Brott och straff är frågor som av många skäl borde intressera socialister, antikapitalister och människor som vill se en progressiv förändring av samhället. Jag vill hävda att brott och straff-komplexet både återspeglar och utgör en betydande beståndsdel i det klassamhälle vi lever i. I följande tre avsnitt vill jag ge en inramande sammanfattning av varför jag ser det så.
Rätten
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
De lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.”
Allan Edwall, ”För ingenting – för kärleks skull”, Grovdoppa, 1979
Vi lever i en djupt orättvis värld. Den rikaste procenten av jordens befolkning äger mer än vad de fattigaste 95 procenten av invånarna i världen gör tillsammans. Och det är i regel helt i enlighet med lagen i dessa rikas respektive hemländer. Visst förekommer det att förmögna människor svindlat till sig delar av sin egendom. Men det mesta av de globala förmögenheterna har tillfallit ägarna genom företagsvinster, avkastning på investeringar, arv och på andra i lagens mening helt ”legitima” sätt. Ibland har det krävt hårt arbete från egendomsinnehavarnas sida att bli så rika, men vad som framför allt krävts är att avkastningen från tiotusentals andra, fattigare människors arbete på fullt lagliga vägar omdirigerats till att hamna hos dem.
Enligt artikel 17 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 har människor rätt till privat egendom. Men artikeln säger ingenting om hur mycket egendom, eller hur egendomen ska fördelas mellan olika människor. Den som äger 100 miljarder har samma rätt till sin egendom som den som inte äger ett öre.
I ett sådant samhälle blir det ofrånkomligt att en rätt råder för den rike och en annan för den fattige. Med egendom följer makt. De förmögna kan lägga resurser på att påverka lagstiftningen – och hota med att flytta sin egendom från ett land till ett annat om en viss nationell lagstiftning inte faller dem i smaken. De förmögna kan spendera en liten bråkdel av sina förmögenheter på att reda ut hur och var egendomen bäst kan placeras för att minimera beskattningen, de kan hitta sätt att kringgå miljö- och klimatlagstiftningen, de kan utveckla företagsformer och -konstruktioner som minimerar ägarens ansvar men maximerar avkastningen.
Samtidigt som detta obehindrat pågår tycks ingen handling bland människor längre ner på samhällsstegen för obetydlig för att skärskådas. För att ta ett aktuellt svenskt exempel: I sin jakt på den minoritet av de bidragsberoende som fuskar är beslutsfattarna beredda att kullkasta tryggheten och livskvaliteten hos tiotusentals människor som är beroende av socialförsäkringssystemen för sin överlevnad – för rätt ska ju vara rätt.
Men åter till ansvarsbefrielsen högre upp i näringskedjan.
I december 2023 rasade en bygghiss på ett bygge i Ursvik i Sundbyberg utanför Stockholm och fem arbetare miste livet. Hissmasten var inte rätt monterad och skruvförbanden som skulle hålla ihop masten fanns inte ens på plats. Erforderliga kontroller hade inte utförts.
I juni 2026 friades samtliga ansvariga för bygget, däribland det ansvariga företagets vd, i rätten. Men huvudentreprenören kunde inte ens åtalas, för det företaget har inga egna anställda. Däremot fanns på bygget 119 underentreprenörer – en smart konstruktion om målet är att undvika ansvar.
Personerna bakom bygget i Ursvik tillhör inte samhällets superrika (bara dess ganska rika). Men deras verksamhet kunde skörda frukterna av den ansvarsfrihet som följer av en samhällsordning som på så många sätt är utformad för att maximera de redan förmögnas chanser att bli ännu förmögnare. Följden vi såg längst ner i hackordningen var i stället ett strukturellt, men tyst, dödligt våld.
Även rika människor kan begå brott. Men egentligen behöver de inte göra det, i alla fall inte så att det syns – för makten och egendomen är ändå deras. Det är ett faktum som borde sätta anslaget för varje rimlig samhällsdiskussion om rätt, brott och straff.
Brotten
”Men är man hederlig i stället
Och jobbar på i tjyvsamhället
Och bara är tillräckligt gniden
Så blir man miljonär med tiden, i den mån
Om man överhuvudtaget kommer härifrån
Bara ta ett sparbankslån
Flytta till Skanör, slå sig fram som fabrikör
Och leva tills man…”
Nationalteatern, ”Kolla kolla”, Barn av vår tid, 1978
Det finns många handlingar som skulle betraktas som allvarliga brott under i stort sett vilket samhällssystem som helst – klassamhälle eller inte. Mord, misshandel, våldtäkt och överfallsrån väcker i regel avsky varhelst de dyker upp, även om gränsdragningarna kan se olika ut.
Men det betyder inte att kriminella handlingar uppstår i ett samhälleligt vakuum.
Om vi ser oss omkring globalt och jämför olika länder är grundmönstret tydligt: ju större ojämlikhet i ett samhälle, desto högre kriminalitetssiffror. Och om vi tittar på vilka områden i Sverige som är hårdast drabbade av våldsbrottslighet i dag blir bilden inte mindre klar. Till exempel är dödligt våld vid konflikter i den kriminella miljön mer än åtta gånger så vanligt i förhållande till storleken på den manliga befolkningen i bostadsdistrikt som Polismyndigheten klassificerat som ”utsatta områden”, områden med låg socioekonomisk status, jämfört med övriga landet – detta enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå. Det råder inget tvivel om var kriminella gäng, en företeelse som dominerat den svenska samhällsdebatten om brott och straff de senaste åren, har sin rekryteringsgrund – och heller inte om vilka stadsdelstyper som främst drabbas av våldet och den övriga grova brottsligheten.
