Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, tar emot Bokmässans pris i Göteborg, i slutet av september. Hon är också aktuell med en ny skönlitterär bok, Drömräkning, som den svenska titeln lyder. Christin Sandberg berättar om en av samtidens mest hyllade och lästa författare.
Chimamanda Ngozi Adichie, som föddes i Nigeria 1977, är en litterär gigant. Vid 19 års ålder flyttade hon till USA för att gå på college. I dag bor hon växelvis i de två länderna. Hon har inspirerat miljontals unga afroamerikanska tjejer att utforska sin identitet och stå upp för sig själva. Hon har berört med sina böcker och inte minst bidragit till att skriva om historien utifrån just sitt afrikanska berättarperspektiv.
Adichie har länge varit en feministisk ikon, och särskilt för svarta kvinnor. Det finns nog inte en afroamerikansk student i humaniora i USA som inte har läst något av hennes verk. Hon kan ses som en av världens mest inflytelserika författare. När hon efter år av skrivkramp, förluster och återkommande depressioner är tillbaka är förväntningarna alltså skyhöga.
Drömräkning (Dream count) är en följd av sorgen efter hennes mors bortgång i mars 2021, bara fem månader efter att fadern dött i covid, berättar Adichie i podden Talk Easy. Hon menar att förlusterna och de erfarenheter som kommer med åldern lyser igenom i romanen, som också tar sitt avstamp i tiden för pandemin och nedstängningen.
Just de här delarna, som hon själv så gärna pratar om i intervjuer, är dock svåra att läsa in i Drömräkning och gör den kanske till Adichies svagaste bok hittills. Här finns en intresseväckande inledning, som romanen sedan tyvärr inte lever upp till. Kanske var det för mycket begärt att kunna toppa de bidrag hon hittills gett till världslitteraturen. Och ett närmast omöjligt uppdrag att möta de enorma, oundvikliga, förväntningarna.
Drömräkning berättar om tre nigerianska privilegierade kvinnor med kristen bakgrund: Chimaka, Zikora och Omelogor, och Khadi, en muslimsk kvinna från en lägre samhällsklass från Guinea. Det handlar om deras liv i USA och Nigeria, relationer och framför allt tillbakablickar på deras många kärleksrelationer som kommit och gått och som kunde ha blivit något om det hade fungerat. Vi får ta del av den nigerianska överklassens liv, utan minsta bekymmer för det materiella, deras resor och flyktiga relationer. Varje kvinnas historia berättas i separata kapitel, men vävs ihop genom deras vänskap.
Övergreppsberättelse med klassperspektiv
Berättelsen som sticker ut är den om Khadi, som utsätts för en våldtäkt av en högt uppsatt vit man, på ett lyxhotell där hon arbetar. Den historien är baserad på det verkliga fallet då en hotellstäderska i maj 2011 anmälde Dominique Strauss-Khan, dåvarande chef för IMF (Internationella valutafonden), för sexuella övergrepp och våldtäktsförsök. Vad som nog var tänkt att tillföra ett klass- och könsperspektiv blev tyvärr slarvigt behandlat i boken och lämnar nästan en sur eftersmak – inte minst i bokens slutord.
2003 romandebuterade Adichie med Lila Hibiskus, som följdes av En halv gul sol, om Biafrakriget i Nigeria på 1960-talet. Några år senare kom Americanah, en bok som undersöker teman som klass, kön, migration, ras och identitet, och som många litteraturstudenter i engelska (inklusive jag själv) har fördjupat sig i och som blev hennes stora genombrottsroman. Hon har även regelbundet skrivit essäer i välrenommerade amerikanska tidningar som New Yorker och Atlantic.
Sommaren 2009 höll hon ett så kallat TED-talk, The Danger of a Single Story om att det måste finnas plats för flera berättelser samtidigt. Om berättandets kraft och vikten av berättelser som går mot stereotyper och fördomsfulla berättelser om ”de andra”, människor och kulturer för att dessa inte ska få fäste.
Och det är precis detta som är Adichies styrka och stora bidrag till litteraturen. De välskrivna böckerna med nigerianska karaktärer och deras liv, erfarenheter och relationer i centrum. Men också berättelser som testar gränser, där migration och västerländska världsbilder och värderingar ses från andra perspektiv, där fördomar ställs på ända och vi lär oss något om det nigerianska samhället och dess historia samtidigt som vi lär oss om oss själva. Ett exempel på det ger hon själv i podcasten Easy Talk med att hon inte skulle vara intresserad av frågan om ”ras” om det inte vore för den utbredda rasismen i USA.
2013 utkom Alla borde vara feminister – ett feministiskt manifest), som har citerats i många populärkulturella verk, från Beyonce till FN.
I blåsväder
2017 hamnade Chimamanda Ngozi Adichie i ordentligt blåsväder efter att ha svarat på en fråga från en journalist om hur hon – med ett feministiskt, och starkt kroppsligt perspektiv, som berör problem kring menstruation, pms och förlossningsupplevelser – betraktar transkvinnor. Hennes uttalade inställning att en kvinna som vuxit upp med en mans privilegier inte kan likställa sin upplevelse med en underpriviligierad flicka och kvinna, gjorde att hon snabbt hamnade i kylan i många sammanhang, och priser och intervjuer ställdes in trots att hon intensivt förnekade transfobi och gärna ville ha en debatt – som hon tycker att hon förvägrades. Karriären tog ordentlig skada under flera år.
Genom att läsa Chimamanda Ngozi Adichie upptas vi i en för många ny del av världen som också den i sin egen rätt är större än vi kan ta in. Men vi får ta del av den och kan lära oss. Vi får också tillgång till nya referensramar för att förstå lite mer och samtidigt förstå hur lite vi egentligen vet. I podden Easy Talk refererar Adichie bland andra poeten Marilyn Nelson, som har skrivit A Wreath for Emmet Till, om en svart pojke som lynchades till döds i Mississippi 1955. Lynchningen och mordet på fjortonårige Emmet Till låg bland annat till grund för bildandet av Medborgarrättsrörelsen, med företrädare som Martin Luther King och Malcolm X, som tog upp kampen för afroamerikaners medborgerliga rättigheter i USA under 1950-talet.
I samband med Bokmässan i Göteborg gästar Adichie Sverige för att ta emot mässans litterära pris Sjöjungfrun.
