Arbetarkvinnor har sitt eget proletariat. Och särskilt mödrar – gamla mödrar. Det slår den franske filosofen och sociologen Didier Eribon fast inför en trollbunden publik på Kulturhuset i Stockholm. Eribon tillhör tillsammans med Édouard Louis och Annie Ernaux en grupp samtida franska författare som skriver om familj och klasstillhörighet, nu senast i boken om hans mor.

Didier Eribon vill dock ogärna kalla sig för författare. Skälet är inte blygsamhet, utan att han hellre fokuserar på sin titel som professor och forskare i filosofi och sociologi.

Den finsk-svenska författaren Susanna Alakoski som fått äran att intervjua Eribon när han gör ett besök i Stockholm i början av november med anledning av sin nya bok En arbetarkvinnas liv, ålderdom & död (översättning Johan Wollin), säger emot – han är en underbar författare, anser hon.

Samtalet hankar sig fram på en engelska som ingen av dem behärskar särskilt väl. Eribon vet vad han vill berätta men har svårt att hitta orden, hon är så betagen att frågekorten som hon bestrött med glitter far omkring. Han blir generad när hon stammar fram sina hyllningar och blir allt tystare när de tydliga frågorna blir färre och påståendena allt fler. 

Alakoski är en briljant arbetarförfattare men Eribon får inte riktigt komma till sin rätt här trots att Alakoski tackar honom om och om igen för hans förmåga att skapa igenkänning i sin beskrivning av hans arbetarklassbakgrund.

– Jag skriver i en litterär stil, men min mor är inte en litterär figur, säger han bestämt.

Underklass från norra Frankrike

Så kan det bli när man kanske rätt oväntat blivit en publik figur som är välkommen överallt av en identifikationstörstig publik. Eribon berättar att vart han än kommer; München, Berlin, Köln, Amsterdam, Hamburg eller Aten, omringas han av människor som trängs och utropar att de har samma historia, att han egentligen berättar om dem. 

Didier Eribons genomslag med den självbiografiska Tillbaka till Reims (2009), som översattes till många språk, var enormt och omedelbart. Boken, spännande som en gripande roman, berättar om den homosexuelle pojken som föds in i en arbetarklassfamilj i norra Frankrike år 1953; hånad och slagen både hemma och i skolan söker han sig ändå till vidare studier och tar sig in i intellektuella kretsar i Paris.

Han kommer ut som homosexuell men uppväxtmiljön blir svårare att stå för. Han friserar sina föräldrars rasism och grova fördomar. Han slipar på sin dialekt och bannlyser ord som signalerar underklass från norra Frankrike. Han träffar inte sina föräldrar på flera decennier. 

Sättet som Eribon beskriver allt detta grundar sig i hans förmåga att, som Alakoski så träffande beskriver det, zooma in och ut. Människor och situationer blir personliga samtidigt som de sätts i ett sociologiskt sammanhang. Distans och närhet flätas samman.

Vid tiden då Eribon skriver sin succébok har han skaffat sig en plattform att stå på, en ärlig metod att använda. I dag är båda föräldrarna döda, och han träffar inte sina bröder – ”De är rasistiska och dumma”, säger han medan Alakoski tillsammans med publiken skrattar lite nervöst – blev det inte läskigt privat här? Själv skrattar han inte bort det, han må stamma sig fram på engelska men i sin analys är han skoningslös. Glömmer inte familjens usla förutsättningar, men har nog med sin egen kamp. 

Bok om sin mor

15 år efter den första boken publicerar han nu boken om sin mors liv, ålderdom och död. Arbetarkvinnan som gifter sig som tonåring för att komma hemifrån, tror att hon ska få ett eget liv men hukar i makens våld, och fabrikens och hemarbetets slit fram tills hon blir änka. Synligt nedsliten i kroppen efter decennier av att arbeta stående och monotont. Sonen Didier kommer hem efter 30 år när hon behöver praktisk hjälp och ett boende med omvårdnad, mot hennes vilja så klart.

– Inte av respekt eller kärlek utan av tacksamhet. Tacksamhet över att hon med sitt slit bekostat mina studier och min karriär, säger han, som har blivit en sylvass fransk intellektuell.  

Han återkommer till hennes slit som städerska, i fabriker och samtidigt i hemmet med barnen. 2023 genomdrev president Emmanuel Macron en reform som höjde pensionsåldern från 62 till 64. Protesterna från inte minst kvinnor var enorma i hela landet. Många arbetarkvinnor i Frankrike är utslitna långt före 60 års ålder, påpekar sociologer som Didier Eribon. 

Eribons kollega och nära vän, den nära 40 år yngre Édouard Louis, med en liknande klassresa och internationellt överälskad också han – har svårare att hålla ilskan borta. Han har sedan debuten, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014), gett ut sex självbiografiska romaner fulla av våld, och av avståndstaganden från sin brutala familj (fem av dem i översättning av Marianne Tufvesson).

2022 kom plötsligt En kvinnas frigörelse, där han verkligen bemödade sig om att se moderns många års hårt hållna tillvaro i makens skugga – men misslyckades eftersom han inte klarade av att skilja hennes liv och öde från sitt eget. Bitterheten blockerade bilden av hennes val och beroende och man fick en känsla av kvardröjande förakt – till skillnad från Eribon som lyckas distansera sig och därmed se henne som en egen person. 

