Malm säljer sig själv. Detta är ett av många mantran som gruvindustrin har predikat för malmfältens invånare de senaste 125 åren. När de stora gruvbolagen slagit ihop pengapåsarna och betalat för en realityserie är det alltså inte för att hitta nya kunder. Utan för att ta kontroll över ett narrativ.
Tunnelbanan i Stockholm tapetseras med gruvpropaganda, artister betalas för att göra hyllningslåtar till LKAB:s PR-evenemang, och bolaget betalar för samarbeten med poddare som ska skriva ”historien”.
Gruvindustrin har regeringens välsignelse, miljardvinsterna är säkrade, och samhällena i Malmfälten har besegrats. Rent materiellt har man vunnit. Men det räcker inte. Tvångsförflyttning av tusentals människor, massiva ingrepp i naturen och ett avslappnat förhållningssätt till urfolksrätten har också lett till att försiktig kritik framkommit mot gruvindustrin. Det allmänna samtalet måste alltså omformas.
Under året har gruvindustrin helt enkelt hällt så mycket vatten på den marxistiska tänkaren Antonio Gramsci kulturella hegemoni-kvarn att den nästan brakat ihop under vattentrycket. För vad kan det vara, förutom en strävan efter kulturell hegemoni, som plötsligt motiverar det frikostiga spenderandet på mediaproduktion?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få tillgång till hela appen
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få tillgång till hela appen
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vardag
✓ Få tillgång till hela appen
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
♡ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad
Inga bindningstider – säg upp när du vill

