marginaliserade för att de var gay, ibland av andra skäl, men vi var rätt många som inte passade in. När jag kom tillbaka till New York efter att ha bott i England gick jag till en straight bar för första gången på väldigt länge och blev helt skrämd. Jag kände ingen som gick på såna ställen. 

Blev separationen mellan queera
och icke-queera tydligare när viruset kom?

– Jag bodde i England och fick rapporter om vänner i New York som blev plötsligt sjuka. Med min historia är det självklart att jag förlorat många vänner. Drogbrukare, bögar och haitier i det tidiga stadiet. Jag såg många vackra sidor hos folk under de åren men också många riktigt fula. För att återvända till min mamma, fanns det aidspatienter som inte blev behandlade på sjukhus så kyrkan ­efterlyste folk som kunde ta hand om dem. Min mamma tog hand om en herre som var döende och hon ringde mig och sade ”var försiktig, det är något konstigt som sprids just nu”. Det var första gången jag hörde om det. Jag hade vänner som var sjuka men vi visste inte vad det var. Sedan var det många som inte ens vågade berätta att de var sjuka. Det var en mörk läskig tid. 

Har du någonsin skrivit om det?

– Ja. Först blev det för sentimentalt. Det var inte förrän jag skrev ”Billy Martins Requiem” jag kunde genomföra det och jag gjorde det utan att nämna ordet. Men alla förstår ju vad jag pratar om. Jag var tvungen att skriva om det, det återkom i mina drömmar. Jag hade en pojkvän på den tiden, han var faktiskt en gangster, och han var hivpositiv. Jag kunde inte testa mig för de kunde inte garantera anonymitet och det kändes lika förödande att folk skulle få veta som att bära på viruset. Det var så ruttna tider att viruset behandlades som en åsikt snarare än en epidemi. Egentligen är vi alla positiva tills det finns ett bote­medel. Och där upplevde jag kanske det där gapet mellan oss som låg i fullt krig och de som var helt ovetande. Vissa av oss hängde på sjukhus och såg våra vänner dö medan för andra var det en helt ­annan värld. Det var inte deras jävla problem. Ett folkmord håller på att hända, en förintelse, var är ni någonstans? Solen kommer inte att gå upp i morgon, liksom. Det var konstigt, det var krig.

Ett krig som många inte känner till i dag?

– Det skrämmer livet ur mig och jag vet inte hur det har blivit så. Är det för att ingen överlevde som kunde berätta? Är det för att folk lever i förnekelse? När jag höll en föreläsning frågade jag studenterna vilka som var för sprutbyten och säkert 95 procent räckte upp handen. Sen frågade jag om vilka som trodde på kondomdistribution och många svarade att det var som att uppmuntra till sex. Och det här var fan collegestudenter! Vilken jävla planet lever ni på? 14-åriga flickor blir gravida och ni säger åt mig att jag uppmuntrar folk till att ha sex genom att ge dem kondomer? Det här var i slutet av 90-talet men där ser man diskrepansen, massförnekelsen. Jag har sagt till väninnor som säger, ”jag tror jag är gravid” att ja, om du har tur. För mig är det helt inbränt i mitt DNA att det kan hända. Men jag är från en annan generation, jag vet inte hur unga tänker i­ dag.

Kanske var det bromsmedicinernas intåg som fick samtalet kring hiv att tystna. Ännu tystare är det runt hepatit C, en annan sjukdom som skördar liv och som omgärdas av skam. Annie bär på viruset och är engagerad i kampen för att få upp frågan på agendan.

