Nästan alla känner en eller flera kvinnor som någon gång har blivit illa behandlad i en nära relation. Men nästan ingen känner någon man som har behandlat en kvinna illa. Jag vill att vi tillsammans vågar prata och ställa krav på samhället och försöker spränga normer, skriver Frida Eklund.
När jag för många år sedan var på en resa i ett stort sällskap gick jag förbi ett hotellrum som tillhörde en av familjerna i sällskapet. Från rummet kom konstiga ljud och därpå följde ett kvävt: ”Snälla inte inför barnen…” Jag blev ställd men gjorde inget, jag bara gick därifrån. När jag sedan träffade dem någon timme senare leendes och hållandes varandra i handen blev jag förskräckt. De var ju den perfekta familjen, inbillade jag mig bara?
Jag har inte kunnat glömma det jag hörde och nu när jag ville påverka fick jag ett tillfälle att göra det.
Enligt Brottsförebyggande rådets statistik från 2011 polisanmäldes omkring 28 000 fall av misshandel av kvinnor över 18 år. I mer än 12 000 av fallen uppgavs det att kvinnan var i en nära relation med förövaren. Man vet dock att en stor del av dem som utsätts för våld inte anmäler våldshandlingen. Man tror att det är så mycket som 80 procent av mäns våld mot kvinnor som aldrig kommer till polisens kännedom.
När jag höll på med mitt projekt Öppna Ögon konstaterade min bror att nästan alla känner en eller flera kvinnor som någon gång har blivit illa behandlad i en nära relation. Men nästan ingen känner någon man som har behandlat en kvinna illa.
Jag bestämde mig för att utnyttja mitt slutarbete på Berghs School of Communication för att väcka debatt kring ämnet mäns våld mot kvinnor och hur vi som utomstående reagerar på det. Jag vet att man i dag kallar det för våld i nära relationer för att inte utesluta någon. För problemet finns självklart i samkönade relationer och också där kvinnor slår män. Problemet när man säger våld i nära relationer är dock att man inte längre lägger ansvaret på någon, förövaren blir anonym. I en förkrossande majoritet av fallen är det dock kvinnor som faller offer för våld. Och män som är förövare. Vi får inte blunda för den vetskapen genom att könsneutralisera språket.
För några veckor sedan satte jag upp lappar på Södermalm i Stockholm. En i form av en ”Kära grannar”-lapp som jag satte upp i trappuppgångar men också en ”Försvunnen”-lapp som återfanns på busshållplatser och elskåp. Numret på lapparna leder till ett förinspelat meddelande som berättar om projektet.
Några blev illa berörda. Men irritation väcker ofta diskussion och lapparna spred sig på Facebook och Twitter. Jag ville utmana genom att framkalla den där känslan av maktlöshet som man känner när man utifrån bevittnar något om vilket man känner att ”detta är inte okej”.
Jag vill att vi tillsammans vågar prata och ställa krav på samhället och att vi försöker spränga normer. Jag vill att vi tillsammans öppnar våra ögon för att se problemet.
Det här är en ofärgad debatt. Det spelar ingen roll om du röstar rött, blått eller grönt.
Vi ska inte längre acceptera att det i Sverige anmäls över 28 000 fall av misshandel av kvinnor. Vi måste tillsammans stärka varandra, prata och våga agera när vi konfronteras med mäns våld mot kvinnor.