Hyperion – ett band på jakt efter det extrema

I en källarlokal under en fabrik i utkanten av Jakobsberg samlas extremmetallbandet Hyperion för att repa och spela in några låtar. 

– Du får öka så in i helvete, det där hörs inte ett skit, säger Anders Pettersson.

Han verkar irriterad. Han skruvar på några rattar på mixerbordet. Samtidigt stämmer bandets två gitarrister, Erik Molnar och Efe Guner, sina elgitarrer med hjälp av en app i sångaren Harry Lauraéus smartphone.

Snart kan de sätta igång med låten ”Flagellum Dei”, om hunnernas krigarkonung Attila. Bakom det stora trumsetet med dubbla bastrummor räknar den gänglige Anders Pettersson in. Snart fylls rummet av en tät väv av gitarrspel, hektiska trumslag och Harry Lauraéus gutturala skrik.

En knapp timme tidigare mötte jag Erik Molnar och Anders Pettersson i Jakobsbergs centrum. Erik Molnar i svarta kläder, mjukis­byxor och en mössa med det norska black metalbandet Emperors logga. Anders i camouflagebyxor, bombarjacka och håret i en fläta. Runt halsen hänger ett smycke med en korsfäst Jesus, uppochnervänd. Vi promenerar norrut längs spåren, det blåser kallt. En kort tid efter att vi passerat två kyrkor, en med texten ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, möts vi av Harry Lauraéus som skjutsar oss den sista biten till replokalen i en vit Mazda. Från baksätet frågar Erik Molnar om någon vill se death-metalbandet Opeth på Gröna Lund i sommar. Han ska sommarjobba där och har fått gratisbiljetter.

I början av 1980-talet experimenterade många metalband med ett hårdare sound. Med influenser från hardcorepunk sökte man sig till snabbare och våldsammare uttryck. Ur denna ”thrash metal” föddes kring 1985 dödsmetallen, eller death metal. 

Dödsmetallmusikerna axlade den långa tradition inom heavy metal som gått ut på att chockera och provocera det kristna, amerikanska majoritetssamhället. Både musiken och texternas innehåll blev grövre, många gånger i ett medvetet försök att hålla genren underground och obskyr. Posörer och giriga skivbolagspampar som kunde dränera kulturen på själ skulle skrämmas bort. Det hela liknade ofta en tävling om vem som kunde spela snabbast, tyngst och hårdast och chockera mest med texter och skivomslag.

En viktig ingrediens i extremare metal är den snabba och ofta komplicerade trumtekniken, kallad blast beats. Genrens andra karakteristiska beståndsdel är growl, aggressiv och hes strupsång. Det är oftast svårt att höra vilka ord som sjungs, varför texthäftena som följer med skivorna blivit viktiga. Amerikanska band som Death, Morbid Angel och Cannibal Corpse satte standarden med allt brutalare musik och hämtade inspiration till texterna från splatterfilmer och skräcklitteratur. Men snart skulle metal-världens ögon riktas mot Sverige. 

Från framförallt Stockholms miljonprogramsområden strömmade snart en flodvåg av smutsig och lågbudgetproducerad death metal. Band som Dissection, Entombed, Grotesque och Dismember blev stora namn, även internationellt. När Dismembers andra skiva släpptes 1993 sålde den i 50 000 exemplar på bara ett halvår. Skivbolagen insåg att det fanns stora pengar att tjäna. I boken Blod eld död beskriver författarna hur industrins hunger efter band att marknadsföra snabbt ledde till att subkulturen urvattnades och musiken blev allt mer likriktad. Kring 90-talets mitt hade death metals glansålder klingat av i Sverige men musiken lever kvar än, likaså många av banden från den tiden.

– När någon frågar vad vi spelar så brukar jag säga: melodisk death/black metal, säger Harry Lauraéus, sångare i Hyperion, när vi sitter vid bordet i replokalen. 

Rummet är sparsamt inrett, längs väggarna står färgglada plåtskåp som i ett omklädningsrum. På en liten stol står en mikrovågsugn, bredvid den en liten, liten kaffekokare och en förstärkare med texten ”TNT”. På bordet ligger resterna efter Anders Pettersson och Efe Guners Burger King-middag. Där står också fem svarta stearinljus.

