En god vän har haft det lite slirigt på sistone och skickar dagliga rapporter från den slutna psykiatriska avdelningen. Hen säger att det är som ett oavbrutet absurdistiskt kammarspel. Någon försöker klättra på väggarna, en annan påstår sig känna Fredrik Reinfeldt, ytterligare en är från Atlantis. Stressade timvikarier försöker hålla ordning men byts ut så ofta att de inte vet vilka som är patienter och vilka som är besökare. Mitt i detta ligger min vän under sitt kedjetäcke, för skakig av mediciner för att kunna hålla i en bok.
Det rent praktiska åsido: ett fixerat antal människor på en bestämd yta är ett upplägg som äger viss poetisk kvalitet. Mekanismen är egentligen den samma oavsett om det gäller Vladimirs och Estragons skräpande på en landsväg i I väntan på Godot eller en personalavdelning som åker på kurshelg. I och med avgränsningen uppstår en intensitet, något yttre som liksom tvingar de inblandade elementen att höja sig över sig själva och överskrida det befintliga.
Lockelsen i det slutna kammarspelet har givetvis utnyttjats till leda inom diverse berättande konstarter, och det är inte alltid det lyckas bra. Det kan vara lätt att lita för mycket till det givna formatet och hoppas att det täcker upp bristerna i manuset. Jag tänker till exempel på regissören Louis Malles sympatiska men självupptagna Min middag med Andre, en film som så gott som uteslutande utspelar sig under en middag mellan två gamla vänner som diskuterar sådant medelålders kulturmän alltid diskuterar: livet, döden, kärleken, Brecht. Det är nästan hela tiden mycket tråkigt. Idén lever så mycket på sin egen excellens (en enda lång dialog!) att innehållet får stå tillbaka, utan att bäras av en tillräckligt intressant konceptualistisk tanke. Tom Noonans What Happened Was… från 1993 är en annan film som lider av samma problem. Den här gången går två kolleger på en ospecificerad dejt som aldrig riktigt lyfter, vare sig för de inblandade eller för tittaren.
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Min middag med Andre i hopp om att den, äntligen, ska visa sig vara så bra som jag vill att den ska vara. Det är den nog inte. Men med tanke på statistiken över unga kvinnors psykiska ohälsa antar jag att större upplevelser nalkas.
Veckans tips är att den välbekanta teatervetaren Tiina Rosenberg har gett sig på att skriva den samtida svenska feministiska scenkonstens historia. Verket bär titeln Ilska, hopp och solidaritet: Med feministisk scenkonst in i framtiden och utkom härom veckan på Atlas förlag. Och Vanja Hermele, kanske den forskare som gjort mest för att avtäcka och motarbeta otäcka strukturer i det barslagsmål som är det svenska teaterväsendet, är aktuell med en hybridroman på närliggande tema. In som ett lamm, ut som en tigrinna (Natur & kultur) behandlar de små arsenikdoser av patriarkat man tvingas utstå innan man ens förstår att man är en könsvarelse. Jag har inte läst någon av böckerna men är på goda grunder övertygad om att detta vore värt att ändra på.