Nobelpristagare och militant socialist

En tredje fransk författare som närmast helt och hållet tillägnat sitt författarskap sin ursprungsfamilj är Annie Ernaux (född 1940) – älskad i Sverige till den grad att hon tillägnades ett Nobelpris i litteratur 2022. Även om Eribon och Louis klart tillhör vänsterlägret är Ernaux än mer uttalat militant socialist och har gett sitt stöd till de gula västarna, stödjer palestinierna och har tagit ställning mot Israel som hon kallar en apartheidstat. Men framförallt har hon ett feministiskt analytiskt perspektiv i allt hon gör. Här finns förstås en tryggare, och betydligt mer klädsam, plattform i att uttala sig om stort och smått vad gäller feministiskt besläktade ämnen än vad en manlig intellektuell eller maktperson har, även om just Eribon och Louis har djup och våldsam erfarenhet av normförtryck utifrån sin homosexuella identitet.

Särskilt i Frankrike har det också under det senaste decenniet dykt upp just manliga tunga politiker och kulturmän med tjusig aura av att umgås med kvinnor med offentliga postitioner, som visat sig vara skyldiga till åratal av systematiska våldtäkter, och till incest och pedofili, skyddade av andra män och medberoende kvinnor och döttrar, något som väckt enorm uppståndelse och ilska och bidragit till en metoo-våg.

Annie Ernaux är förbannad – och hennes självbiografiska böcker är berättelser om kvinnor som lever i ett konsensus av att alltid sitta på golvet nedanför manskollektivets kalasande. Vill hon vara med blir det till priset av sexuellt våld.

Hennes berättelser är starkt knutna till klassen – också hon tvingas att i takt med studier allt längre bort från familjehemmet konstatera hur tydligt hennes föräldrars språk, närmast analfabetism, rasism, vanor och åsikter blir kvar där ”hemma” medan hon förändras var hon än befinner sig. Här finns ett avståndstagande gentemot modern men en mer komplex förståelse för de val hon gjort även vad gäller tillrättavisande och fördömanden av dotterns liv och intellektuella ambitioner. 

Den första bok jag läste av Annie Ernaux var en av hennes tidigaste, Kvinnan (Une femme 1987, i översättning av Katja Waldén 1993). Den tunna boken berättar om moderns liv, men framför allt om hennes sista tid på vårdhemmet och döden. Boken påminner mycket starkt om Didier Eribons En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död, med sin plikttrogna redovisning av arbetarkvinnan som nu tappar sin ”relevans som politiskt subjekt”, som han uttrycker det (och upprepade flera gånger under samtalet i Stockholm). I korta stycken naglar de två författarna fast denna tragedi då en kvinna som gammal och sjuk förlorar all sin relevans – hon slutar äta och dör inom en kort tid. 

Ernaux och Eribon har gemensamt att deras böcker berättar om barnet som tar ansvar i vården av sin mor och efter att en dag ha kallats till inrättningen får en kasse gångkläder i handen och lämnar med skuldkänslor som måste formuleras i en stram text. Här blir orden rörande exakta, minnen av en kvinna som styrt, hånat eller svikit blir oviktiga, kvar blir en beskrivning av en tunn gammal kropp som barnet har som sista uppgift att begrava. 

Äldrevården som samhällets soptunna

Om igen: Didier Eribon är inte i första hand, till skillnad från Louis och Ernaux, författare utan forskare och filosof. Hans bok fokuserar på framförallt kvinnans ålderdom och död, som den har utvecklats som institutionell verksamhet. I Frankrike såväl som i stora delar av världen har omsorgen om de gamla, sjuka och döende blivit en politisk fråga, som med allt större cynism drivs med allt mindre resurser. Här påpekar han att det inte bara är de gamla – och då ger han många exempel på hur de vårdberoende inte får hjälp utan förnedras genom att till exempel bära blöjor eftersom det inte finns personal att hjälpa dem till toaletten – som snabbt tappar motivation och hälsa – utan också vårdpersonalen (oftast kvinnor och invandrade sådana) som slits ner fysiskt och mentalt. Inte underlättas deras arbete av de gamlas förtvivlade och ilskna skri och eviga vägran att ”lyda” när de ska matas eller kläs. Äldrevården som samhällets soptunna. ”Hon kastas som en flipperkula mellan indragningarna i den offentliga vården och de anhörigas behov av vila. […] Vi får aldrig sluta uppröras”, skriver han: ”På det gråa guldets marknad är det aktieägarna som utkräver besparningarna och vinsterna för sin del.”

Didier Eribon skriver om hur han ”vill tala för de som inte längre kan tala” – vem var hon? Han börjar fundera över sin mors medpatienters liv, om deras arbeten, om de varit med i facket, strejkat? Vem de hade älskat. 

Den proletära kvinnan bidar sin tid, genom ett nedtryckande äktenskap, barn som springer vidare och har svårt att intressera sig för, kanske föraktar, sina mödrars svårigheter att förstå deras utveckling, och som verkar välja att se bort från förtrycket, det som ligger i sådan öppen dager för nästa generation. 

Även om familjefaderns liv och arbete blir det första att skriva politiska böcker om, för att nagla fast klassen, finns modern som en konstant som dyker upp så småningom, långt borta (från Paris dit alla de tre författarna ovan flyttat från sina historiskt proletära provinser) men ändå så nära strax under huden – trots utbildningen och alla böckerna som skrivs. När barnet tvingas hem blir hon synlig en kort stund och vissnar sedan snart bort. 

Eribon vill hävda att hans mor mist sin roll som politiskt subjekt men tillsammans med sina kollegor gör han henne och hennes medsystrar relevanta.