Varje år uppmärksammas händelser där människor blivit orättvist behandlade av Migrationsverket. Vad fall efter fall visar är att effektivitet och god statistik tycks vara viktigare för verket än att möta varje individ halvvägs. Jag kan inte låta bli att undra över motivet till att tolka vissa inhemska bestämmelser i deras strängaste mening och samtidigt fullständigt ignorera internationella fördrag, skriver Emilie Hwang i ett öppet brev till Migrationsverket.
Bästa Migrationsverket,
Det här är ett brev om språk. Det är också en uppmaning till er att göra en rejäl städning bland era byråkratiska rutiner. Den senaste tiden har media gläntat på dörrarna till de förråd av fördomar som ni i vanliga fall håller låsta för allmänheten. Med allmänheten menar jag personer som jag själv, som har stått och stampat i frustration när jag har hört era undanflykter om varför ni till exempel hotar med att rycka tvååriga Haddile ur sin nuvarande familjs famn och skicka henne till Frankrike, till den sortens utsatthet som ett liv på ett barnhem innebär.
Nyligen har det, förutom exemplet med Haddile, varit flera minst sagt upprörande fall där unga människor har behandlats som tomburkar; stoppats in i en pantmaskin och knycklats ihop för att få ut ett kvitto på några ynka sparade kronor. Dessvärre är detta inte ett nytt fenomen. Varje år uppmärksammas händelser där människor som har sökt hjälp hos er har blivit illa behandlade. Detta återkommande mönster vittnar om en generell attityd på Migrationsverket som inte på något sätt är förenligt med den öppna filosofi av medmänsklighet som representanter för Sverige brukar skryta med. Vad fall efter fall visar är att effektivitet och god statistik tycks vara viktigare för er än att möta varje individ halvvägs och att försöka ge hen så mycket fast mark att stå på som det bara går. Det är trots allt därför de har sökt sig hit, för att sprickorna i deras liv har blivit så djupa att de varit nära att slukas av dem.
När jag som upprörd medborgare har varit i kontakt med er tidigare har jag hänvisats till det faktum att ni på Migrationsverket inte har någon makt att ändra på de rådande lagar som finns. I ett mail skriver ni: ”I Sverige är det riksdagen som efter allmänna fria val bestämmer vilken flyktingpolitik Sverige ska ha och vilka lagar som ska finnas. […] Regeringen administrerar sedan det som riksdagen bestämt i demokratisk ordning.
Myndigheterna, t.ex. Migrationsverket, lyder sedan under regeringen och är skyldiga att agera i enlighet med vad regeringen och riksdagen bestämt.” Citatet är en variant på den sortens standardursäkt som används allt oftare när beslutsfattande organ ställs till svars för sina handlingar. Det är skrämmande hur ett begrepp som demokrati har kommit att översättas till ett ”system där ingen tar ansvar för någonting”. Den här typen av bortförklaringar har blivit en morbid form av viskleken, där ansvar skickas från myndighet till kommun till riksdag och regering till landsting och sedan tillbaka igen. När ursäkterna har gått varvet runt och den första parten frågas ut, kan den hålla upp händerna och säga att det är de andra som har gjort sig skyldiga till feltolkning.
Låt oss därför prata om språket och hur det kan tolkas. Låt oss en gång för alla göra upp med idén att Migrationsverket, som verkställande myndighet inte har någon möjlighet att göra annat än att med hårda kängor sparka ut våra vänner, syskon, barn, arbetskamrater, flickvänner, morbröder, pojkvänner och farmödrar till öden som ingen vanligt funtad människa klarar av att ens lyssna på utan att må illa.
Ett ord kan tolkas på många sätt. Detta vet alla som någon gång har missförstått vad en annan människa har sagt. Vi kan ta ett exempel, ett uttryck som har använts flitigt i den senaste tidens debatt i media, nämligen ”synnerligen ömmande omständigheter”. Att ta hänsyn till ”ömmande omständigheter” skulle i vardagssammanhang kunna handla om att låta sitt febriga barn vara hemma från skolan. Det skulle också kunna innebära att se till att inte bjuda någon som är högallergisk mot nötter på pecanpaj. Med tanke på dessa exempel är det anmärkningsvärt att ni på Migrationsverket inte har funnit det minsta utrymme att tolka ”synnerligen ömmande omständigheter” som ett scenario där ettåriga Viola ensam skickas till ett våldsrivet land från vilket hennes föräldrar flytt för att slippa tortyr och förföljelse. Visserligen tog ni, efter medias granskning av fallet, tillbaka hotet om utvisning men det oroar mig att tänka på vad som hade hänt om inte frågan om Violas säkerhet tagits upp i pressen. Samma osäkra öde gäller 15-årige Ali, där det krävdes ett självmordsförsök för att ompröva hans asylansökan trots att det sedan tidigare hade varit känt att han hade utsatts för hemska övergrepp i Italien, dit ni hotade att skicka tillbaka honom.
Avståndet mellan tolkningarna av uttrycket ”ömmande omständigheter” är, som vi har sett, milslångt. Det är i detta himmelsvida luftrum som ni som verkställande myndighet rör er i. Jag kan inte låta bli att undra över motivet till att ni kan tolka vissa inhemska bestämmelser i deras strängaste mening och samtidigt fullständigt ignorera internationella fördrag, som FN:s barnkonvention till exempel. Enligt min mening kan det bara finnas en förklaring till detta och det är att ni har tillbringat alldeles för mycket tid bland era regelböcker för att komma ihåg hur många hundratals bländande vackra världar som varje människa bär på och med vilken sorts respekt alla vi människor förtjänar att bemötas.