Just nu strävar bandet efter att skriva nog med låtar för en fullängdsskiva. En demo med tre låtar är redan inspelad. När Hyperion spelar live brukar fans kunna köpa den för en tjugolapp. De skriver alltid musiken först, texten sen.

– Oftast har vi olika ämnen som vi tycker är intressanta, sedan gäller det att ämnet passar till stämningen i låten, säger Anders Pettersson.

Samtalet kommer snart att handla om vad det är som lockar människor till den här extrema och mörka musiken.

– Jag tror att det krävs ett visst öra för att uppskatta det, säger Harry och kliar sig i bockskägget.

– Det krävs arbete, definitivt, fyller Erik i. Man kan inte bara sitta i soffan och byta från skiva till skiva och förvänta sig att man ska gilla allt man hör.

– För mig var det ingen gradvis grej, det var inte som att jag medvetet sökte mig till ”värre och värre” musik. Plötsligt gillade jag black metal, bara sådär, berättar Anders Pettersson. 

Nu lyssnar han mest på death metal och klassisk musik. 

– Det finns många beröringspunkter mellan extremmetall och klassisk musik, fortsätter han. Självklart är soundet helt annorlunda, det är andra instrument. Men musikens komplexitet och även hur låtarna byggs upp musikteoretiskt gör att genrerna närmar sig varandra.

– En bra låt ska vara uppbyggd som Dantes Gudomliga komedi: kaos och röj i början och sen en färd djupare och djupare i helvetet, följt av ett avslut med en stigande, renande och heroisk känsla, förklarar Anders Pettersson. 

När dödsmetallscenen var som störst kring 1990 fanns det vissa som var missnöjda med utvecklingen. Death metalbanden poserar, de menar inte vad de sjunger, är inte tillräckligt allvarliga, menade kritikerna. I Norge bildades en motkraft kring banden Mayhem, Burzum, Emperor och Dark­throne. Man hämtade termen black metal från Venoms skiva från 1982 med samma namn och inspirerades mycket av den mystiske svensken Quorthon som hade börjat spela in liknande musik under 80-talets slut under namnet Bathory. Texterna handlar om satanism, döden och det ockulta. Man experimenterar med allt friare låtstrukturer och råare inspelningsmetoder. Det är också nu som den extrema framtoningen med liksminkning, spikförsedda armband och blodiga scenshower gör sitt definitiva intåg. 

Den tidiga norska black metalscenen växtre fram ungefär 1 000 år efter det att Norge hade blivit ett kristet land under de båda konungarna Olaf den förste och Olaf den andre. Man kan bara spekulera i hurvida detta ”jubileum” sporrade de unga musikerna att gå fram med extra våldsam energi i sina anti-kristna budskap. Som en protest mot ett kollektivistiskt samhälle genomsyrat av kristen värdegrund upphöjde de tidiga banden individualism, elitism, själviskhet och den oförstörda naturen. Man sjöng ofta om hur våld skulle brukas för att driva ut kristendomen ur landet, men vissa inom scenen tog det längre än så. 

Efter flera uppmärksammade mord, självmord och kyrkobränder som kopplas till den innersta kretsen av black metalmusiker får medierna nys om saken. Från att ha varit en otroligt obskyr liten musikrörelse blir black metal ett världsfenomen. Bättre marknadsföring kunde knappast ha köpts för pengar. Men efter ett tag, då flera ledande personer är antingen döda eller fängslade, och mötesplatsen musikaffären Helvete i Oslo stängs, saktar också black metalvågen in. 

Under senare år har genren fått ett uppsving igen, inte minst i Sverige där bandet Watain vann en Grammis i kategorin bästa hårdrock 2011.

– Det finns ingen i dag som bryr sig om konflikten mellan death och black metal. Nu är band fria att hämta inspiration från båda stilarna, säger Erik Molnar.

Det var han som startade Hyperion för fyra år sedan. För tillfället läser han på universitetet för att bli musiklärare. Han brukar nöja sig med att kalla bandets musik för extrem­metall och är noga med att poängtera att de inte är något satanistiskt band. 

