Kopiorna är överallt. Vinsttrycket på massmedia är enormt och allt ska filmatiseras, eller göras om, så att inte den minsta bit av marknaden ska få undkomma ett påkostat varumärke.
Vi bombas med kopior. En ny film om Spider-Mans ursprung, en svensk version av The Office, en amerikansk version av Låt den rätte komma in. Dredd, som är baserad på serietidningen Judge Dredd, har filmats förut och till råga på allt är nya trailern förvillande lik den thailändska ultravåldsfilmen The Raid. Prometheus, som är kraftigt inspirerad av Lovecrafts roman Vid vansinnets berg, är ett nytt försök att blåsa liv i varumärket Alien.
Mest ömkansvärd är Star Wars. Förutom mängder av uppföljare, tv-serier, serietidningar, böcker och konsumtionsprodukter, har originalet vid det här laget släpps i så många nyversioner, att man börjar undra om George Lucas har separationsångest.
Är idéerna slut? Finns det inget mer att berätta? Nej, knappast. Vad det återigen handlar om, är ren och skär ekonomi. Nya idéer är finansiella risker. Bättre att sälja samma skit en gång till i ny förpackning. Mittfårekultur handlar inte om att skapa konst eller ens god underhållning, utan om varumärkesproduktion, synergieffekter och att nå den hägrande massbombningen, där ytan är täckt till hundra procent. När alla vet vem Harry Potter är.
Mittfårekultur skapas av ett samtyckande producentteam, en sorts äggkläckningsfabrik med inburade höns som blivit homogena och fyrkantiga av de trånga burarna. Sedan filtreras produkten genom fokusgrupper, konsulter, finansiärer, redaktörer och chefer tills att den blivit så harmlös att den är lätt att förpacka, marknadsföra och sälja. En lättsmält produkt som inte kan uppröra någon.
Ibland slår det så klart fel. Produkten är så menlös att den försvinner i mängden. Men klisterkulturens producenter är vid gott mod. Vi konsumenter har lärt oss att älska kopiorna och känna oss tillfreds med de mest löjliga klichéer. Tacksamt lär vi oss att bara sparka bakut när vi kommer i kontakt med något nytt och annorlunda.
Vem ifrågasätter längre att en kameraåkning har en ljudeffekt? Det låter ju bra! Eller att svenska romanjournalisters yrkesroll till hälften består av brottsbekämpning? Alla vet att Jan Guillou är vårt svenska svar på Batman!
För mig känns mittfårekulturen som en rymdinvasion, där moderskeppet pumpar ut identiska bombplan som jagar mig med sina hjärntvättsmissiler. Jag flyr ned i min bunker och får bara genom motståndsrörelsen, de små producenterna och distributionskanalerna, den kultur jag verkligen vill ha. Media som utmanar mig, eller bara gör mig glad över att få se något trivialt jag aldrig sett förut. Om man söker tillräckligt noggrant, hittar man bortglömda böcker och kultur från länder man aldrig hört talas om.
För än så länge, trots ihärdiga försök av Warner och Bonniers, är inte alla kanaler stängda. Tack vare motståndsrörelsen går det fortfarande att själsligt överleva i ruinerna.
