”Catrin Lundströms generalisering är inte korrekt. Det är visserligen en stor andel av arbetarklassen som är reaktionära, men en majoritet är inte det”. Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, replikerar texten ”Vem ska göra revolution?” och menar att Marx teori om klasskamp fortfarande gäller – revolutionen måste vara arbetardriven.
Vänstern och Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den del av sympatisörerna som är reaktionära. Didier Eribon förklarade i sin bok Tillbaka till Reims hur den franska vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.
”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.
Arbetarna måste kunna styra sina egna arbetsplatser
Om vi någonsin skall nå ett samhälle som till stor del styrs av arbetarna (vad vi än kallar ett sådant samhälle), så måste arbetarna kunna bära upp ett sådant samhälle – inte “röda” direktörer.
Då krävs att de själva kan styra sina fabriker, byggarbetsplatser, etcetera. Denna kunskap kommer inte av sig själv, utan måste utvecklas.
Kunskapen måste i hög grad finnas där redan när den sociala revolutionen sker, det vill säga: Den ska ha utvecklats under det nuvarande ekonomiska systemet, kapitalismen.
Marx kallade detta att produktivkrafterna måste nå en viss nivå. Produktivkrafternas nivå omfattar inte bara utvecklingen av maskinerna (bland annat automation), utan också arbetets omedelbara organisation och arbetarnas vetenskapliga kunnande.
För att arbetarna skall få ett sådant inflytande på sin arbetsplats måste det finnas något som den enskilde kapitalisten kan vinna på att ge ett sådant inflytande. Det paradoxala är att kampen för att upphäva kapitalismen går över samarbete med den enskilde kapitalisten.
Minskad alienation genom ökat inflytande
Förutsättningarna för inflytande är olika beroende på företagets marknadsposition och strategi. Det är lättare att förhandla sig till inflytande på arbetsplatsen i företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, där företagets strategi normalt sett är baserad på att ge kunderna ett högt värde och hög kvalitet i produkten eller tjänsten. När det är fallet kan arbetarna genom sitt inflytande bidra till detta värde och denna kvalitet.
Genom att öka inflytandet minskar arbetarnas alienation. Begreppet alienation från Marx ungdomsverk, omvandlades till ett ekonomiskt begrepp i hans huvudverk Kapitalet – där fick begreppet betydelsen ”avskiljandet över produktionsprocessen och produktionsresultatet”, att arbetarna till skillnad mot de medeltida hantverkarna inte hade inflytande över vare sig det företaget producerar eller hur det produceras. Genom att minska detta avskiljande, genom ökat inflytande, minskar alienationen och energin/engagemanget ökar
Det är viktigt att arbetarnas erfarenheter, förmågor och vetenskapliga kunnande ökar, så att de kan bära ett alltmer avancerat och komplett inflytande. Därför måste man kämpa för ett lönesystem som på objektiva grunder (till skillnad mot arbetsledares godtycke) belönar erfarenhet, mångkunnande och vetenskapligt kunnande.
På Korsnäs* pappers- och massafabrik i Gävle lyckades man under 1980- och 1990-talet genomdriva ett sådant system. Ett lönesystem blir aldrig färdigt, utan måste utvecklas allteftersom arbetarkollektivet behöver nya kunskaper och färdigheter.
Den kollektiva arbetaren
Arbetarklassen som ekonomiskt begrepp var för Marx ”den kollektiva arbetaren”, det vill säga alla i produktionen. Att sedan vissa i hierarkin, under den utvecklade kapitalismen, utför “kapitalfunktioner”, i form av ledande av arbetet, gör dem ideologiskt omotiverade att ifrågasätta kapitalismen.
Men det är viktigt att stärka arbetarkollektivet genom att organisera så stor del av den kollektiva arbetaren som möjligt och att försöka ta över den omedelbara ledningen av arbetet genom lagbassystem eller självstyrande grupper. Att göra hela arbetarkollektivet, även de övre skikten, till allierade i utvecklingen av det lokala inflytandet.
För integrerade processer är det viktigt att arbetarna har tillgång till information om processresultatet, så att de kan förstå effekterna av sitt arbete. På Korsnäs gällde det exempelvis massakvaliteten.
Lär av andra arbetarkollektiv
För att driva inflytandet framåt måste de mest medvetna och de potentiellt mest medvetna grupperna (de vars kunnande och inflytande över produktionen är störst) skolas och vara ledande i kampen. Till skillnad mot de som arbetar i begränsad kollektivitet, med begränsad förståelse av produktionen som helhet och med begränsade kunskaper.
Exempel på de senare skikten av arbetaklassen är truckförare, industristädare, inlastare, med flera. Deras spontana beredskap för kamp är oftast begränsad till facklig kamp om arbetsvillkor, tider och säkerhet. De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.
Denna skillnad är helt central för att förstå var olika skikt står politiskt. Tyvärr har vänstern under inflytande av teoretikerna och marxisterna Karl Kautsky, Nicos Poulantzas och Göran Therborn aldrig intresserat sig för att analysera arbetarklassens skikt.
Det är viktigt att sprida erfarenheter av kampen för ökat inflytande och att lära sig av andra arbetarkollektivs erfarenheter av sådan kamp. Detta var kanske den största svagheten i kampen på Korsnäs. Den blev närmast en historisk anomali, eftersom den vann sina framgångar i en fas av nedgång för arbetarkampen.
Kampen för de egna levnadsvillkoren (lön, arbetstid, med mera), får inte ske på andra arbetarkollektivs bekostnad. Det vill säga inte utnyttja den egna arbetsplatsens marknadsmakt genom monopol eller oligopol.
Arbetarinflytande genom rådsdemokrati
I takt med att inflytandet över produktionen ökar skall man utvidga kampen till inflytande över de marknadsrelaterande, såsom inköp av maskiner, råvaror och anställning av både arbetare och tjänstemän på ledandefunktioner. På Korsnäs lyckades de både skaffa sig inflytande över anskaffningen av nya maskiner och anställningen av ingenjörer i arbetsledande ställning. Men för att ta inflytande över avsättningsmarknaden för företagets produkter måste man ha relationer med arbetarkollektiven på andra företag på marknaden, annars riskerar man att driva kapitalismen, i stället för att försöka överskrida den. Det betyder att detta inte kan ske förrän inflytandet har utvecklats långt i samhället i stort.
Inflytandet, det vill säga samarbetet med det lokala kapitalet, skall ske i en annan organisation än facket, arbetarrådet, med en rådsdemokrati som speglar arbetsplatsens hierarki. Denna organisation, som i ett annat samhälle kan axla ledningen av produktionen, ger under kapitalismen synpunkter på arbetsköparens förslag och kommer med egna. Men när det är dags att ta beslut bör det vara fackföreningen som förhandlar om besluten. På Korsnäs lyckades man bygga sådana arbetarråd.
Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, knuten till Linnéuniversitetet och Högskolan i Gävle
* Referenserna till Kornäs är hämtade från en studie av arbetsrrådet på Korsnäs pappers- och massafabrik under 1980- och 1990-talet som Sarah Philipson kommer att publicera nästa år.