– Jag tror att hela fascinationen för mörkret inom metalgenren fanns där från början. Musiken blev mörk och därför ville man klä texterna i passande ämnen, säger Erik. 

Han stryker ständigt det långa håret bakom öronen och pratar ganska snabbt.

 – När Black Sabbath öppnade första låten på sin första skiva med att spela det så kallade djävulsintervallet satte det tonen för hela metalgenren, fortsätter Erik Molnar.

– Döden är på många sätt det ultimata att skriva om. Vad vet man om döden? Det finns så mycket känslor och mystik att hämta ur. Vi pratar inte om döden i vårt samhälle. Där fyller hårdrocken en funktion. Jag tror många som dras till och vill utforska dessa mystiska och tabubelagda ämnen. 

Mystik är ett ord som Erik Molnar använder ofta. Både när han beskriver vad han vill att Hyperions musik ska utstråla och när han berättar om hur han själv började lyssna på extremmetall. 

– Jag blev galen i Iron Maiden som trettonåring efter att jag lånat en samlingsskiva av brorsan. Då lät jag håret växa. Men ganska snart började jag leta efter hårdare musik och kom in på band som Slayer och Metallica. Hela tiden var man på jakt, kan det finnas något som är ännu extremare?

När Erik Molnar var 17 år upptäckte han Dissection och tilltalades av att deras musik var så snabb och mystisk. 

– Då öppnades portarna. Det var som en våg som sköljde över mig. På ett halvår hade jag helt bytt musiksmak. Nu tycker jag att extremmetall är det bästa inom
musik. Det är growlsången blandat med bra melodier som är grejen. Det ger mystik. 

Erik Molnar pausar då och då och frågar om han pratar för snabbt eller för mycket. Samtidigt går grupp efter grupp med förskolebarn förbi i vårsolen. De går på led i sina reflex­västar. 

– På senare år har det kommit ett uppsving inom black metal igen, fortsätter han. Band som Watain tar det ett steg längre med att vara seriösa och kompromisslösa med den spirituella satanismen. Jag hoppas, nej tror verkligen att musiken kan bli ännu ”värre”! Han gör citattecken i luften. 

– Annars finns det ingen anledning att hålla på, skrattar han.

På fredagen samma vecka står Hyperion på scen för första gången på länge. De är med i en tävling med fyra andra band. Fritidsgården på Duvnäsgatan på Södermalm i Stockholm är full med ungdomar redan klockan sju. Hyperion är först upp på scen i kväll. 

– Headbanga, mosha, gör vad fan ni vill, uppmuntar sångaren Harry Lauraéus från scenkanten. 

De första ackorden ljuder och ganska snart börjar en handfull unga killar dansa våldsamt och tacklas okontrollerat framför scenen. Resten av publiken håller sig på avstånd. 

Anders Pettersson ser ut som lugnet själv då han hamrar iväg med blast beats bakom trumsetet. Han blev förvånad i replokalen kvällen innan, han hade helt glömt bort att det var spelning. Erik sa att han var nervös men står nu med joggingskorna bredbent planterade i golvet och spelar med en väldig energi. Han är klädd i samma svarta mjukisbyxor som de två tidigare gångerna jag träffat honom.

På den andra sidan scenen slänger Efe Gunar och livebasisten Raul med sina långa hårmanar. 

”Vad vet ni om dem som styr oss alla?”, frågar Harry Lauraéus publiken innan bandet kastar sig in i Novus Ordum Seklorum, om den påstådda hemliga världsregeringen.

”I saw the world fall

into downward cycles

Depravity fills us

As we crawl through ashes
and bones 

Where is the sanctuary

for the dying calls 

Your words have only been
deceitful

Those words we all died for ”

Efter en kvart är spelningen slut och juryns dom kommer. En kille i fabriksslitna jeans, grå luvtröja och gelespretigt hår tar till orda i en mikrofon:

– Det är sammanhängande som fan även om det är en rörig sorts genre. Jag efterlyser lite mer scenshow, kanske synkroniserad headbanging i något extra tungt parti? Och ni borde ta det lugnt med diskanten.

 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 vecka sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad