En fackförening finns till för att tillvarata sina medlemmar, arbetarklassens, intressen. Det är den juridiska definitionen, och om vi utvecklar det lite så ligger det till så här; att en ensam arbetare eller till och med alla arbetare på en arbetsplats inte har så mycket att sätta emot företag och kapitalägare. Vi behöver varandra allihop […]
En fackförening finns till för att tillvarata sina medlemmar, arbetarklassens, intressen. Det är den juridiska definitionen, och om vi utvecklar det lite så ligger det till så här; att en ensam arbetare eller till och med alla arbetare på en arbetsplats inte har så mycket att sätta emot företag och kapitalägare. Vi behöver varandra allihop för att försvara oss och för att flytta fram våra positioner.
Det har visat sig att det inte alltid fungerar så bra i praktiken. Det har tvärtom visat sig att de fackliga företrädare som försörjer sig på arbetarklassens medlemsavgifter sluter avtal som vore de dikterade av alliansregeringen i stället för arbetarna. Det har visat sig flera gånger om och inte minst i den senaste avtalsrörelsen där Kommunal, Handels och Metall avtalat om reallönesänkningar och ungdomar till reapris.
En seger, slår fack efter fack fast. Men det finns också kritiska röster inom LO, vad säger dem? Jo, dem säger att det är arbetarklassens fel att avtalen blev dåliga. Arbetarklassen har inte stridit tillräckligt väl. Arbetarklassen får de avtal de förtjänar.
Men hela poängen med en fackförening är att vi inte kan strida tillräckligt väl utan att organisera oss. Och medan arbetarklassen vägde pissblöjor för att få ihop till hyra, mat och medlemsavgift satt dess företrädare och intog kaffe och biskvi med blöjägarna och vågägarna. Dessa fackföreningsföreträdare, på toppen av en hierarkisk organisation med minimalt medlemsinflytande (ingen makt och inga pengar lokalt, inga avtal ut på medlemsomröstning), lade karbonpapper mellan Annie Lööfs senaste tweet och avtalet. Och så försämrades villkoren ytterligare för dem som redan har det sämst. Då har vänstertyckare mage att beskylla arbetarklassen själva. Det är rätt och slätt makabert.
Om vi ska hårddra det kan vi i så fall beskylla arbetarklassen för att skitsamhället består. Vi går ju till jobbet varenda dag. Men vad tjänar en sån beskyllning till när vi i stället kan sätta lampan på vilka som tjänar på kapitalismen. Och nej, det är inte vi.
Det är inte heller vi som driver upp arbetstempot, det är cheferna, beväpnade med tidsstudiemän och stämpelklockor. Bara den dåraktige skyller arbetarklassen för att skapa arbetslöshet.
Lika lite är det arbetarklassens konsumtion av sudanesisk olja, israelisk frukt eller Let’s Dance som håller journalister fängslade, skottskadar småbarn eller blåser upp den fulkulturella tsunamin. Det är försäljarnas fel, leta efter den största plånboken; där ligger skulden bland euros, dollar och yuan.
Älskade arbetarklass, torka bort mascaran från kinderna. Du hade inte för kort kjol, och du bad inte om det. Du blev fuckad, igen. Skulden får åläggas förövarna, fackföreningsmagnaterna som liksom arbetsköparna
lever på vårt arbete. Och skäms den som påstår något annat.