Förespråkare för det sätt på vilket vi idag behandlar människor som har sökt sig till Sverige, hävdar att Sverige som land har en generös flyktingpolitik. I mina ögon är uttrycket ”generös flyktingpolitik” i sig problematiskt eftersom det anspelar på att vi i Sverige har ett val mellan att bjuda på vår gästfrihet eller att låta bli att göra det. Som läget ser ut idag betyder det i praktiken att när vi väl öppnar dörren för någon, oavsett hur motvilligt vi än gör det och med vilka höga motkrav vi ställer i gengäld för denna generositet, förväntar vi oss evig tacksamhet. Min personliga åsikt är att detta kan likställas med att en bilist kräver tacksamhet i gengäld för att den inte kör ihjäl föraren som sitter i bilen framför. Det finns självklarheter som inte borde behöva bokstaveras. Att det värde som vi sätter på en människa i förlängningen är det värde som vi sätter på alla människor är en sådan självklarhet. Att inte skicka en människa till döden har ingenting med givmildhet att göra. Den som tror att vi som bor innanför Sveriges gränser har blivit utvalda att skilja de som har rätt till fortsatt liv från dem som inte har det, har en fruktansvärt otäck syn på vad mänsklighet är.
Inställningen till människors lika värde är förstås en större politisk fråga. Låt oss därför återgå till några fler konkreta exempel på hur ni på Migrationsverket utövat er makt som beslutsfattare över andra människors öden. I skuggan av mediauppbådet kring 15-årige Ali, blev en annan ung människa, också vid namn Ali, bortsläpad till ett specialbeställt plan, bevakad av åtta poliser. Resan skedde i hemlighet, för att komma undan de protester som ledde till att det första försöket att utvisa Ali stoppades. Då var det med hjälp av upprörda medresenärer och piloten själv, som vägrade lyfta planet så länge Ali fanns ombord. Ytterligare en medmänniska, Khaled Maana, tvingades att utan att ha chans att ens säga farväl, lämna sin mamma och sin syster och alla sina vänner här i Sverige och ensam åka till Libanon, ett land som han inte besökt på sex år sedan han flytt därifrån på grund av kriget.
I förlängningen drabbar ert sätt att omhänderta människor inte bara dem som skickas iväg, utan också dem som får tillstånd att stanna kvar. En person som kommer till ett land där hen redan från början blir bemött med misstänksamhet som om hen har gjort sig skyldig till grova brott och planerar att göra fler, kommer ha svårt att lita på att detta land vill hens bästa. Det säger sig självt att en människa som får ett papper på att hen får chans att vara kvar i landet, samtidigt som hen ser en vän släpas iväg till samma fasor som hen själv har flytt ifrån, kommer att fråga sig om hen överhuvudtaget är välkommen i det här samhället. Är det här det sätt som vi tänker oss att vi ska kunna skapa en gemenskap för alla som bor här? Med bakgrund mot denna singla slant-praxis är det inte underligt att en del av våra nya medborgare känner att Sverige delar in människor i första klassens och andra klassens invånare. Det är förvånande att majoriteten som av dem som stannar i Sverige faktiskt omfamnar det svenska samhället och försöker att göra det till sitt.
Fallen som jag har nämnt tidigare rör unga människor vars trygghet sprättats upp åtskilliga gånger från det att de har varit tvungna att lämna länder där de har varit utsatta för hot, våld och svält till de långa farliga resor som de gjort själva för att till slut nå fram till Sverige. Just när de har börjat tråckla ihop sina liv får de beskedet av er att de inte är värda det hem som de håller på att komma tillrätta i. I det förklarande mail som jag har fått från er menar ni att det finns flera chanser för personer som har blivit nekade uppehållstillstånd att överklaga detta beslut. De ska alltså hålla upp alla sina sår i så starkt ljus som möjligt för alla som kan tänkas ha en åsikt om de bör få stanna eller inte. Med så övertygande ord som det bara går är tanken att de ska åberopa sina rättigheter och bevisa att de förtjänar dem.
Jag tycker att det är dags att vi slutar prata om rättigheter och börjar prata om skyldigheter istället. Med skyldigheter menar jag inte den sortens krav som Sverige, med vår nuvarande regering i spetsen, tar sig rätten att begära från våra vänner som har riskerat allt för att ta sig hit. Jag syftar istället på den typ av ansvar som vi alla människor har gentemot varandra därför att vi är människor. Det är i det här som jag ställer mig frågande till om ni på Migrationsverket inser vad den makt som ni förfogar över innebär. Det är också i den här frågan som språkets många tunnlar återigen öppnar sig. Visserligen är det inte ni som stiftar lagarna som ni är ålagda att följa, men det är allra högsta grad ni som bestämmer med vilken attityd som ni tar er an dessa regler.
Ni har ett avgörande val här. Antingen kan ni välja att fylla ordet skyldighet med en plikt att lägga ner mest kraft på att leta upp och jaga ut de människor som ni inte tycker befinner sig här på tillräckligt goda grunder, eller också kan ni besluta er för att låta skyldighet stå för det uppdrag som ni har att göra allt ni kan för att så många som möjligt ska få chansen att berika det här landet med sina skratt, sina talanger och egenheter och sina sjuhimlars starka viljor. Om ni lutar åt det förstnämnda alternativet rekommenderar jag att ni funderar på om det inte vore bäst för er att avgå från era tjänster och börja ägna er åt något annat istället. Förslagsvis ett arbete som överhuvudtaget inte har med människor att göra. I det valet har ni nämligen ingen annan att skylla på.
Med värme och allvar,
