Konstnären och filmregissören Steve McQueen 2024. FOTO: Chris Pizzello

Steve McQueen: ”Jag vill göra filmduken till en spegel”

Konstnären och filmregissören Steve McQueen har levt i Nederländerna under nära ett decennium och där tillsammans med sin partner Bianca Stigler skapat den över fyra timmar långa dokumentären Occupied City, om Nazitysklands ockupation av Amsterdam.

I grunden är han en konstnär som i flera av sina verk använder sig av film. Men när Steve McQueen nu besöker Stockholms Filmfestival gör han det som stjärna. I flera av sina spelfilmer utnyttjar han skickligt hantverkets bågar, förväntansmoment och katharsisögonblick. Han får publiken att backa, vila en stund – och stå på det igen. Bara för den sakens skull behöver han inte redovisa det råa våldet – eller för all del ångesten – i bild, men drar sig inte heller för grafiskt sex eller smärta när det krävs, som i filmerna Hunger (2008), eller Shame (2011) och Oscarsvinnande 12 Years a Slave (2013). De flesta av hans filmverk baserar sig på verkliga händelser där rasism och klassprivilegier ligger som grund för ett skeende. 

Noggrann research bakom verken

Fler av Steve McQueens verk är rena historielektioner, som tv-serien (visad på SVT) Small Axe, som rör sig bland den stora afrikansk-karibiska diasporan från 1969 till 1982, och sveken mot löften om tillhörighet i ”moderlandet” Storbritannien, med nedslag i särskilda trauman och uppror. Eller Uprising (2021), om kravaller och en brand i Brixton i Sydöstra London som dödade 13 svarta ungdomar mellan 14 och 22 år. Serien bygger liksom alla hans arbeten på noggrann research, sedan är det en annan sak att intuitionen uppenbarligen är en förutsättning för att skapa just de bilderna, den gestaltning som får publiken att omslutas, ta emot, släppa taget och utan att alltid förstå vad som hände ta flera dagar på sig att landa. 

I Occupied City, som bygger på Bianca Stigters bok Atlas van een bezette stad: Amsterdam 1940–1945, använder han alla dessa erfarenheter. Från den torra dokumentären till spelfilmens förföriska och magiska förmåga att krypa under huden genom de subtila små glimtarna, för att skapa ”en meditation” kring de historiska händelser för över 80 år sedan, då storstaden Amsterdam under fem år ockuperades av Nazityskland. Stigter är hans partner sedan många år och är i högsta grad inblandad i filmen, som författare och producent. Tillsammans har de levt i Amsterdam i sju år, berättar de i panelsamtalet efter filmen, och detta har varit en förutsättning för att skapa filmen så som den är gjord.

Bianca Stigter och Steve McQueen i Cannes. Foto: Vianney Le Caer/TT

I samtalet efter den fyra och en halv timme långa filmen en söndag på Moderna museet i Stockholm, fick vi höra att de verkligen var angelägna om att skapa just identifikation över tiden och rummet. 

– Genom att visa ytterdörren visar man individen, säger Bianca Stigter.

– Kriget pågick under fem år, i vardagen. Hur gestalta det på plats? Det var en startpunkt. Genom filmarbetet har jag fått en bild av alla dessa människor som en familj. Själva staden, där jag levt i sju år och uppfostrat två barn, har fått en form som jag aldrig sett annars, säger Steve McQueen.

– Här finns tecken och detaljer kvar som är lätta att missa. Staden blev inte bombad och många byggnader finns kvar, berättar han.

Inte en enda historisk filmruta

Det viktigaste greppet är valet av bilderna i filmen som enbart visar dagens Amsterdam, inte en enda ruta visar hur staden tedde sig under det tidiga 1940-talet. 

Vad vi ser är människor som läser, spelar gitarr, lagar mat, betraktar sin utsikt från ett fönster, ungdomar som lyssnar på musik på ett torg, lutar sig över en kanal och dricker en Red Bull, hånglar, eller pluggar i en skolsal. Många av byggnaderna från berättelserna om de gripna och mördade människorna som ljudbandet berättar om, är rivna eller renoverade till oigenkännlighet. Men vi kan förstå att i just denna park samlades judar ihop, på en bro som vi ser transporterades de iväg, kanske till ett sjukhus (som vi också får moderna bilder från) där kvinnor steriliserades om det var i början av kriget. Senare fördes de gripna i stället till järnvägsstationen för vidare transport mot koncentrations- och förintelseläger. 

De samtida filmbilderna, med sina vardagsljud och röster, har samtidigt sin egen berättelse; de är tagna under covidåren, med uppenbarligen ganska dramatiska demonstrationer mot vaccinationer som många ifrågasatte. De munskyddsförsedda invånarna överallt är en så igenkännbar bild från så nyligen, ändå redan främmande. 

Steve McQueen berättar att valet av den unga, judiska, kvinnan som läser ur bokens fasansfulla katalog också är ett försök att skapa identifikation med publiken; hon är liksom vi oförberedd på de fasansfulla detaljer som upprepas om och om igen till de ”neutrala” samtidsbilderna som så småningom alltefter tidens gång växlar upp till att bli skarpladdade. Varje portgång vi ser, varje kvarter, gatan som filmkameran rusar fram igenom med hjälp av en dollyvagn innehåller minnen som vi under filmens gång inte kan bortse ifrån. 

