När paraguayansk kravallpolis, uppbackad av elitenheter, den 15 juni närmade sig jordockupationen på högerpolitikern Blas Riquelmes mark utanför Curuguaty syntes inget annorlunda jämfört med dussintals liknande vräkningar det senaste årtiondet. Men det skulle det bli. En skur av välriktad krypskytteeld – fångad av tv-kamerorna – dödade sex poliser. I vedergällningen sköts elva ockupanter ihjäl. Sedan dröjde det inte många dagar innan president Fernando Lugo ställdes inför en högst summarisk ”riksrätt” och avsattes av de liberala och konservativa partierna i parlamentet.
Övriga sydamerikanska länder fördömde snabbt det inträffade som en kupp och stängde av Paraguay från samarbetsorganisationerna Mercosur och Unasur (Väst reagerade med betydligt mer intetsägande uttalanden). Lugo själv agerade tvekande; å ena sidan talade han om ”ett angrepp mot demokratin”, å andra sidan accepterade han ”domen”. Mycket lite tyder i dag på att han skulle återinsättas.
I grannlandet Bolivia pågick samtidigt ett myteri inom poliskåren, som tog över polisstationer, marscherade beväpnade på gatorna och hotfullt posterade sig utanför presidentpalatset. Konflikten sammanföll med amazonindianernas marsch mot La Paz, med anledning av den fortfarande olösta konflikten kring en motorväg genom naturreservatet Tipnis. Regeringen varnade för ”destabiliseringsförsök” och en rad framstående intellektuella skrev under ett upprop för att ”stoppa statskuppen”.
Webbtidningen Rebelion publicerade en teckning med en stjärnbanér-färgad klo som dyker upp ur Paraguays plats på kartan och griper omkring sig. En del kommentatorer har antytt ett samband mellan händelserna.
I Paraguay verkar någon form av konspiration trolig – bondeorganisationerna har i varje fall aldrig tidigare haft automatvapen. I Bolivia tyder inte mycket på det. Polisupproret tog slut med en kompromiss kring deras lönekrav i slutet på förra veckan och Tipnis-marschen väntade tills lugnet återvänt med att gå in i La Paz.
Snarare kan man se det som två vänsterregeringar som var och en på sitt sätt konfronterats med inneboende problem i sina projekt.
Lugo blev varse att en valseger inte räcker långt utan uppbackning från sociala krafter. Paraguay har en stark småbonderörelse, men i övrigt existerar de fackföreningar, människorättsgrupper, kvartersorganisationer och andra folkrörelser som räddat andra vänsterpresidenter genom många kriser nästan inte – landet har i praktiken nätt och jämnt lämnat Stroessner-diktaturen bakom sig. Bara några tusen personer samlades till protest mot kuppen.
I Bolivia är problemet tvärtom paradoxalt nog närmast ett alltför organiserat folk. Tack vare folkrörelserna kunde högerseparatisterna i landets rikare delar besegras 2008, men sedan dess har de gång efter annan med demonstrationer, vägblockader och ockupationer tvingat regeringen till reträtt i en rad frågor från bensinprishöjningar till motorvägsbyggen, långsamt men säkert eroderande Evo Morales popularitet från 65 till 35 procent (dock fortfarande mer än någon av oppositionens toppolitiker).
Dessa mäktiga folkrörelser har samtidigt ingen gemensam plan eller vision: indianstammar har stått mot kokaodlare, och gruvarbetarkooperativ mot anställda gruvarbetares fackföreningar. Regeringen har plockat upp zapatisternas slagord ”att regera lydande”, men att faktiskt omsätta detta i en fungerande modell för att sköta ett land har visat sig lättare sagt än gjort.