– Det finns ingen opinionsbildning runt hepatit C. Informationen runt sjukdomen är så bristfällig. Regeringen gör någon reklamspot då och då, oftast helt förtäckt med typ någon gul grej som kommer ut ur jorden och DU kanske har det och du kommer att förlora din lever. Har vad och hur får jag det liksom? När jag jobbade med organisationer och försökte samla in pengar fick jag inte använda ord som rimming eller kanyler. Men hur i helvete ska jag kunna utbilda folk när jag inte får säga hur det sprids? Jag har mött så många okunniga läkare. Läkare som inte vet skillnaden mellan hepatit B och C. Läkare som tror att de kan läsa allt på ett enzymprov när de egentligen behöver göra en biopsi, och jag har varit tvungen att säga åt dem hur de ska sköta sitt jobb. Och läkare gillar inte det. Jag har mött dömande läkare som frågar, ”hur blev du smittad?”. Skit i det! Jag ljuger varje gång. Och det skapar ett klimat där folk inte vågar testa sig, inte vill veta. 

Någon som gick till tandläkaren och fyllde i att han var hivpositiv fick frågan ”var det genom en blodtransfusion?”, liksom välvilligt...

– Är du skyldig eller oskyldig? Det återkommer och det gör mig förbannad. När sjukvården och finansiärer gör de distinktionerna så inte bara dömer de folk, utan de tvingar också folk att ljuga vilket skapar nya risker. När jag skrev utbildningsmaterial om hepatit C tog vi in enkäter och folk hade fyllt i saker som ”jag fick hepatit C av en blodstransfusion”, och jag tänkte: vad håller vi på med? Vi dömer till och med varandra. Jag slutade gå till en läkare som ville prova interferon på mig igen för att han sade att han alltid bar dubbla handskar när han undersökte hepatit C-patienter. Och han hanterade aldrig mitt blod! Så jag sa till honom, ”jag blöder inte, jag är inte en stor massa blod, du använder min diagnos för att förolämpa mig och få mig att känna mig mindre värd”. Det skrämmer mig att sådana arbetar med medicin.

När man läser om hivutbrottet genom vissa straighta läkares ögon så chockeras man verkligen över perspektiven. Förväntningen verkade ha varit att folk skulle sluta ha sex.

– De ser inte att riskbeteende ofta handlar om beteenden man tvingats in i. När man blivit sparkad tillräckligt länge så börjar man sparka sig själv. Det var ett fatalt misstag när epidemin bröt ut att peka ut vilka som var och inte var riskgrupper. Det förändrade hela finansieringen i USA. Jag blir så förbannad när jag pratar om det här. Reagan gav mer pengar till legionärssjukan än till hivforskning. 26 personer dog i legionärssjukan. Med hepatit C känns det likadant, det är en lång uppförsbacke. 

Senare på kvällen blir Annie ledd upp på scenen, hon dansar med sin käpp, glömmer långa textsjok och skämtar med Baby Dee bakom pianot. Hon är Jean Genet, Pippi Långstrump och Marlene Dietrich på samma gång. Jag frågar om hon tänker stanna kvar i New York.

– Om inte Romney blir vald, ja. Om han blir vald så kommer jag tillbaka till Europa. Jag tänker inte gå igenom den där diktaturen igen. Jag levde genom åtta år med Bush, jag vägrar att göra det igen. Då tar jag min hund under armen och flyttar tillbaka till Europa. 

New York är en dyr stad.

– Ja, de har löst sina problem genom en prissättning som jagar bort fattiga människor. Det har blivit väldigt generiskt alltihopa. Jag älskade den staden, den var min musa, men jag känner mig som en utomjording. De flesta byggnader står fortfarande kvar men det är som ett Sodom som har blivit Disneyland. Ibland hittar jag någon liten bit av stan som jag fortfarande kan omfamna men allt mer sällan. Men allt kan hända. Jag hade inte planerat att bo i England i 13 år, jag hade inte planerat att ha en karriär igen. När jag blev sjuk och läkaren ville sätta in interferon så sade han, den dumma jäveln, att jag skulle reda ut mina affärer. Jag ringde upp Kid (Congo Powers) och sa, ”Kid, jag vet inte vad jag ska göra”. I dag känns det samtalet helt främmande, jag är fortfarande här.