De kriminella gängen är förvisso överrepresenterade i dagens brott och straff-debatt jämfört med deras andel i den faktiska brottsstatistiken – men det gör det inte mindre relevant att titta på gängbrottsligheten med en annan blick än den rådande.
Det är till att börja med förstås bara en liten andel av de utsatta förorternas ungdomar som dras in i gängkriminalitet eller annan allvarlig brottslighet. För de flesta förortsinvånare tar sig det socioekonomiska underläget andra, mer inåtvända och mindre dramatiska uttryck: i tristess, i frustration, i oro över hur framtiden ska te sig och hur man ska få pengarna ska räcka till månadens slut.
Men för vissa unga människor, huvudsakligen killar, tillkommer en eller flera faktorer som får det hela att tippa över: otrygg hemmiljö, svårigheter i skolan, nära kontakt med andra unga män som redan är indragna i grov kriminalitet. I ett samhälle som skurit ner på specialresurserna till skolan, vars socialtjänst saknar medel att ta sig an familjer med problem och som inte erbjuder några alternativ till ett liv i marginalen – var står hoppet att finna?
Att leva i ett relativt rikt men samtidigt ojämlikt samhälle innebär en hård påfrestning för individer vars chanser att nå ekonomisk och prestigemässig framgång verkar små – mer än vad livet i ett fattigare men relativt sett jämlikare samhälle gör. Man blir ständigt påmind om den rikedom som andra lever i och som man själv ”borde” leva i. Om det kollektiva idealet dessutom är att det är ditåt man ska sträva – samtidigt som det ter sig ouppnåeligt med de vanliga karriärvägarna – kan steget in i kriminalitet för vissa vara kort.
De kriminella gängens löfte blir en förvriden spegling av de ideal som hyllas i marknadssamhällets mittfåra: Med knivskarpt fokus på att berika dig kan du uppfylla dina drömmar och få tillgång till allt det som fattas dig i ditt liv. Genom flit, slughet och entreprenörsanda och genom att ha blick för ge dina kunder – i gängens fall narkotikabrukarna och återförsäljarna – vad de vill ha kan du bli en vinnare, en riktig alfahanne.
Kriminella gäng får i samhällsdebatten rollen som den hotfulla motsatsen till de värden som vårt samhälle är grundat på. Men paradoxalt nog representerar gängen också en sorts renodling av den värderingskärna som hela vårt kapitalistiska klassamhälle kretsar kring.
Straffet
”Visa mig era fängelser och jag ska säga vilket samhälle ni lever i.”
Citat tillskrivet Winston Churchill, baserat på en passage ur Fjodor Dostojevskij, De dödas hus, 1862
I Sverige planeras nu vad Tidöregeringen betecknat som ”den största straffreformen” sedan brottsbalken infördes. Gängkriminella ska kunna få dubblerade straff och maximistraffen höjs för en lång rad brott. Barn i lägre tonåren ska kunna dömas till fängelse. Antalet fängelseplatser i landet kommer att fördubblas när allt fler ska dömas till fängelse och strafftiderna blir längre. Riksdagen har till och med röstat igenom ett avtal som gör det möjligt för Sverige att hyra fängelseplatser i Estland.
Men vad tjänar det egentligen till?
”Trots att den kriminalpolitiska utvecklingen med hårdare straff pågått under femton år är det ingen som visat att dessa åtgärder haft några positiva effekter. När det gäller införandet av hårdare straff för exempelvis unga visar forskningen att det snarare riskerar att förstärka deras kriminella identitet och leda till mer brottslighet”, säger straffrättsforskaren Tova Bennet vid Lunds universitet i ett uttalande.
Forskare i andra länder är inne på samma spår.
”Efter år av forskning har vi inte hittat några bevis för att hårdare straff skulle vara effektiva för att få ner brottsligheten”, säger Malouke Kuiper, biträdande professor i kriminologi vid Erasmusuniversitetet i Rotterdam.
Mycket av politiken i vår tid är signalpolitik, och de valda beslutsfattarna verkar mer obekymrade än på länge över om deras ”handlingskraftiga” förslag egentligen kan få den effekt de påstås få. Men frågan är om inte rätts- och kriminalpolitiken tar priset när det gäller samtida faktaresistens.
Det spelar ingen roll om resultatet av åtgärderna till och med blir det motsatta mot det påstådda – om fängelseutbyggnaden till och med ökar brottsligheten. Det viktiga är att visa initiativförmåga och styrka – och att slippa närma sig problemens kärna.
”Om man definierar brottslighet som ett socialt problem med sociala lösningar så sätter man in resurser i till exempel barn- och ungdomspsykiatrin och det socialrättsliga området. Men om man ser det som ett individproblem så lägger man resurserna på straffrätten”, säger Tova Bennet.
Att inte hantera kriminaliteten som ett individuellt problem utan som den sociala fråga den egentligen är skulle dock innebära att utmana hela det rådande politiska och ekonomiska paradigmet – och ytterst att riskera att komma in på grundläggande frågor om klassamhälle och samhällsmakt.
I stället möjliggör straffskärpningskampanjen att styra om blicken från samhällets grundläggande orättvisor och göra de enskilda kriminella avvikarna till samhällets huvudproblem. Det blir ett högt pris för de fängelsedömda, men i slutändan ett pris som vi alla betalar.
Som så ofta är det svårt att tänka sig en annan väg framåt än organisering. Organisering bland fångarna i kampen för en värdig tillvaro. Organisering bland oss alla för en helt annan rättspolitik – och för en annan sorts värld.
