Årets nationaldag kom och gick som den brukar göra, och högtidlighölls som den brukar göra. Någonstans försökte en perifer nazistgruppering förbättra sitt rykte genom att arrangera en ”familjefest”, spridda skaror deltog i traditionella firanden, de allra flesta gladdes åt en dags ledighet och ägnade inte en tanke åt vare sig Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform.
Med nationaldagen följer dock ett sällan uppmärksammat minoritetsproblem: alla är inte lediga. För kungafamiljen är dagen tvärtom en av årets mest arbetsintensiva. En nyligen ingift familjemedlem tvingades exempelvis bege sig till Malmö, där undersåtarna dock förstod att återgälda ansträngningen genom ”spontana hurrarop, visslingar, glada skratt och applådsalvor”.
Nu var det inte heller fråga om vilka undersåtar som helst, utan om en grupp som hade särskilda skäl att känna tacksamhet. En kvällstidning rapporterade att ”Prins Daniel togs emot som en rockstjärna av de 300 nya svenska medborgarna som bjudits in till en välkomstceremoni.”
2006 påbjöd den dåvarande socialdemokratiska regeringen, på demokrati- och integrationsminister Jens Orbacks initiativ, att alla nyblivna medborgare skulle erbjudas en dylik välkomstceremoni. Beslutet väckte ingen debatt, och ceremonierna brukar varje år resultera i ett antal artiklar där de som nyss varit en del av ”dem” förklarar hur glada de är att ha blivit en del av ”vi”. Det är idel leenden och mångkulturellt så det förslår.
Inbäddade in i denna trivselkontext framstår välkomstceremonierna som harmlösa. Men de är samtidigt en del av ett ideologiskt maskineri som syftar till att reproducera några av de allra mest reaktionära och vårdslösa tendenserna i den samtida politiken – synen på medborgarskapet som ett privilegium, den omtänksamma kravpolitiken och we shall overcome-ismen.
Det allra mest problematiska satte emellertid Orback själv fingret på då han förklarade att ceremonierna skulle markera medborgarskapets ”betydelse för vår samhörighet”.
Samhörighet under en fana har alltid varit överhetens metod att gjuta nationalismens olja på klasskampens vågor. Och den som lyckats tråckla sig igenom asylprocessens nålsöga eller Migrationsverkets byråkrati kommer inte till ett sagoland präglat av samhörighet, den kommer till ett samhälle härjat av en allt skarpare klasskonflikt och hastigt växande klyftor. Där man dessutom förväntas hylla en ofrälse gymägare från Ockelbo som en rockstjärna.
