Det är mycket Palme nu. För några veckor sedan var jag och min sambo på biblioteket i Årsta och lyssnade på Göran Greider. Han var inbjuden av föreningen Bibliotekets vänner för att prata om sin bok Ingen kommer undan Olof Palme. Samtalet var komplett med strulande mikrofoner, inställsamma Greiderälskare, rättshaverister med egna teorier kring Palmemordet […]
Det är mycket Palme nu. För några veckor sedan var jag och min sambo på biblioteket i Årsta och lyssnade på Göran Greider. Han var inbjuden av föreningen Bibliotekets vänner för att prata om sin bok Ingen kommer undan Olof Palme. Samtalet var komplett med strulande mikrofoner, inställsamma Greiderälskare, rättshaverister med egna teorier kring Palmemordet och ett antal ”föreläsningsfarfar” som låtsades att de skulle ställa en fråga men sedan pratade på om allt mellan himmel och jord. När jag satt där ihopkrupen på golvet i ett fullsatt folkhemsdoftande bibliotek fick jag en känsla av dåtiden – en godare, enklare och mer solidarisk tid som jag längtar tillbaka till fast jag knappt var född när den utspelade sig. Jag pratar om tiden innan nyliberalismen.
Jag fick samma känsla när jag och en vän såg Palmefilmen i helgen. Palme var ju inte så poppis i kretsarna vänster om socialdemokratin och det går aldrig att förlåta honom för IB-affären och sveket i kärnkraftsfrågan och så vidare. Men när jag ser de där klippen från kårhusockupationen i Stockholm 1968, dit Palme åkte för att ”ta debatten” med ockupanterna fylls jag av sorg. Vilken politiker – minister dessutom – skulle göra det i dag? Eller hans tal om internationell solidaritet och ett jämlikt och klasslöst samhälle. Då gråter jag. Inte för att jag vill hylla en enskild (manlig, vit och privilegierad) politiker och hans gärningar. Nej, jag gråter för att Palmes ord blir en symbol för den bristsjukdom Sverige lider av i dag.
När socialdemokrater lägger fram ”affärsplaner” i stället för visioner. När ”Sveriges nya arbetarparti” avreglerar ännu en del av allmännyttan. När fler och fler omkring mig förborgerligas på grund av lockelsen i politik förd för den enskilda individens (läs plånbokens) skull. Då längtar jag tillbaka till det samhälle min morfar såg växa fram under alla år han var medlem i sossarna och aktiv i facket. Visserligen ett samhälle som var intolerant mot oliktänkare och där trashankar och lösdrivare inte fick plats. Och knappast ett samhälle utan eliter. Men det var ett samhälle som drömde om en bättre tid, om gemenskap och solidaritet. Som formulerade idéer om någonting större än lösningar på den enskilda människans livspussel.
Göran Greider skriver i sin biografi och debattbok om Palme att dagens samhälle visserligen lider brist på politiska idéer. Men det räcker inte med visioner. ”Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi”, säger Greider. Det samhälle jag längtar till är ett samhälle som präglas av ett ”vi”. När jag tänker på hur långt borta det känns vill jag trycka upp varenda liberal där ute mot väggen och fräsa i ansiktet på
dem: ”Ingen är fri förrän alla är fria!”