Protester mot restriktioner under Covidepidemin. Ur Occupied City. Foto: Nonstop Entertainment

För många svenskar, bland dem flera i publiken som jag pratade med i pausen, är ockupationen av Nederländerna en relativt mindre känd del av Nazitysklands framfart i Europa. Något har trängt igenom via minnesprogram och biografier över Cornelis Vreeswijk som kom till Sverige efter en barndom i Holland under ockupationen, och med starka vittnesmål av den svåra svält som drabbade landet 1944–1945 som alla som var med om den talar om – om och om igen. Detta hungerår, som tog livet av tiotusentals holländare, finns också med som ett starkt stråk i Steve McQueens dokumentär. 

För mig själv öppnades en dörr och ett ökat intresse för terrorn i Nederländerna genom Martin Klepkes bok Kanalerna i De Kooi. En berättelse om motstånd (2020), där han berättar om sin nederländska familj i staden Leiden, fem mil sydväst om Amsterdam och den tortyr de utsattes för när de avslöjades som motståndsmän. Han nämner i sin bok hur människor fördes ut till sanddynerna vid havet för att skjutas, en detalj som Occupied City återkommande nämner. ”Till sanddynerna för att avrättas”, upprepar berättaren ofta som avslutning på en berättelse om en motståndsman eller en person som gömde en jude.

Det motstånd som McQueens film Occupied City fokuserar mest på är hur de judiska flyktingarna och invånarna härbärgerades och gömdes i snåla utrymmen. Bakom lönndörrar, i väggar, på vindar, i något fall ovanpå en hiss där en judisk man gömde sig under lång tid, på golvet sovandes på en matta och så vidare. En kvinna gömdes under golvet med ett tungt bord ovanpå som gjorde henne dubbelt skräckslagen, för att bli bortglömd och svälta ihjäl om husets invånare fängslades. Mycket ofta avslöjades de av en granne som uppmärksammat något avvikande, hämtades av stadspolisen och skickades iväg till förintelseläger i Polen (Sobibór eller Auschwitz-Birkenau) via transitlägret Westerbork (ett ökänt ställe i nordöstra Nederländerna som också Martin Klepke berättar om i sin bok). Anne Frank och hennes familj var sedan de avslöjats efter att ha gömt sig i två år, med på det sista tåget från Westerbork och österut i oktober 1944. 

10 procent av Amsterdams 800 000 invånare var judar, 75 procent av dem fördes bort och mördades i de nazistiska döds- och arbetslägren. 

Steve McQueen berättar att en av de första bilderna de spelade in var från en byggnad där en familj på fyra levde. Föräldrarna i en judisk familj skrev brev till vänner och grannar inför att de tog sina och de två barnens liv i stället för att invänta gripandet. ”Ta vad ni vill ha som minne”, citerar uppläsaren från brevet. ”Därifrån kunde jag bara kämpa mig uppåt”, berättar regissören. Scenen kommer en bit in i filmen, men för McQueen var det ett sätt att liksom falla rakt in i berättelsen om Amsterdams grymmaste år under 1900-talet.

– Samtidigt är det inte en historielektion utan mer av en meditation. Hur får man logik i att spädbarn mördas? säger Bianca Stigter.

Nederländerna som kolonialmakt

Här finns också en kortare, men blytung passage kring Holland som kolonialmakt under 250 år. I och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger i dag påbörjades kolonialiseringen. Nederländerna (i vilket Holland egentligen är en region) ockuperade och kolonialiserade stora områden i bland annat det som i dag är Indonesien, vilket präglar inte minst staden Amsterdam. Surinam i nordöstra Sydamerika kolonialiserades efter en kamp med Storbritannien på 1600-talet, och blev självständigt först 1975. I Occupied City ser vi bilder där stadens myndigheter officiellt ber om ursäkt till människor med rötter i de kolonialiserade länderna – på samma plats där bakgrundsrösten berättar om gripanden och hopsamling av judar och romer för vidare transport österut, via Westerbork. 

Amsterdams borgmästare på väg till en ceremoni där hon ber om ursäkt för lidandet under Nederländernas kolonialism. Ur Occupied City. Foto: Nonstop Entertainment

Occupied City är en berättelse om staden och dess rum och minnen, men också om dess människor. Även om de många offren för nazismen här noggrant namnges så gott de går att finna, är de namnlängder som nämns och försvinner igen. Några personers särskilda betydelse stannar i minnet, och ett monument restes i Amsterdam efter befrielsen för att tacka de ickejudiska invånarna för deras hjälp med att gömma och smuggla iväg judar. Detta monument har varit ifrågasatt, och flyttades och ersattes under 2000-talet av ett monument som saknades länge – över de judar som mördades. 

Alla dessa lager av stadens historia blandas och blir en angelägenhet för inte bara just denna stads invånare. 

Steve McQueen understryker att filmen längd är nödvändig för att hinna ta in och skapa identifikation – det som han återkommer till åter igen. Samtiden blir också mörkare när den kopplas ihop med historien, säger han med väldigt trött blick rakt ut i rummet. 

– Filmduken blir en spegel.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
1 vecka sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad