Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.
När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild.
Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem.
Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören.
Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära?
– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.
Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.
– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker.
– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.
En saboterande estetik
– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.
Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.
– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken.
Har du sett filmerna?
– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.
Hur tänker du att man såg på det innan?
– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.
Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …
– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak.
Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.
– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.
Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?
– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.
I romanen är de ju goda, hårt strävande människor.
– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.
– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.
Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.
– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.
Finns resan över havet med?
– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla.
Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.
– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.
Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.
– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta.
– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken.
Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?
– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.
Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York.
– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.
– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.
Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.
– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.
Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?
– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det.
– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken.
Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?
– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.
”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”
– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.
Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?
– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen.
En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.
– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.
