Vi väntade på en fjärde, femte och sjätte del i Spider-Man-serien med Sam Raimi i regissörsstolen och Tobey Maguire i trikå. Men manusarbetet körde fast. I stället blev det en reboot, en nystart. Bara tio år efter Spider Man (2002) får vi på nytt se Peter Parker bitas av en spindel och förvandlas från mobbad föräldralös […]
Vi väntade på en fjärde, femte och sjätte del i Spider-Man-serien med Sam Raimi i regissörsstolen och Tobey Maguire i trikå. Men manusarbetet körde fast. I stället blev det en reboot, en nystart. Bara tio år efter Spider Man (2002) får vi på nytt se Peter Parker bitas av en spindel och förvandlas från mobbad föräldralös tonårskille till superhjälte. Ändå känns det tydligt som en ny generations Spindelmannen, nu i 3D.
Andrew Garfield – som spelade en av huvudrollerna i tungt socialrealistiska brittiska kriminaltrilogin Red Riding och sedan dök upp i The Social Network – gör en Parker som ser ut att ha klivit ut ur Twilight-sagan. Nördfaktorn är kraftigt nedskruvad: linser i stället för stora glasögon, tjockt, vågigt brunt hår i stället för vattenkamning, skateboard över axeln, mer cool än klant, mer James Dean än… tja, Tobey Maguire.
Den värld Parker lever i har också blivit elegantare. Borta är de komiskt överdrivna karaktärerna ur föregångaren, som fortfarande bar släktskap med persongalleriet i tv-serien om Batman från 60-talet. Men borta är också den samhällskritiska dimensionen från 2002-års film, där farbror Ben Parker kastats ut i arbetslöshet efter 35 år på samma företag, där Peters första användning av superkrafterna var att ställa upp i en brottningsmatch för att ha råd med en begagnad bil och där det var marknadskrafternas obarmhärtighet som var den direkta orsaken till superskurkens tillkomst.
Att döma av diskussioner om skift på jobbet är farbror och faster Parker (Martin Sheen och Sally Field) fortfarande arbetarklass, men de lever i den sorts tjusiga hem vi mer associerar med den medelklass vi är vana att se på film. Ingen misär lurar runt hörnet. Peter Parker behöver inte tigga frilansjobb som fotograf och hans kärleksintresse behöver inte längre slita som servitris.
Spindelmannen såg serievärldens ljus i augusti 1962. Tre år senare utnämndes han till en av de fyra högst rankade ”revolutionära ikonerna” bland amerikanska studenter. De andra tre var Che, Dylan och Hulken. Peter Parker ”är en av oss”, sade en student som besvarade enkäten, och framhöll hur Parker brottades med både ”pengabekymmer och existentiella frågor”. Det är kanske ingen dygd i sig, men Tobey Maguires Parker var betydligt närmare besläktad med denna ”revolutionära ikon”. Kanske också, på så sätt, närmre dagens unga som brottas med arbetslöshet och bostadsbrist.
3D-effekterna då, är de hisnande? Nej. Det är för mörkt, för belamrat med objekt i bilden, och för snabba klipp och åkningar. 3D behöver rena, ljusa, klart avtecknade former och svepande kameraåkningar som i inledningen på Prometheus eller inuti det sterilt futuristiska rymdskeppet i samma film. Nattliga utflykter i trånga stadslandskap och kurragömmalekar i murriga vardagsrum får mig att irriterat pilla på 3D-glasögonen och önska att det fanns knappar för att skruva upp ljusstyrka och bakgrundsskärpa.