Jag kommer inte att åka hem till mina barn när klockan närmar sig hämtning. Jag kommer fortsätta fram genom gränderna, fortsätta andas den jordiga doften av kastanjeträd i regnet. Jag kommer att betala inträdet i kassan, klä av mig och gå raka vägen in i den ångande bastun. Där kommer vi att sitta tillsammans – mammor på rymmen. Kanske kommer vi inte att gå ner i den kalla bassängen över huvud taget.
Vatten kastas på aggregatet, ett fräsande, och en välbekant oro fladdrar till i bröstet – jag borde inte vara här. Mamma är den som dömer mig hårdast. Barndomens bilder är hennes bekymrade ansikte. Mamma som bär mig och mina syskon. Mamma som går balansgång mellan heltidsjobb, pendeltåg, fiskpinnar och föräldramöten.
Jag och pappan till mina barn har slagit oss blodiga för jämställdheten. Vår tioåriga dotter ringer ändå till mig när något har hänt och hon vill prata. Kanske är det inte vårt fel, funderar jag högt tillsammans med de andra, svettas, skalar en apelsin. Idén om mamman som alltid finns där. Kanske är det inte ett personligt misslyckande? Ideologin är så stark, så totalt genomgripande.
När jag kliver ut på gatan efteråt drar jag in den kyliga luften, kollar mina meddelanden. Tioåringen har messat: ”Mamma, var är du? När kommer du hem?”
Frågan tycks eka runt jorden. I Servants of Globalization skriver Rhacel Parrenas om hur filippinska migrantarbetare som åker till Europa för att tillfredställa medelklassens behov av hushållsnära tjänster saknas av sina barn, men också: hur hårt de döms av sin omgivning.
Bilden av ”mamman” som jag växte upp med berättade inte något om mödrar som tvingas lämna sina barn för bättre försörjningsmöjligheter. Bilden berättade inte ens något om att en mamma behöver gå till badhuset då och då. Pappa däremot verkade behöva få åka på resor och ostörd få kolla nyheterna på tv, förskonas från mina engelskaglosor och absolut inte utsättas för något så påfrestande som att vända fiskpinnar med min lillasyster på höften.
En del kvinnor väljer (fullt förståeligt) att inte skaffa barn och familj. Andra ger moderskapet en chans. Ytterligare andra har inte lika stort handlingsutrymme. Rhacel Parrenas visar hur vår tids sociala konstruktion av ”mamman” och idéer om hur moderskapet ska praktiseras straffar ut och skuldbelägger de filippinska mödrar som rör sig utanför genussystemets gränser. Att vara mamma på distans döms hårt både i Sverige och på Filippinerna.
Varje måndag går jag och ett gäng mammor och badar. Det kan tyckas fjuttigt. För mig är det en motståndshandling.

